Avliva aggressiv hund

[snorp]

Det finns mycket man kan göra för att hjälpa en älskad vän.

Som att låta den slippa gå runt och må dåligt och få somna in i lugn och ro istället.

 

[Milosari]

En hund som uppvisar aggressivitet och problembeteenden kräver av sin ägare:
- tid och uppoffring, det går inte att trolla bort problemen.
- tålamod, vilja och allmänt engagemang, motivation är viktigt .
- ofta stöd utifrån, från kunniga individer med erfarenhet och ev även medicinering under en period.
- samspelt husse och matte, annars blir det svårt att vara konsekvent.

Att se över:
- miljön, är den över- eller understimulerade? Bor ni bra för hunden eller måste ni göra förändringar?
- kost/näring, får hunden en kost som hjälper den att må bra? Tex saknar många hundar med stress- och aggressionsproblematik aminosyror, och mår bättre på lågkolhydrat och barf framför torrfoder. Att ge tillskott av aminosyror tas upp olika beroende på om hunden äter mycket kött eller torrfoder. Vissa proteinkällor är även bättre än andra, tex innehåller kalkon mycket tryptofan som hundar behöver för att känna ro i kroppen.
- träningsmetod och hantering, funkar det man gör eller hänger man upp sig på principen bakom en träningsmetod?
- kraven på hunden och en själv, är de rimliga eller orimliga? Förväntas hunden att kunna något den inte fått lära sig? Förväntas hunden lära sig själv utan att husse och matte vet hur det ska göras?

Det finns mycket man kan göra för att hjälpa en älskad vän.

Eller så låter man avliva en hund som har medfött urkass mentalitet och köper en ny som är enklare att ha. Alla hundar går inte att rädda, och man behöver inte försöka med precis varenda metod. Jag gissar att hunden och dess familj inte mår särskilt bra, och att dra ut på lidandet är inte särskilt snällt.

Jag har själv haft en problemhund som var onödigt aggressiv, och jag menar inte att man ska avliva alla hundar som inte är mönsterexemplar. Men någonstans får man kanske också se lite nyktert på situationen.

 

[fixi]

Som att låta den slippa gå runt och må dåligt och få somna in i lugn och ro istället.

Hur vore det att felsöka och prova åtgärda felen i situationen, istället för att ge upp bara för det uppstår ett motstånd som man kan lära sig något av? Och just att UPPMUNTRA någon till att avliva en hund dom ville försäkra sig om inte hade andra alternativ innan avlivning. Jag antar verkligen av alla era svar att det vore för mycket begärt av er, rent känslomässigt. Jag gläds åt att ni inte verkar ha hundar som kräver mer av er än så.

 

[Milosari]

Det finns ingen specialistexamen men flera vidareutbildningar inom beteende och beteendeorsakade problem. Än så länge finns det få veterinärer i sverige som riktat in sig på detta, men det finns några beteendemottagningar i alla fall exempelvis denna: https://www.anicura.se/hitta-klinik...set-albano/mottagningar/beteendemottagningen/

Spännande! Jag tänker dock att det nog inte är helt enkelt ut etisk synvinkel, att en del hundar ju faktiskt aldrig blir botade utan har kroniska besvär av sin dåliga mentalitet. Var drar man gränsen för vad som är okej? Jag upplever att den gränsen har förskjutits en hel gällande fysiska sjukdomar också, att man inte längre tittar på helhetsbilden och att man accepterar en ganska usel livskvalitet. Vilket är ironiskt när vi har en djurskyddslag som syftar till att ge ett minskat lidande för våra djur...

 

[Milosari]

Hur vore det att felsöka och prova åtgärda felen i situationen, istället för att ge upp bara för det uppstår ett motstånd som man kan lära sig något av? Och just att UPPMUNTRA någon till att avliva en hund dom ville försäkra sig om inte hade andra alternativ innan avlivning. Jag antar verkligen av alla era svar att det vore för mycket begärt av er, rent känslomässigt. Jag gläds åt att ni inte verkar ha hundar som kräver mer av er än så.

