Sv: Att skapa kön...
Det är en sak. Att gå att med klänning och smink i skolan - bara som exempel - för att mamma säger att det är helt normalt är en annan och hade varit en ganska tydlig provokation.
Provokation? Mot dem som anser det vara fel ja... Det läskiga är ju att själva ordet "provokation" antyder att det ger andra någon slags "rätt" att håna/slå/mobba...
Det finns nog ingen unge som är över 5-6 år som inte redan insett att det är oönskat från många att som kille gå i kjol och smink. Sorgligt nog...
Att vara 50 kilos överviktig är inte heller så lätt, och det spelar nog ingen roll om mamma säger att det är fullt accepterat och lika snyggt som att vara smal, barnet inser snart att det är en lögn.
Den mamma som säger till sitt barn att det är fullt accepterat efter att barnet blivit mobbad är ju ... inte riktigt på rätt spår.
För barnet har ju redan fått bevis för motsatsen. Däremot kan mamma
stärka sitt barn genom att tala om att det är de som mobbar barnet som äger det största problemet. Och försöka stärka sitt barns självkänsla på andra sätt. En mamma kan inte förändra världens/omgivningens reaktioner, men kan lära sitt barn att
hantera dem. Och; självklart; uppmärksamma skolan på att hennes barn blir utsatt för hån.
Att stötta och peppa - självklart. Men att usätta barnet för en situation vars konsekvenser h*n inte kan överblicka - där har vi ett ansvar att styra upp saker utan att för den skull värdera saker som bättre eller sämre.
Så du menar alltså att det rätta är att åsidosätta sin egen värderingsgrund som förälder; om att tex tolerans är viktigt och att killar visst kan ha rosa (eller kjol) och tala om för barnet (direkt eller indirekt) att de
ska anpassa sig?
Jag köper inte det. Det finns nämligen
alltid skäl att retas. Är det inte för att man är kille och har kjol så är det något annat. Jag tycker fortfarande att man istället ska ställa upp för sitt barn såtillvida att försöka
stödja barnet
i sitt egna val.
Jag har en tragisk anekdot om just den här saken: en överviktig pojke som alltid haft komplex för sin vikt (något som mamman delvis "spätt på" genom att själv påpeka det) säger en dag som 13-åring till mamma: "Nej, mamma, den här gången
tänker jag faktiskt vara MED och bada på gympan på onsdag!" (han har alltid förut låtit bli att gå dit med ngn slags ursäkt på papper från mamman). Då säger mamman:
"Nej, Bosse, det ska du INTE behöva göra! Du ska
inte behöva stå ut med att bli retad av alla de andra! Jag bestämmer att du slipper utstå det!".
Anekdoten är alldeles sann, från verkliga livet. Hade det varit jag som vore mamma så skulle jag säga:
"Bravo, det tycker jag du ska göra! Vad tufft av dig att våga något du aldrig gjort förut!" Sen får jag vara beredd som förälder att kanske trösta pojken när han kommer hem och
eventuellt har blivit retad.
Vad gäller vem barnen lyssnar på och hur mycket du kan uppfostra dem är individuellt - men fråga andra föräldar till unga barn! Tiderna har förändrats, det är min slutsats.
Jag känner en förälder som sa "det spelar ingen roll att jag tjatar ... när de andra barnen cyklar utan hjälm så gör hon också det..." (en 7åring handlar det om). Mitt svar blev: "Men hur kommer det sig att
grannflickan alltid cyklar med hjälm då? Och att det aldrig är en diskussion om bilbälte i bilen?"
Grejen var ju att den föräldern helt enkelt var inkonsekvent och inte orkade/ville bry sig tillräckligt. Det såg jag själv på nära håll. Herrejösses; en 7åring! Det är ju bara att ta ifrån dem cykeln och låsa in dem tills hjämen är på!
Jag upplever att alldeles för många föräldrar abdikerar och frånsäger sitt ansvar som föräldrar. De ger upp pga att de inte orkar helt enkelt. Och kanske för att de tror på teorin du framför: att det ändå inte har någon betydelse vad jag gör och säger.