Jag har svårt att vara nöjd med mitt liv, jag vill hela tiden mot något annat. Jag skulle vilja var nöjd med det jag har och inte hela tiden jaga efter något annat. För livet blir inte alltid som man tänkt sig. Så som mitt liv ser ut nu, skulle jag bara vilja kunna acceptera att just nu är det en period av livet som är okej, men kanske inte min bästa period i livet.
Jag är nöjd, på det hela taget.
Jag har kunnat välja var jag vill bo, vad jag jobbar med och (ungefär) hur mycket jag jobbar.
Skulle kanske bli ännu nöjdare av att gå ner lite till i arbetstid, 80% kunde vara trevligt eller möjligen 75%, för att ha mer tid för hobby.
Om jag säljer ett par hästar, skulle jag ha råd att gå ner mer i tid men jag väljer att vara kvar där jag är för närvarande.
Sedan är det klart att det finns detaljer som inte är bra, och ibland händer saker som inte alls är roliga. Men som liksom inte handlar om "nöjdhetsgraden". Som när jag tyvärr var tvungen att få ut Lantbrukstjänst härom veckan. Det var inte roligt men handlar inte om "nöjd".
Tidigare har jag hela tiden varit på väg någonstans, exempelvis vidareutbildningar eller när jag bodde i lägenhet men visste att jag ville bo på landet.
Även då var jag dock nöjd, eftersom nuläget var OK. Det var OK att bo i lägenhet så länge: jag kunde vara nöjd med lägenheten även om det kändes som ett övergångsboende.
Jag var nöjd med anläggningen där jag hade hästarna inhyrda även om jag ville ha egen gård.
Så jag tänker att man kan hitta "nöjd" även om man inte är i mål.
Ungefär som för mig i ridningen: jag är långt ifrån i mål. Men jag är rätt nöjd med dagsläget, utifrån att "bättre än för ett år sedan".
Så en del av att vara nöjd kanske handlar om att hitta rätt sak att jämföra med?
Och att se att man kan vara rätt nöjd även om målet finns kvar, och att man är på väg men liksom ändå på rätt väg?