En förälder/vårdnadsperson i det här fallet. Låt mig först vara tydlig med att jag egentligen inte
tycker att jag gjort något fel. Däremot
känner jag det som att jag borde ha låtit bli, därför vill jag få er åsikt i frågan. Eller veta hur ni hade gjort.
Jag befann mig i en butik, framför mig en man, gissningsvis en pappa eller någon variant av föräldraperson, med två barn, en flicka på kanske 5-6 år (jag är värdelös på att bedöma barns ålder, jag vet bara hur gammalt mitt eget är, men någonstans därikring) och en något yngre pojke.
Barnen var lite stökiga och först satte jag familjen på ignore men så uppfattade jag hur flickan gång på gång med allt högre röst uppmanade pojken att "sluta!". Brodern(?) hade hand om självscannern och jagade sin syster(?) med den, hon sprang undan, gömde sig bakom föräldern och fortsatte ropa att hon inte ville, att pojken skulle sluta.
Jag började bli irriterad över att pappan(?) ignorerade sina barn och hann tänka tanken att jag kanske skulle säga något när han böjer sig ner mot flickan och (fega jag som egentligen inte alls vill konfrontera denna karlakarl eller någon över huvud taget tänker sådär ja!) jag hör honom säga "Ska du gå och sätta dig i bilen?"
Ursäkta??? Pojken ignorerar att flickan säger ifrån, och när hon säger ifrån högre ska hon bestraffas?
Jag känner att det här faktiskt inte kan få passera och samlar mod, under de sekunder som går (vi följs liksom åt i gången) fortsätter pojken att jaga flickan som ordentligt upprörd försöker ta skydd bakom pappan och fortsätter ropa "sluta". Mannen bestämmer sig för att föräldrarollen ändå kräver någon form av symbolisk handling gentemot oss andra kunder och säger till flickan "Det var värst vad du var högljudd idag."
Ungefär där var mitt mått rågat och jag hejdade mannen med (typiskt!) "Ursäkta att jag lägger mig i men..." så säger jag att hans dotter säger sluta, hon vill inte (som att han skulle ha missat det), och att det är viktigt för barn och kanske speciellt flickor att veta att när de säger sluta så ska det respekteras.
Mannen är inte imponerad, men han vill i alla fall låta mig veta att han har koll på läget så han säger "Det är precis likadant åt andra hållet!"
Jaha! Men så bra. Då är ju allt frid och fröjd! För det första lär han inte något av barnen att respektera andras gränser, och för det andra: Strike 3! #likagodakålsupare! #flickorgörminsannocksåfel! Dagens pris för att tysta och förminska flickor och berättiga pojkars rätt att bete sig hur de vill går till: ICA-pappan!
Där plockade jag fram Föräldrakortet "Jag har också barn", (som att det skulle ge mig mer rätt än någon annan att ha åsikter om hans beteende
) vilket ger mannen möjlighet att säga åt mig att då tycker han att jag ska sköta mina barn så sköter han sina.
Fast om han hade gjort det hade jag ju inte behövt säga något alls...
Jag står envist kvar så jag hinner säga att det i så fall är viktigt även för hans son att veta att pappan respekterar honom och ser till att ett sluta gäller. Pappan upprepar att jag ska sköta mina barn så sköter han sina. Jag avslutar med att säga "jag hoppas att du tar till dig av det här, åtminstone funderar på det" innan jag går vidare.
Och nu sitter jag här och tycker som sagt inte att jag gjort något fel, men känner något helt annat, att jag borde sköta mig själv och skita i andra.
Vad säger ni?
Är jag helt ute och cyklar och har ingen aning om hur en syskonrelation kan fungera och stackars man som bara försökte handla och upprätthålla könsmaktsordningen i lugn och ro och träffade på en beskäftig feminist i affären?
Jag vet bara att hemma hos oss är det ALDRIG ok, varken för vuxna eller barn att framhärda med lek, eller annat, när någon säger sluta och att den dagen någon försöker tysta mitt barn när hen säger ifrån att hen inte vill, då ska hen vara fullständigt säker på att hens föräldrar inte accepterar det över huvud taget.
Och ÄNDÅ har jag stresspåslag och känner mig som att jag överreagerade och agerade därefter.
Hur hade ni gjort?