Att våga säga ifrån och sätta gränser

Status
Stängd för vidare inlägg.
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

Jag skulle inte ta tag i ett barn, för jag HATADE när främmande vuxna gjorde det när jag var liten. Det var att inkräkta på min privata sfär.

Men då så får man ju se till att inte uppföra sig som kriget.
Beskrivningen av dessa barn är som rena krigszonen.

Så de främmande vuxna i detta fallet fredade bara sin möjlighet till att kunna handla utan olyckor.
 
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

De här barnen var för stora för det.
De har passerat gränsen för att vara bara ett ansvar för sina föräldrar och även blivit ett ansvar för sig själva.
Skolbarn - barn från förskoleklass/1an beroende på utvecklingsgrad, de har ett eget ansvar att uppföra sig.
Och när man är 8 år så går man i 2an.
Då så kan man uppföra sig på alldeles egen hand om det inte är något fel på barnet.
 
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

Jag vill att främmande människor ska vara någonting positivt för barnen, och inte någonting man behöver vara mer rädd för än vuxna i sin närhet.

Tror du att barnen blir rädda för främmande människor om de säger till barnen på ett juste sätt? Det tror inte jag, jag har i alla fall inte varit med om att något barn börjat gråta eller gömt sig bakom mamma. Men det kanske är för att jag inte gör någon stor affär av det, oftast säger jag "Inte peta på brödet" eller "Inte ta godis med fingrarna" lite så där i förbifarten, utan att göra någon större affär av det. De flesta barnen vet ju innerst inne att man inte få göra så, så det blir bara en liten påminnelse.

Jag tror för övrigt att det är viktigt att barn lär sig att "ta" en tillsägelse även av en främmande människa.
 
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

Heh... och hur tror du 99% av föräldrarna uppfattar det om man själv "rycker in" och uppfostrar deras barn? :crazy: Brukar du "läxa till" andras djur med? Typ lappa till hästar som inte vill gå i transporter...
 
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

Om föräldrarna inte gör någon ansats att säga till barnen när de beter sig riktigt illa så får dessa föräldrar helt enkelt se det som en tankeställare om deras barn blir tillsagda hela tiden, tycker jag. Då avviker uppenbarligen deras tankar om barnuppfostran ganska kraftigt från övriga samhällets normer.

Att barn kan vara kinkiga och griniga av olika skäl är en sak. Men när det rör sig om friska energiska ungar som använder överskottsenergin till vansinniga saker, eller nyfikna ungar som är på och pillar där de inte borde, eller söker uppmärksamhet på riktigt irriterande sätt, eller är allmänt tanklösa - då säger jag till.

/Svea - som avstod från ganska många hyss när hon var liten eftersom det nästan alltid kunde tänkas finnas någon ingripande vuxen i närheten, och det hade varit mycket pinsamt att bli påkommen... :angel:
 
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

Och det vore okey, i jämförelse med att be ett barn sluta vandalisera i en affär?
(Ja, jag hatar hundar som springer fram, och har fota till en å annan för att freda mina)
SJÄLVKLART så ska man som vuxen kunna säga till barn om de beteer sig så oaceptabelt,
 
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

Heh... och hur tror du 99% av föräldrarna uppfattar det om man själv "rycker in" och uppfostrar deras barn? :crazy: Brukar du "läxa till" andras djur med? Typ lappa till hästar som inte vill gå i transporter...

Seriöst, i vissa lägen skiter jag fullständigt i vad s.k "föräldrar" skulle upfatta det.
I vissa lägen så måste man ingripa.
Men en del föräldrar tror inte att deras "lille gullebarn" kan göra nåot fel. Och inte sällan är det förmodligen det som gjort att deras barn är bland de värsta.
 
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

Heh... och hur tror du 99% av föräldrarna uppfattar det om man själv "rycker in" och uppfostrar deras barn? :crazy: Brukar du "läxa till" andras djur med? Typ lappa till hästar som inte vill gå i transporter...

Det finns ett talesätt som går "Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn" och det är väl egentligen sant.
Barn ska ju lära sig att umgås med folk och det innefattar även främmande människor i en affär.
Ingen ska behöva råka ut för vrålande ungar som löper amok bland hyllorna och gör man ändå det så är det självklart att man säger ifrån även om man inte känner barnen.
Sedan gäller det att säga ifrån på ett vettigt sätt också.

Mesiga vuxna som bara står och tittar på utan att säga ifrån är verkligen patetiskt.
 