Men hunden ÄR ju undersökt av veterinär? Det finns inga fysiska fel på den?

Jag är övertygad om att de flesta av oss älskar våra hundar innerligt, men också menar att det är livskvaliteten som måste vara avgörande. Är den för dålig är man också en ansvarslös hundägare som inte avslutar lidandet. Plus då att man kanske gärna vill ha en god livskvalitet själv också.

 

[snorp]

Hur vore det att felsöka och prova åtgärda felen i situationen, istället för att ge upp bara för det uppstår ett motstånd som man kan lära sig något av? Och just att UPPMUNTRA någon till att avliva en hund dom ville försäkra sig om inte hade andra alternativ innan avlivning. Jag antar verkligen av alla era svar att det vore för mycket begärt av er, rent känslomässigt. Jag gläds åt att ni inte verkar ha hundar som kräver mer av er än så.

Eller så har vi som svarar själva levt med en eller flera hundar med brister i mentaliteten och vet vad det innebär för både hund och ägare. Jag har iaf levt med en stressad hund med sån separationsångest från mig att han hoppade från 2 våningen för att jag var nedanför, trots att det fanns folk med honom i lägenheten. När han fick somna in insåg jag att jag borde tagit beslutet långt tidigare för både hans och min skull.

 

[fixi]

Men hunden ÄR ju undersökt av veterinär? Det finns inga fysiska fel på den?

Jag är övertygad om att de flesta av oss älskar våra hundar innerligt, men också menar att det är livskvaliteten som måste vara avgörande. Är den för dålig är man också en ansvarslös hundägare som inte avslutar lidandet. Plus då att man kanske gärna vill ha en god livskvalitet själv också.

Undersökt fysiskt för att utesluta fysiska problem och att utvärdera hunden mentalt hos en erfaren tränare och/eller beteendespecialicerad veterinär är två VÄLDIGT olika saker.

TS har inte sagt att han tagit hjälp med att faktiskt träna hunden till nya beteenden, eller utvärdera hunden mentalt, utan han har försökt själv och pratat om problemen med en hundpsykolog. Det rimliga vore att hunden utvärderas ordentligt. Vill TS inte fortsätta göra det som behövs för att hunden ska gå i rätt riktning, eller om den faktiskt bedöms för farlig av någon som utvärderat den - avliva den då? Det får ju vara upp till TS. Men det är fult att förneka att det faktiskt finns alternativ till avlivning.

 

[fixi]

Som att låta den slippa gå runt och må dåligt och få somna in i lugn och ro istället.

Det är ett väldigt tjat om att TS hund behöver dö.

Jag hoppas TS gör ett klokt beslut om sin hund.

 

[Malibu_Stacy]

Spännande! Jag tänker dock att det nog inte är helt enkelt ut etisk synvinkel, att en del hundar ju faktiskt aldrig blir botade utan har kroniska besvär av sin dåliga mentalitet. Var drar man gränsen för vad som är okej? Jag upplever att den gränsen har förskjutits en hel gällande fysiska sjukdomar också, att man inte längre tittar på helhetsbilden och att man accepterar en ganska usel livskvalitet. Vilket är ironiskt när vi har en djurskyddslag som syftar till att ge ett minskat lidande för våra djur...

Tanken är såklart att minska lidande hos hunden, men ibland hjälper det inte och då är avlivning det bästa.
För hunden i TS tror jag dock att det, utifrån det som skrivits här, är för sent för insatser.
Tidigare fanns det inte mycket hjälp att få för hundar med beteendeorsakade problem, men nu finns det och det blir allt vanligare och mer uppmärksammat. Jättebra tycker jag!
Idag jobbar även vanliga veterinärer på de större ställena med förebyggande behandling med exempelvis ångestdämpande inför veterinärbesök och fear free-principer under besöket. Det kan även handla om stöttning och behandling för ljudrädsla, separationsångest osv. Samt att hitta rätt tränare som jobbar evidensbaserat.

 

[fixi]

Hej!
Jag har en Cocker spaniel på 3 år där situationen nu är väldigt ohållbar. Ända sedan han var liten har han varit osäker, speciellt mot nya människor. Han har även haft mycket svårt att vara ensam hemma trots väldigt tidig och kontinuerlig träning. För cirka ett år sedan började han även morra, göra utfall och försöka bita människor. Detta har du eskalerat och han hugger i luften utan förvarning. Dock bara när folk går fram till honom. Vi har pratat med en hundpsykolog som säger att detta med största sannolikhet är medfött. En tik från samma kull har nyligen blivit avlivad.

Det värsta är att han till 95% är helt underbar. Han är mysig, nyfiken, orädd och väldigt kärleksfull. Men nu kan vi varken lämna honom till hundvakter eller lämna honom själv hemma så vårt liv är väldigt begränsat.

Nu till min fråga - hur klarar man att ta ett beslut om avlivning? Det känns helt otänkbart samtidigt som det i nuläget börjar verka som den enda lösningen. Finns det några andra alternativ?

Om du bor i Skånetrakten eller har vägarna förbi Skåne/Blekinge så säg till. Jag och min sambo träffar gärna er och er hund om ni vill få feedback eller tips på var ni kan vända er! Det finns alternativ till avlivning.
Mvh

 

[Milosari]

Undersökt fysiskt för att utesluta fysiska problem och att utvärdera hunden mentalt hos en erfaren tränare och/eller beteendespecialicerad veterinär är två VÄLDIGT olika saker.

TS har inte sagt att han tagit hjälp med att faktiskt träna hunden till nya beteenden, eller utvärdera hunden mentalt, utan han har försökt själv och pratat om problemen med en hundpsykolog. Det rimliga vore att hunden utvärderas ordentligt. Vill TS inte fortsätta göra det som behövs för att hunden ska gå i rätt riktning, eller om den faktiskt bedöms för farlig av någon som utvärderat den - avliva den då? Det får ju vara upp till TS. Men det är fult att förneka att det faktiskt finns alternativ till avlivning.

De har varit hos hundpsykolog också? Har du ens läst det första inlägget? Hur många olika insatser ska göras innan man får avliva sin hund menar du? Hur många år ska man träna? Hade du kunnat förlåta dig själv om hunden högg ett barn?

 

[fixi]

De har varit hos hundpsykolog också? Har du ens läst det första inlägget? Hur många olika insatser ska göras innan man får avliva sin hund menar du? Hur många år ska man träna? Hade du kunnat förlåta dig själv om hunden högg ett barn?

Han skrev att han pratat med en hundpsykolog, inte att hunden faktiskt utretts. Vem som helst får kalla sig hundpsykolog.

TS kan ju börja med att låta hunden träffa någon som Kan det han behöver hjälp med. Göra en utredning. Jag vet inte vad det är Du inte förstår. Har dom varit hos en tränare som Kan detta, eller har dom bara tränat hemma? Har dom fått rådet att avliva av någon annan utom alla er som sitter här och tycker en massa? Han säger uttryckligen att han inte vet vad han ska göra och han ANTAR därför att valet faller på avlivning eftersom han inte vet vad alternativet skulle vara.

Detta är en person som inte fått adekvat hjälp med sin hund, och han har helt klart min sympati.

 

[Wingates]

Tanken är såklart att minska lidande hos hunden, men ibland hjälper det inte och då är avlivning det bästa.
För hunden i TS tror jag dock att det, utifrån det som skrivits här, är för sent för insatser.
Tidigare fanns det inte mycket hjälp att få för hundar med beteendeorsakade problem, men nu finns det och det blir allt vanligare och mer uppmärksammat. Jättebra tycker jag!
Idag jobbar även vanliga veterinärer på de större ställena med förebyggande behandling med exempelvis ångestdämpande inför veterinärbesök och fear free-principer under besöket. Det kan även handla om stöttning och behandling för ljudrädsla, separationsångest osv. Samt att hitta rätt tränare som jobbar evidensbaserat.

