Sv: Genusperspektiv; till vilket pris?
Var fick den där stora karln tag i klänningar i sin storlek? Var den köpt eller hemmasydd?
Var fick den där stora karln tag i klänningar i sin storlek? Var den köpt eller hemmasydd?
Sv: Genusperspektiv; till vilket pris?
Kanske! Men jag undrar om inte de också har lite väl smala axlar? Nu vet jag ju inte hur stor karln var, men han beskrevs ju som stor.
Det första jag kom att tänka på var en butik i Amsterdam, där personer som var två meter långa med lätthet kunde hitta sig en galaklänning. Men jag tänkte mig att den här pappan hade haft en mer ordinär klänning, eftersom det inte stod något om paljetter, två decimeter höga klackar och fjäderboa.
Kanske! Men jag undrar om inte de också har lite väl smala axlar? Nu vet jag ju inte hur stor karln var, men han beskrevs ju som stor.
Det första jag kom att tänka på var en butik i Amsterdam, där personer som var två meter långa med lätthet kunde hitta sig en galaklänning. Men jag tänkte mig att den här pappan hade haft en mer ordinär klänning, eftersom det inte stod något om paljetter, två decimeter höga klackar och fjäderboa.
Sv: Genusperspektiv; till vilket pris?
Jag tror det stora problemet faktiskt är VUXNA och då främst föräldrar. Små barn i förskoleålder har egentligen inga problem alls med kjolar eller klänningar på killar. Åtminstone inte vad jag hört eller märkt från dem som verkligen har barn som brutit just den normen. Min brorsa bröt normen redan 1976 och gick till "lekis" med spetsstrumpbyxor. Alla killar hade varit jätteavis och ville ha lika fina strumpbyxor de med. De föräldrar som har erfarenhet av att barnen har normöverskridande kläder vittnar de allra flesta (i alla fall de jag läst i bloggar, på forum osv) att barnen i förskolan inte bryr sig det minsta! I de få fall något barn säger något om "du har ju en tjejfärg" så räcker det med att en pedagog eller förälder säger "det är ingen tjejfärg, visst är den fin!" för att barnen ska ändra sig. Det flesta inskränkta åsikter kommer ju självklart från föräldrarna som direkt eller indirekt talat om för sina barn att klänning är fel på killar (t ex de föräldrar som säger "Nej, det kan du inte ha, du är ju pojke" till sin EGNA son).
Vår son är bara 3 än så länge. Klänning har han inte frågat efter eller burit, men mycket i "tjejfärger", han och andra pojkar gör halsband som de gärna bär hos dagmamman mm. Än så länge har ingen sagt ett ord om det.
För mig är det såhär: ja, jag tänker att vår son kanske skulle kunna bli retad någon gång; när barnen blir äldre; om han kommer i normöverskridande kläder. Jag ser det dock INTE som mitt jobb att förhindra honom att bära dem. Jag ser det faktiskt som att jag då blir "den första mobbaren" mer eller mindre. Hur jag än skulle presentera faktumet att han inte FÅR använda klänning, kjol eller rosa spetsblus eller kanske bara en rosa mössa så BLIR ju JAG den som sätter normen. "Det är bäst du anpassar dig, annars kommer andra tycka att du är konstig". Direkt eller indirekt så framgår ju detta till barnet. Och jag VÄGRAR bli den personen.
Mitt jobb är däremot att stödja mitt barn, att få honom att växa som människa, att bli självsäker och välja sin väg själv. Och att, OM eller NÄR han råkar på dumma människor i sitt liv kunna stötta honom även då; kunna trösta och förklara att det är de som gör fel, inte han.