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

Seriöst, i vissa lägen skiter jag fullständigt i vad s.k "föräldrar" skulle upfatta det.
I vissa lägen så måste man ingripa.
Men en del föräldrar tror inte att deras "lille gullebarn" kan göra nåot fel. Och inte sällan är det förmodligen det som gjort att deras barn är bland de värsta.

Nja... anledningen till varför jag skrev så hittar du i inlägget jag svarade på, där skribenten ansåg att föräldrarna skulle ta illa upp om man bad dem säga till sina barn att lugna sig.
 
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

Och så finns det ju de som bara står och blänger och tycker det är för jäkligt att människan inte har pli på sin hund, men de skulle inte kunna tänka sig att lyfta ett finger för att hjälpa till.

Det kan ju tänka sig att det är för att man inte är så bra på hundpsykologi att man uppfattar situationen. Själv är jag kattmänniska men be inte min hundälskande man att begripa sig på katter...

Det kan också bero på att man faktiskt är rädd. Till och med just min hundvane man som vet hur man försvarar sig från en angripande hund är rädd för en rottweiler som springer lös här på gården ibland och stirrar ut människor. Här i Malmö har vi massor av problem med lösa hundar och koppeltvång överallt diskuteras av politikerna som följd.

Men nu tillbaka till barnen! :)
 
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

Nej, inte om man är sådär snäll. Men som TS beskriver det så tog hon tag i armen på barnet och sa ifrån.

Att sätta gränser är bra, men det ska komma från en vuxen de känner, eller från butikspersonalen anser jag.
 
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

Heh... och hur tror du 99% av föräldrarna uppfattar det om man själv "rycker in" och uppfostrar deras barn? :crazy: Brukar du "läxa till" andras djur med? Typ lappa till hästar som inte vill gå i transporter...

Jag struntar faktiskt i vad föräldrarna tycker i ett sådant fall. Jag gör det för barnens skull.

Om någon har förlorat kontrollen över sitt djur hjälper jag gärna till om jag kan (och vågar;) ). Men jag försöker undvika våld.
 
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

Nja... anledningen till varför jag skrev så hittar du i inlägget jag svarade på, där skribenten ansåg att föräldrarna skulle ta illa upp om man bad dem säga till sina barn att lugna sig.

Det är inte för att undvika att någon tar illa upp som jag tycker det är fel att bara klaga och gnälla. Det är för att det är så okonstruktivt och antagligen bara leder till att barnen beter sig ännu värre.
 
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

Det kan ju tänka sig att det är för att man inte är så bra på hundpsykologi att man uppfattar situationen.
--
Det kan också bero på att man faktiskt är rädd.

Jo, självklart! Det var dumt av mig att inte skriva det. Men jag tycker det syns ganska tydligt när folk inte har hundvana (eller är rädda). Det som stör mig är när folk, som skulle kunna göra en insats, bara står med armarna i kors och är sura. Oavsett om det gälller barn, djur eller något annat.
 
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

Jag struntar faktiskt i vad föräldrarna tycker i ett sådant fall. Jag gör det för barnens skull.
Men har inte föräldrarna rätt att uppfostra sina barn på ett sådant vis som DE tycker är rätt??
Människors åsikter skiljer sej enormt från varandra så bara för att du tycker att någonting är rätt eller fel, innebär det inte att alla andra också tycker det!

Jag uppfostrar mina barn på ett sätt som jag tycker passar!! Behöver jag hjälp frågar jag efter det.
 
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

Men har inte föräldrarna rätt att uppfostra sina barn på ett sådant vis som DE tycker är rätt??

Nej inte riktigt faktiskt.
Lagar och normer måste barnen följa.
Även om föräldrarna tycker att det är okej att barnen i princip river ner affären, så är det inte okej.
Så det kan man protestera emot på olika vis.

I det här fallet genom att helt sonika skaka in i barnet att omgivningen inte gillar och inte har skyldighet att stå ut med vad de ser.
 
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

Jag fick defintivt nog så när ett av barnen kom tillräckligt nära mig så böjde jag mig blixtsnabbt ner och tog tag i armen.

Den vuxne som var med dem i affären brydde sig inte överhuvudtaget.

Jag tycker att det var bra att du sa till barnen, som vuxna har vi ett kollektivt vuxenansvar.