Jag är ärligt talat lite kluven till det här.
Alltså det är naturligtvis jättebra att hundar med problem kan få hjälp - men jag är samtidigt lite rädd att det kan leda till sämre avel. Kan man få hjälp med träning och medicin så kanske man inte ser lika allvarligt på det hela heller jmf om avlivning är enda alternativet.

 

[Wingates]

Han skrev att han pratat med en hundpsykolog, inte att hunden faktiskt utretts. Vem som helst får kalla sig hundpsykolog.

TS kan ju börja med att låta hunden träffa någon som Kan det han behöver hjälp med. Göra en utredning. Jag vet inte vad det är Du inte förstår. Har dom varit hos en tränare som Kan detta, eller har dom bara tränat hemma? Har dom fått rådet att avliva av någon annan utom alla er som sitter här och tycker en massa? Han säger uttryckligen att han inte vet vad han ska göra och han ANTAR därför att valet faller på avlivning eftersom han inte vet vad alternativet skulle vara.

Detta är en person som inte fått adekvat hjälp med sin hund, och han har helt klart min sympati.

Bara för att det ev skulle gå att träna bort så är det inte nödvändigtvis det bästa för hunden.
Det tar ju oftast väldigt lång tid och hunden riskerar ju att må dåligt under tiden. Hur länge är det acceptabelt att hunden mår som den gör ÄVEN om man på lång sikt kan bli av med problemet? Hundar lever ju trots allt i här och nu - de har inget koncept av att det kan bli bättre i framtiden.
(Detta gäller ju även skador med lång och svår rehab tex)

 

[Barret]

Det är aldrig ett lätt beslut, särskilt inte när de är så unga. Jag fick ta bort min första hund just innan han fyllde 2 år pga extrem osäkerhet och mental instabilitet. Hade en dialog med veterinären innan som gav mig egentligen tre alternativ, att testa omplacera honom till någonstans lugnare, att medicinera honom (på livstid då) eller låta honom somna in. Alternativ ett gick bort för att jag inte ville riskera att en omplacering förvärrade problemet och han till slut skadade någon annan, plus att han typ aldrig kunde slappna av, inte ens när han sov. Alternativ två gick bort för att jag inte anser det vara ett liv för en hund att behöva lugnande varje dag bara för att inte krypa ur skinnet. Så det blev alternativ tre. Det var vidrigt men så här i efterhand känns det som det enda valet, dött djur lider inte, han behövde aldrig vara så stressad att han inte kunde sova (trots att vi inte gjort något annorlunda den dagen jämfört med andra) och det fanns ingen risk för att någon skulle bli skadad på grund av något som min hund inte kunde rå för och som jag kunde förhindra.

Med det sagt så måste var och en känna efter vad som känns bäst för dem. Alternativ tre kändes som rätt beslut i mitt fall, men jag säger inte att det är rätt för alla.

Oavsett vad du väljer, eller har valt, så skickar jag alla styrkekramar jag kan till er. Du kommer ta det beslut som är bäst för er

 

[tanten]

Undersökt fysiskt för att utesluta fysiska problem och att utvärdera hunden mentalt hos en erfaren tränare och/eller beteendespecialicerad veterinär är två VÄLDIGT olika saker.

TS har inte sagt att han tagit hjälp med att faktiskt träna hunden till nya beteenden, eller utvärdera hunden mentalt, utan han har försökt själv och pratat om problemen med en hundpsykolog. Det rimliga vore att hunden utvärderas ordentligt. Vill TS inte fortsätta göra det som behövs för att hunden ska gå i rätt riktning, eller om den faktiskt bedöms för farlig av någon som utvärderat den - avliva den då? Det får ju vara upp till TS. Men det är fult att förneka att det faktiskt finns alternativ till avlivning.