Jag tror det stora problemet faktiskt är VUXNA och då främst föräldrar. Små barn i förskoleålder har egentligen inga problem alls med kjolar eller klänningar på killar. Åtminstone inte vad jag hört eller märkt från dem som verkligen har barn som brutit just den normen. Min brorsa bröt normen redan 1976 och gick till "lekis" med spetsstrumpbyxor. Alla killar hade varit jätteavis och ville ha lika fina strumpbyxor de med. De föräldrar som har erfarenhet av att barnen har normöverskridande kläder vittnar de allra flesta (i alla fall de jag läst i bloggar, på forum osv) att barnen i förskolan inte bryr sig det minsta! I de få fall något barn säger något om "du har ju en tjejfärg" så räcker det med att en pedagog eller förälder säger "det är ingen tjejfärg, visst är den fin!" för att barnen ska ändra sig. Det flesta inskränkta åsikter kommer ju självklart från föräldrarna som direkt eller indirekt talat om för sina barn att klänning är fel på killar (t ex de föräldrar som säger "Nej, det kan du inte ha, du är ju pojke" till sin EGNA son).
Vår son är bara 3 än så länge. Klänning har han inte frågat efter eller burit, men mycket i "tjejfärger", han och andra pojkar gör halsband som de gärna bär hos dagmamman mm. Än så länge har ingen sagt ett ord om det.
För mig är det såhär: ja, jag tänker att vår son kanske skulle kunna bli retad någon gång; när barnen blir äldre; om han kommer i normöverskridande kläder. Jag ser det dock INTE som mitt jobb att förhindra honom att bära dem. Jag ser det faktiskt som att jag då blir "den första mobbaren" mer eller mindre. Hur jag än skulle presentera faktumet att han inte FÅR använda klänning, kjol eller rosa spetsblus eller kanske bara en rosa mössa så BLIR ju JAG den som sätter normen. "Det är bäst du anpassar dig, annars kommer andra tycka att du är konstig". Direkt eller indirekt så framgår ju detta till barnet. Och jag VÄGRAR bli den personen.
Mitt jobb är däremot att stödja mitt barn, att få honom att växa som människa, att bli självsäker och välja sin väg själv. Och att, OM eller NÄR han råkar på dumma människor i sitt liv kunna stötta honom även då; kunna trösta och förklara att det är de som gör fel, inte han.
Sv: Genusperspektiv; till vilket pris?
Jag är på din linje. Min son har visat sig ute i en hel del rätt säregna utstyrslar genom åren. Sedan han var två har han haft mycket bestämda åsikter som kläder. Förutom att han gick mycket i rosa och annat "tjejigt" som liten, har han även haft andra ovanliga kläder.
Genomgående har han inte tagit illa vid sig om någon - barn eller vuxen - har kommenterat kläderna om det har varit sådant han har valt själv och gillat. Någon gång lät han sig övertalas om något plagg (jag har glömt detaljerna), och när det plagget kommenterades lite negativt ville han absolut inte ha det igen.
Om man gör som du tänker dig, vägrar att själv vara den som sätter de normerade gränserna, så har man ju därigenom en helt annan möjlighet att prata med barnen om saken.
Om barnet får något slags kommentarer, kan ni prata om hur man gör när man gillar något som de andra inte gillar. Orkar man gå med det ändå eftersom man känner sig fin, eller anpassar man sig och väljer sina tillfällen, och hur och varför.
Genom att du är öppen för hur ditt barn vill klä sig, fungerar du ju som trovärdig samtalspartner om dessa frågor kommer upp. Sätter du gränsen från början, är du ju körd som samtalspartner eftersom du redan tagit ställning mot barnets val och för normen/de som kommer med dumma kommentarer.
Jag är på din linje. Min son har visat sig ute i en hel del rätt säregna utstyrslar genom åren.
Sedan han var två har han haft mycket bestämda åsikter som kläder. Förutom att han gick mycket i rosa och annat "tjejigt" som liten, har han även haft andra ovanliga kläder.Genomgående har han inte tagit illa vid sig om någon - barn eller vuxen - har kommenterat kläderna om det har varit sådant han har valt själv och gillat. Någon gång lät han sig övertalas om något plagg (jag har glömt detaljerna), och när det plagget kommenterades lite negativt ville han absolut inte ha det igen.
Om man gör som du tänker dig, vägrar att själv vara den som sätter de normerade gränserna, så har man ju därigenom en helt annan möjlighet att prata med barnen om saken.
Om barnet får något slags kommentarer, kan ni prata om hur man gör när man gillar något som de andra inte gillar. Orkar man gå med det ändå eftersom man känner sig fin, eller anpassar man sig och väljer sina tillfällen, och hur och varför.
Genom att du är öppen för hur ditt barn vill klä sig, fungerar du ju som trovärdig samtalspartner om dessa frågor kommer upp. Sätter du gränsen från början, är du ju körd som samtalspartner eftersom du redan tagit ställning mot barnets val och för normen/de som kommer med dumma kommentarer.
Sv: Genusperspektiv; till vilket pris?
Word Björk, word! *för trött för att orka formulera något långt*
Formuleringen om föräldern som den första mobbaren är så himla träffsäker. Jag ser det inte som att jag knuffar min son framför mig i något genuskorståg. Jag ser det istället som att jag inte vill hindra honom från något han älskar att ha dvs rosa och glittriga saker. För inte kommer han att vilja följa sin egen väg längre fram i livet om han förhindras göra det redan nu? Man kan bli mobbad för att man är duktig i skolan med, inte tusan tänker jag be honom underprestera för att undvika den risken?
Word Björk, word! *för trött för att orka formulera något långt*
Formuleringen om föräldern som den första mobbaren är så himla träffsäker. Jag ser det inte som att jag knuffar min son framför mig i något genuskorståg. Jag ser det istället som att jag inte vill hindra honom från något han älskar att ha dvs rosa och glittriga saker. För inte kommer han att vilja följa sin egen väg längre fram i livet om han förhindras göra det redan nu? Man kan bli mobbad för att man är duktig i skolan med, inte tusan tänker jag be honom underprestera för att undvika den risken?
Sv: Genusperspektiv; till vilket pris?
Det är precis så jag tänker. Att jag måste ju kunna STÅ för vad jag tycker och tänker. Hur ska jag annars kunna säga att jag önskar jämställdhet överhuvudtaget....?
Och som du säger: det är ju min sak att kunna samtala med barnet om "hur ska jag göra nu?" Vill/orkar sonen ha klänning trots gliringarna eller vill han aldrig ha det igen? Ja, då är valet förstås hans. Och MITT jobb att stötta och trösta.
Jag har en släkting som var överviktig hela sin uppväxt. När denna släkting ÄNTLIGEN som 11-12åring sa till sin mamma "imorgon tänker jag vara MED på gympan fast det är simning!" (något barnet tidigare sluppit pga mammans "omsorg")
så sa mamman (inte oväntat för oss som känner till relationen barn-mor i detta fall): "Nej du Bertil, det ska du INTE behöva! Du ska INTE behöva gå dit och bli retad av de som är så elaka".
Vem var den första mobbaren.....??
Åh, tack!
Det är precis så jag tänker. Att jag måste ju kunna STÅ för vad jag tycker och tänker. Hur ska jag annars kunna säga att jag önskar jämställdhet överhuvudtaget....?
Och som du säger: det är ju min sak att kunna samtala med barnet om "hur ska jag göra nu?" Vill/orkar sonen ha klänning trots gliringarna eller vill han aldrig ha det igen? Ja, då är valet förstås hans. Och MITT jobb att stötta och trösta.
Jag har en släkting som var överviktig hela sin uppväxt. När denna släkting ÄNTLIGEN som 11-12åring sa till sin mamma "imorgon tänker jag vara MED på gympan fast det är simning!" (något barnet tidigare sluppit pga mammans "omsorg")
så sa mamman (inte oväntat för oss som känner till relationen barn-mor i detta fall): "Nej du Bertil, det ska du INTE behöva! Du ska INTE behöva gå dit och bli retad av de som är så elaka".
Vem var den första mobbaren.....??
Senast ändrad:
Sv: Genusperspektiv; till vilket pris?
Jepp, det kan man. Det blev jag och mina vänner. Eller mobbade... i alla fall utstötta och utanför. Men jag VISSTE ju ändå, hur jobbigt det än var att det var DET som var målet med skolan; att lära sig och plugga. Och min (älskade!) mamma stod pall då också med tröst och peppning och gav mig tillit om att det skulle bli bättre när jag blev några år äldre och börjat gymnasiet (och det blev det).
Att lära sina barn att försöka "flyta med strömmen" till varje pris, nej, det känns inte bra. Det känns inte som ett sätt att skapa självständiga, starka människor.
Jepp, det kan man. Det blev jag och mina vänner. Eller mobbade... i alla fall utstötta och utanför. Men jag VISSTE ju ändå, hur jobbigt det än var att det var DET som var målet med skolan; att lära sig och plugga. Och min (älskade!) mamma stod pall då också med tröst och peppning och gav mig tillit om att det skulle bli bättre när jag blev några år äldre och börjat gymnasiet (och det blev det).
Att lära sina barn att försöka "flyta med strömmen" till varje pris, nej, det känns inte bra. Det känns inte som ett sätt att skapa självständiga, starka människor.
Sv: Genusperspektiv; till vilket pris?
Ja, klänning ingick inte direkt i hans vanliga utstyrsel. (mer Mc-knutte varianten). Men det var som han sa, det är ju HANS stil, hans ska får ha SIN stil, vad det än må vara. och vad är problemet, att han skulle bli bög elelr vad? Blir barnet LYCKLIg som vuxen får han vara vad han vill.
Till övriga, det var en ljusgul stretchig, omsydd sak, utan armar! De hade tagit bort armarna och kortat den. (Han hade sytt om den själv med för övrigt...) ingen aning om vad det var öfr märke, eller var den var inköpt.
Gud, jag blev helt rörd av detta! Vilken KARL!!!
Ja, klänning ingick inte direkt i hans vanliga utstyrsel. (mer Mc-knutte varianten). Men det var som han sa, det är ju HANS stil, hans ska får ha SIN stil, vad det än må vara. och vad är problemet, att han skulle bli bög elelr vad? Blir barnet LYCKLIg som vuxen får han vara vad han vill.
Till övriga, det var en ljusgul stretchig, omsydd sak, utan armar! De hade tagit bort armarna och kortat den.
(Han hade sytt om den själv med för övrigt...) ingen aning om vad det var öfr märke, eller var den var inköpt. 
Sv: Genusperspektiv; till vilket pris?
*kl*
Följer diskussionen med intresse, även om jag inte har läst allt så skulle jag vilja ställa en fråga.
Det anses ju inte "okej" enligt normen att en man bär klänning idag i de flesta sociala sammanhang (undantagsfall finns ju på vissa tillställningar, festivaler och parader där man ofta ser det och det anses festligt och roligt - här ligger kvinnor i manskläder lågt och skulle inte vara lika roligt att se på) - varför en del väljer att inte låta sin son ta på sig en klänning om han nu skulle vilja det.
Det finns ju även andra saker som inte är okej enligt dagens normer (och de förändras ju genom tid, under barocken skulle det minsann vara spets, puder och korskruvslockar på killarna ), låt säga att någon skulle vilja klä ut sig till en ödla en vanlig dag i skolan. Eller ha på sig en våtdräkt när man går på bröllop. Eller något annat som skulle anses konstigt men inte vara kopplat till genus. Skulle det vara provocerande och lite stötande?
Vissa kläder passar kanske bättre vid vissa tillfällen, är det viktigt att lära sig när vissa saker passar och inte? Kan man gå på anställningsintervju i bikini? I balklänning? I trasiga kläder? I mjukisbrallor? Och andra sociala rättesnören som att inte fisa och rapa högt offentligt, ta i hand när man hälsar, ta av mössan i matbordet etc. Det finns sociala riktlinjer att gå efter (som hela tiden ändras genom tiderna), men ska vi följa dem eller ska alla få göra som de vill? Hur bestämmer vi vad som är viktigt att lära våra barn och inte?
För en del är det provocerande att inte ta av mössan i matbordet. För andra att killar har klänning. Är det bara könsrelaterade kodex vi ska bekämpa, eller finns det något förtryckande i att det faktiskt finns icke könsrelaterade kläder och beteenden vi inte passar vid vilka tillfällen som helst - utan att folk höjer på ögonbrynen?
*kl*
Följer diskussionen med intresse, även om jag inte har läst allt så skulle jag vilja ställa en fråga.
Det anses ju inte "okej" enligt normen att en man bär klänning idag i de flesta sociala sammanhang (undantagsfall finns ju på vissa tillställningar, festivaler och parader där man ofta ser det och det anses festligt och roligt - här ligger kvinnor i manskläder lågt och skulle inte vara lika roligt att se på) - varför en del väljer att inte låta sin son ta på sig en klänning om han nu skulle vilja det.
Det finns ju även andra saker som inte är okej enligt dagens normer (och de förändras ju genom tid, under barocken skulle det minsann vara spets, puder och korskruvslockar på killarna
), låt säga att någon skulle vilja klä ut sig till en ödla en vanlig dag i skolan. Eller ha på sig en våtdräkt när man går på bröllop. Eller något annat som skulle anses konstigt men inte vara kopplat till genus. Skulle det vara provocerande och lite stötande?Vissa kläder passar kanske bättre vid vissa tillfällen, är det viktigt att lära sig när vissa saker passar och inte? Kan man gå på anställningsintervju i bikini? I balklänning? I trasiga kläder? I mjukisbrallor? Och andra sociala rättesnören som att inte fisa och rapa högt offentligt, ta i hand när man hälsar, ta av mössan i matbordet etc. Det finns sociala riktlinjer att gå efter (som hela tiden ändras genom tiderna), men ska vi följa dem eller ska alla få göra som de vill? Hur bestämmer vi vad som är viktigt att lära våra barn och inte?
För en del är det provocerande att inte ta av mössan i matbordet. För andra att killar har klänning. Är det bara könsrelaterade kodex vi ska bekämpa, eller finns det något förtryckande i att det faktiskt finns icke könsrelaterade kläder och beteenden vi inte passar vid vilka tillfällen som helst - utan att folk höjer på ögonbrynen?
Sv: Genusperspektiv; till vilket pris?
Det måste ju finnas nån funktion med traditioner, annars är de faktiskt värda att ifrågasätta. Om man kommer i våtdräkt eller bikini i sammanhang där det verkar helt omotiverat och det enda skälet är att väcka uppmärksamhet, kan man ifrågasätta det meningsfulla i det. Men i det här fallet så finns det ju en tanke med att vända på klädkoderna och det är just att man vill förändra normen.
Jag tycker för övrigt (även om det är lite OT) att det är bra att man ifrågasätter de etikettsregler vi har och faktiskt ser om de har en praktisk funktion i dagens samhälle eller om de bara är en rest från gamla tider. Ta detta med mössan, finns det någon människa som kan ange ett vettigt skäl (hygien, ögonkontakt?) till att ta av sig mössa inomhus? Det tycker jag är ett exempel på en utomordentligt fånig regel som förmodligen enbart är kopplat till gamla kyrkliga föreställningar om ödmjukhet och underkastelse och inte uppfyller nån som helst funktion idag.
