Jag tänker som du här. Jag är en fattig person. Jag köper mycket begagnat och har inte det senaste, men ser mig inte som "fattig" ändå. Jag har en tv som jag fått som är många år gammal. Jag har ett nintendo Wii som köpte 2011, jag har ett ps3 jag köpte av min bror begagnat i höstas, jag har en DVD/vhsspelare som köptes 2003, dator som köptes begagnad för snart två år sedan för 1500 kr och var då 1 år gammal och en telefon som jag köpt på abonnemang för 2 år sedan, den är nog den mest värdefulla, rent ekonomiskt, prylen jag har då den nog ligger på cirka 1000 kr i värde i dag.
Jag har lägenhet, jobb och katt och barn. Jag känner mig inte fattig bara för att jag inte har några dyra saker. Det ekonomiska värdet är itne viktigt för mig. Precis som du sparar jag till saker, det tar tid, men när jag inte heller har så stora krav så är tiden lite kortare än för några andra, tänker jag. Jag tror däremot att jag hade varit så väldigt mycket mer olycklig om materiella ting hade varit viktigare för mig än vad de är.
Jag har många gånger varit pank i mitt liv, tex när jag växte upp med en ensamstående mamma, när jag flyttade till Sörmland och inte fick jobb och använde upp de pengarna jag sparat till djuren för att överleva, så när hästen akut skulle avlivas så stod jag där med lång näsa. Jag hoppades ju att jag för varje dag som gick istället skulle få jobb och bättre ekonomi, men hästen blev sjuk innan jag kom på fötter. Jag sålde flera saker, bland annat min högt älskade systemkamera och resten av pengarna för avlivningen av hästen kunde jag lyckligtvis låna ihop.
Den fattigaste tiden i mitt liv förutom när jag växte upp, var åren i sörmland eftersom arbetsförmedlingen är rätt dåliga på att hjälpa.... så där ser jag att jag räknades som pank. Nu är det bättre. Nu har jag inte råd till massor av saker eftersom jag är ensamstående mamma med halvtidsjobb och försörjningsstöd upp till den där lägsta nivån man ska överleva på, och jag känner mig för första gången på länge om inte ekonomiskt rik så i alla fall att jag har så jag överlever! Trevlig känsla, jämfört med pankkänslan som huserade hos mig i två år. Samtidigt som jag inte har råd att göra en massa saker så kan jag ändå spara undan lite och med planering tex åka till Nyköping som jag gjorde i veckan som var. Att jag sedan försakar annat till förmån för det är ju en annan sak, jag kan säga att jag prioriterar annat liksom.