Så djur ska leva till vilket pris som helst? Bara för att de är omtyckta?
Vad vinner du på att gå in och ge TS ännu sämre samvete för s9on mentalt kassa hund?

I valet mellan mitt liv och ett kort hundliv väljer jag faktiskt mitt eget.
Mina djur ska ha värdiga smärtfria och stressfria liv. Det har inte TS hund. Vore det min hund hade den fått somna redan.

 

[fixi]

Bara för att det ev skulle gå att träna bort så är det inte nödvändigtvis det bästa för hunden.
Det tar ju oftast väldigt lång tid och hunden riskerar ju att må dåligt under tiden. Hur länge är det acceptabelt att hunden mår som den gör ÄVEN om man på lång sikt kan bli av med problemet? Hundar lever ju trots allt i här och nu - de har inget koncept av att det kan bli bättre i framtiden.
(Detta gäller ju även skador med lång och svår rehab tex)

Jag syftade på, och det skrev jag i mitt första inlägg; att TS kanske behövde hjälp av en tränare att identifiera och utesluta om det var något som gick fel i hanteringen och deras relation. Det är sånt som kan hända, och kan leda till beteendeproblem om det inte uppmärksammas! Och om det vore så, så kan hjälpen vara närmre till hands än vad man leds till att tro initialt.

Jag vet inte hur mycket hunderfarenhet TS har, eller vad han har gjort för träning med hunden mer än "olika sorters". Men han säger själv i sitt första inlägg att det började med morr, och har utvecklats till bett i luften "utan varning". Morr är en varning. Att inte se eller kunna identifiera hundens signaler leder till eskalering. Det är synd om oerfarenhet, okunskap och dåliga råd ska leda till att hunden blir avlivad bara för att den morrar och biter i luften. TS säger att aggressionen är situationsbunden, det kan man absolut arbeta på, mycket svårare med generell aggression. Av TS inlägg verkar det jobbigaste nästan vara att den har uttalad seperationsångest som de inte lyckats lösa vilket gör att dom är låsta, det kan jag förstå! Har dom prövat träffa en tränare för Det? Och vad är det värsta som kan hända av att den har seperationsångest nu? Att bli vräkta av alla ljuden för att dom bor i lägenhet? Att den tar sönder hela huset? Kissar inne? Hur tränade dom den att lämnas ensam? Prozac/reconcile behandlar seperationsångest och aggression, och precis som ssri för människor bör det användas tillsammans med adekvat träning.

 

[fixi]

Det är aldrig ett lätt beslut, särskilt inte när de är så unga. Jag fick ta bort min första hund just innan han fyllde 2 år pga extrem osäkerhet och mental instabilitet. Hade en dialog med veterinären innan som gav mig egentligen tre alternativ, att testa omplacera honom till någonstans lugnare, att medicinera honom (på livstid då) eller låta honom somna in. Alternativ ett gick bort för att jag inte ville riskera att en omplacering förvärrade problemet och han till slut skadade någon annan, plus att han typ aldrig kunde slappna av, inte ens när han sov. Alternativ två gick bort för att jag inte anser det vara ett liv för en hund att behöva lugnande varje dag bara för att inte krypa ur skinnet. Så det blev alternativ tre. Det var vidrigt men så här i efterhand känns det som det enda valet, dött djur lider inte, han behövde aldrig vara så stressad att han inte kunde sova (trots att vi inte gjort något annorlunda den dagen jämfört med andra) och det fanns ingen risk för att någon skulle bli skadad på grund av något som min hund inte kunde rå för och som jag kunde förhindra.

Med det sagt så måste var och en känna efter vad som känns bäst för dem. Alternativ tre kändes som rätt beslut i mitt fall, men jag säger inte att det är rätt för alla.