MEN... Varför är det så känsligt att säga till den vuxne? Vi har ju ett ansvar även för våra medmänniskor som inte kan uppföra sig. Jag tycker egentligen att du skulle pratat med den vuxne, inte gått omvägen via barnen. Hur många av er som svarat här inne skulle, handen på hjärtat, ha tagit upp diskussionen med den vuxne istället? Barn är också människor, och ska inte förnedras.

Jag vet inte om jag själv skulle sagt till den vuxne direkt, men det är ju egentligen det man ska göra. Varför är det OK att berätta för ett barn att det inte uppför sig rätt, men inte för en vuxen? Varför tar vi så otroligt mycket större hänsyn till om vuxna blir sårade än om barn blir det? Varför kan vi inte stå upp för våra åsikter mot andra vuxna, som är på samma nivå som oss? Varför är vi gnälliga om vi säger till en vuxen, men ansvarsfulla om vi säger till ett barn?
 
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

Jag uppskattar när folk hjälper till med djuruppfostran oxå. Om en hund kommer springande mot mig och jag ser att ägaren försöker kalla tillbaka den - då ryter jag i åt hunden. Många börjar istället le mot hunden eller till och med klappa den. Det tycker jag är snudd på elakt, både mot hunden och ägaren. Och så finns det ju de som bara står och blänger och tycker det är för jäkligt att människan inte har pli på sin hund, men de skulle inte kunna tänka sig att lyfta ett finger för att hjälpa till. En människa som vågar markera vad gränsen går är ju guld värt för en hundägare med problem. På samma sätt tror jag att det är mycket värt för en trött, sliten trebarnsförälder att få hjälp med gränsmarkeringen - även om han/hon kanske inte kommer sig för att tacka för hjälpen.

Vet att det är OT men kan inte låta bli...

Jag håller med till 100% om det här, men hundägaren måste inse att den har problem också, annars blir de inte särskilt tacksamma kan jag ju säga... Misstänker att samma sak gäller föräldrar.

Vår granne släpper sin hund varje morgon vid halv 6 tiden på morgonen, iförd reflexsele visserligen, för att den ska rasta sig själv. Vi bor i högst uppe på ett krön på en ganska trafikerad 70-väg, hunden går ju självklart hellre på vägen än i djupsnön. Efter en stund dyker den upp hemma hos oss och skäller på vår hund som står i hundgården, jagar våra katter o.s.v.
Vi har tagit på honom koppel flera gånger och helt sonika gått tillbaka med honom utan problem, han går fot och drar inte i kopplet alls.
Detta har också inträffat andra tider på dygnet och när man kommit dit med hunden så är de inte hemma! Jahapp... stoppade in honom i hundgården och knallade hem igen.
Numera räcker det att vi säger åt honom att gå hem.
De går aldrig med honom i koppel, för det går tydligen inte enligt dem utan han går lös och hoppar och biter tag i vantar o.s.v.

I början bad grannarna om ursäkt "han har ju aldrig gjort något sådant förut, måste bero på att ni är nya" (har bott där i två år nu, hunden är 4), men sedan har det gradvis övergått från att det blev lite pinsamt till att grannfrun helt enkelt slutat prata med oss...
 
Sv: Att våga säga ifrån och sätta gränser

Men har inte föräldrarna rätt att uppfostra sina barn på ett sådant vis som DE tycker är rätt??
Människors åsikter skiljer sej enormt från varandra så bara för att du tycker att någonting är rätt eller fel, innebär det inte att alla andra också tycker det!

Jag uppfostrar mina barn på ett sätt som jag tycker passar!! Behöver jag hjälp frågar jag efter det.

Klart att du har rätt att uppfostra dina barn som du vill inom lagens riktmärken. Det tråkiga är bara att folk kommer att svara på dina barns beteende.
Den hyfs DU inte lär dem, kommer någon annan att "lära" dem på ett mycket tråkigare sätt.
Med andra ord: till slut kan de riskera att åka på en propp (när de blivit äldre) av någon som de provocerar genom att inte ha hyfs och vett.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 965
Senast: Anonymisten
·
  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
23 221
Senast: Gunnar
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
34 408
Senast: Snurrfian
·
Relationer En förälder/vårdnadsperson i det här fallet. Låt mig först vara tydlig med att jag egentligen inte tycker att jag gjort något fel...
2
Svar
30
· Visningar
4 670
Senast: honung
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Borstning av tänder
  • Vad gör vi? Del CCV
  • Att hata mat

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp