Att var nöjd

[Kaki]

Jag kände precis så för några år sedan. Insåg att något inte var helt hundra, och kände det lite som att jag försökte lägga ett pussel och när det bara är en bit kvar och jag sitter med biten i min hand så ser den ut att passa men när jag försöker lägga dit den så passar den inte riktigt utan jag lär trycka dit den och inser då att någon av dom andra pusselbitarna måste vara fel. Fast det ser helt rätt ut. Så jag började inventera mitt liv bit för bit och hittade att det var förhållandet som inte riktigt stämde. Det såg bra ut, kändes bra, men skavde ändå lite och det gjorde att jag inte var nöjd i livet. För stunden fungerade allt det där du nämner, men jag blev aldrig nöjd.

Så nu, några år senare och i ett helt annat förhållande, är jag verkligen nöjd. Visst kan vissa dagar vara bättre eller sämre, men jag är så galet nöjd med mitt liv. Det är en skön grundkänsla att ha!

Mitt har alltid suttit ihop med att jag har tagit på mig för mycket uppgifter och egentligen är stressad inombords. Så det har gått över när saker är gjorda och jag lär mig ständigt att inte ta på mig för mycket.

Skönt du hittade ditt skav och kunde få bort det

 

[grodan21]

Jag skulle vilja byta jobb. Men marknaden har börjat svalna av, så vet inte om jag vågar

 

[SaraMara]

Att inte vara nöjd med status quo, att alltid vilja vidare, är väl en av de egenskaperna som fört mänskligheten framåt? Det som fick oss att söka nya boplatser, nya områden, nya kontinenter. Som fått oss ut i rymden! Hade vi varit fullkomligt nöjda med det vi har, hade liksom inte mycket mer hänt. Jag tror det är en av människans viktigaste egenskaper, faktiskt. Sen kan det ju kännas rastlöst och lite vilset också, givetvis, men om man ser på det som en del av det mänskliga psyket kanske det inte är fullt så frustrerande?

Jag tänkte lite samma. Jag har funderat lite över det där med mig själv som enda studieobjekt . Jag är oerhört sällan "nöjd" som i betydelsen "vill inte utveckla/ändra något". Däremot är jag så gott som alltid "nöjd" som i att jag är lycklig, uppskattar de allra flesta delarna av mitt liv och har det liv jag vill ha. Begreppet har liksom två bottnar, där jag tänker att den ena botten handlar om välbefinnande och lycka - och den andra om att vara "färdig", som i att inte vilja förändra någonting.

Jag har alltid femton projekt på lager i hjärnan och genomför alltid minst ett par-tre stycken parallellt. Det kan handla om att jag vill planera en resa, renovera något rum hemma, bygga något i trädgården, köpa ny bil, starta någon form av träningsresa för att komma i form osv. Jag är aldrig nöjd med vad jag presterar som i "det här går inte att göra bättre". Jag vill bli duktigare, göra ännu mer spännande saker, utvecklas och ta mer ansvar, tjäna mer pengar osv. Det innebär inte att jag inte älskar mitt jobb och min arbetsgivare, jag vill inte byta arbetsplats och det som idag skulle få mig att förändra är snarare stagnation. I vardagen är jag dock väldigt "nöjd", såsom i att jag upplever mig lycklig och lyckligt lottad och att jag har femtioelva drömmar om hur jag vill utveckla vårt boende t.ex. innebär inte att jag inte kan njuta till 100 % av att ligga i kvällssolen och slappa efter jobbet och titta ut över trädgården. Att jag i framtiden ser att den ytan kunde bli vackrare/roligare/bättre utnyttjad innebär inte att jag inte uppskattar den just nu och finner glädje i den.

Att vara "nöjd" verkar trist tycker jag, samtidigt som det verkar oerhört ledsamt att inte vara "lycklig" förrän man är i mål. Jag är liksom smånöjd hela tiden, även om jag alltid är "på väg" någon annanstans (och sannolikt inte skulle vara lycklig om jag kände mig "färdig").

 

[MnM]

Jag tror att vi skulle vara mycket mer nöjda med vår situation om vi levde lite mer i nuet, och tog saker för vad de är, när de kommer. Som så många andra kraschade jag in i en utmattning för 2,5 år sedan, och nu kan jag se att det är något av det bästa som hänt mig. Det var så klart tufft som tusan, men man får inget annat val än att stanna upp och börja omvärdera vad man håller på med... och försöka luska ut vad man egentligen vill med livet.

 

[Efwa]

Att inte vara nöjd med status quo, att alltid vilja vidare, är väl en av de egenskaperna som fört mänskligheten framåt? Det som fick oss att söka nya boplatser, nya områden, nya kontinenter. Som fått oss ut i rymden! Hade vi varit fullkomligt nöjda med det vi har, hade liksom inte mycket mer hänt. Jag tror det är en av människans viktigaste egenskaper, faktiskt. Sen kan det ju kännas rastlöst och lite vilset också, givetvis, men om man ser på det som en del av det mänskliga psyket kanske det inte är fullt så frustrerande?

Sedan tänker jag också att de som var nöjda och liksom ville vara kvar och inte utforska, söka nytt eller föra mänskligheten framåt genom äventyr har en stor plats i världen också.

Men jag tror att nöjd är så brett. Är det stress över att inte ha allt just nu eller är det att stress över att inte ha planerat tidsramarna för när man tror att saker blir gjorda?

Jag är så nöjd med mitt liv just nu att jag känner att just här vill jag vara resten av livet men det finns ju ändå saker jag tänker mig för framtiden. Renoveringar, utvecklingar för gården, träna häst för att tävla.
Skulle jag vara nöjd med mina tävlingsresultat hade jag ju inte tränat på för att höja mitt resultat.

Jag tror jag menar att man kan ju vara nöjd med att vilja mer också. Att veta att man alltid kommer vilja mer men är tillfreds med tiden det kommer att ta?