Oavsett vad du väljer, eller har valt, så skickar jag alla styrkekramar jag kan till er. Du kommer ta det beslut som är bäst för er

Tanken är såklart att minska lidande hos hunden, men ibland hjälper det inte och då är avlivning det bästa.
För hunden i TS tror jag dock att det, utifrån det som skrivits här, är för sent för insatser.
Tidigare fanns det inte mycket hjälp att få för hundar med beteendeorsakade problem, men nu finns det och det blir allt vanligare och mer uppmärksammat. Jättebra tycker jag!
Idag jobbar även vanliga veterinärer på de större ställena med förebyggande behandling med exempelvis ångestdämpande inför veterinärbesök och fear free-principer under besöket. Det kan även handla om stöttning och behandling för ljudrädsla, separationsångest osv. Samt att hitta rätt tränare som jobbar evidensbaserat.

Vad har TS att förlora på att kontakta en beteendeveterinär och/eller tränare som förstår problematiken, innan han tar beslut om avlivning? För visst är det så att insatserna inte alltid hjälper, och då håller jag med om att avlivning kan vara det bästa - under förutsättning att man gjort adekvata insatser. Men jag tror inte TS har tagit hjälp utifrån förutom att hunden undersökts fysiskt av en vanlig veterinär (gjordes det på begäran av TS för att han sökte hjälp för hundens beteende, eller var det rutinkoll i samband med tex vaccination?) och samtal med en hundpsykolog (ingen skyddad titel, vem som helst kan kalla sig det oavsett kunskap och utbildning) har sagt att det troligen är ett medfött beteende.

 

[Barret]

Vad har TS att förlora på att kontakta en beteendeveterinär och/eller tränare som förstår problematiken, innan han tar beslut om avlivning? För visst är det så att insatserna inte alltid hjälper, och då håller jag med om att avlivning kan vara det bästa - under förutsättning att man gjort adekvata insatser. Men jag tror inte TS har tagit hjälp utifrån förutom att hunden undersökts fysiskt av en vanlig veterinär (gjordes det på begäran av TS för att han sökte hjälp för hundens beteende, eller var det rutinkoll i samband med tex vaccination?) och samtal med en hundpsykolog (ingen skyddad titel, vem som helst kan kalla sig det oavsett kunskap och utbildning) har sagt att det troligen är ett medfött beteende.

Jag förstår verkligen inte inställningen att hålla djuret levande till varje pris, och ifrågasätta, ja till och med i princip shame:a, dem som väljer annorlunda. You do you, och det var inte din kommentar jag svarade på. Jag såg till vad som var bäst för mitt djur, som jag känner bäst, och som jag tillsammans med kunnig tränare tränat sedan han var valp och tog det beslut som jag ansåg var bäst och med minst lidande för hunden, vars välbefinnande jag var ansvarig för. Om du vill göra annat, kul för dig, men bespara mig ifrågasättande kring mina val.

 

[fixi]

Så djur ska leva till vilket pris som helst? Bara för att de är omtyckta?
Vad vinner du på att gå in och ge TS ännu sämre samvete för s9on mentalt kassa hund?

I valet mellan mitt liv och ett kort hundliv väljer jag faktiskt mitt eget.
Mina djur ska ha värdiga smärtfria och stressfria liv. Det har inte TS hund. Vore det min hund hade den fått somna redan.

Jag försöker inte ge TS dåligt samvete, jag påtalar att om han inte känner att han kan ge hunden det den behöver, för det kan vara för mycket, så är avlivning ett val han redan är inne på.

Jag förstår verkligen inte inställningen att hålla djuret levande till varje pris, och ifrågasätta, ja till och med i princip shame:a, dem som väljer annorlunda. You do you, och det var inte din kommentar jag svarade på. Jag såg till vad som var bäst för mitt djur, som jag känner bäst, och som jag tillsammans med kunnig tränare tränat sedan han var valp och tog det beslut som jag ansåg var bäst och med minst lidande för hunden, vars välbefinnande jag var ansvarig för. Om du vill göra annat, kul för dig, men bespara mig ifrågasättande kring mina val.

Det var inte meningen att tagga dig, kunde inte ta bort ditt inlägg efter det lades till. (Hur gör man?) Riktade inte texten till dig alls. Ursäkta misstaget!