Det måste ju finnas nån funktion med traditioner, annars är de faktiskt värda att ifrågasätta. Om man kommer i våtdräkt eller bikini i sammanhang där det verkar helt omotiverat och det enda skälet är att väcka uppmärksamhet, kan man ifrågasätta det meningsfulla i det. Men i det här fallet så finns det ju en tanke med att vända på klädkoderna och det är just att man vill förändra normen.
Jag tycker för övrigt (även om det är lite OT) att det är bra att man ifrågasätter de etikettsregler vi har och faktiskt ser om de har en praktisk funktion i dagens samhälle eller om de bara är en rest från gamla tider. Ta detta med mössan, finns det någon människa som kan ange ett vettigt skäl (hygien, ögonkontakt?) till att ta av sig mössa inomhus? Det tycker jag är ett exempel på en utomordentligt fånig regel som förmodligen enbart är kopplat till gamla kyrkliga föreställningar om ödmjukhet och underkastelse och inte uppfyller nån som helst funktion idag.
Sv: Genusperspektiv; till vilket pris?
Här finns det så många kloka personer samlade
Jag skulle vilja passa på att få lite råd från er... igår var jag, maken och dottern (precis fyllt 3 år) och handlade kläder åt henne. Vi handlade jacka, överdragsbyxor, galonisar, väst, fleecetröja, vantar... ja, hela vårkitet. Jag plockade fram det vi skulle handla, en av varje färg av den sort vi skulle ha, så fick dottern välja. Hon valde en rosa jacka, röda överdragsbyxor, lila galonisar, knallrosa vantar... ja, ni förstår. Jag har alltid blandat friskt i klädväg när det gäller henne, handlat ungefär lika mycket från varje avdelning så att säga.
Jag tyckte inte riktigt om att hon bara ville ha rosa, rött och lila när vi handlade... men hon har ofta fått välja själv. Men nu börjar det tippa över till det här tjejjiga. Frågan är - skall jag göra något? Eller skall jag låta henne ha rosa om hon vill ha rosa, precis som jag skulle låta henne ha alla andra färger, eller som jag hade låtit henne ha rosa om hon varit kille?
Jag tycker det är jättesvårt, jag känner väl att jag inte skall påverka henne åt något håll utan låta henne välja det hon vill ha. Är det fel? Hur resonerar ni i frågan?
Själv är jag ganska oflickig utan mer praktisk, har inte mycket smycken men dottern har gärna 4-5 halsband åt gången... så det kommer inte från mig.
Haha lite OT så stod vi i rulltrappan när hon säger 'mamma, var är polarn och pyret stans?'. Den andra barnfamiljen i rulltrappan tittade såååå snett på oss, de tyckte nog att vi var värsta snobbarna.
Här finns det så många kloka personer samlade
Jag skulle vilja passa på att få lite råd från er... igår var jag, maken och dottern (precis fyllt 3 år) och handlade kläder åt henne. Vi handlade jacka, överdragsbyxor, galonisar, väst, fleecetröja, vantar... ja, hela vårkitet
. Jag plockade fram det vi skulle handla, en av varje färg av den sort vi skulle ha, så fick dottern välja. Hon valde en rosa jacka, röda överdragsbyxor, lila galonisar, knallrosa vantar... ja, ni förstår. Jag har alltid blandat friskt i klädväg när det gäller henne, handlat ungefär lika mycket från varje avdelning så att säga.Jag tyckte inte riktigt om att hon bara ville ha rosa, rött och lila när vi handlade... men hon har ofta fått välja själv. Men nu börjar det tippa över till det här tjejjiga. Frågan är - skall jag göra något? Eller skall jag låta henne ha rosa om hon vill ha rosa, precis som jag skulle låta henne ha alla andra färger, eller som jag hade låtit henne ha rosa om hon varit kille?
Jag tycker det är jättesvårt, jag känner väl att jag inte skall påverka henne åt något håll utan låta henne välja det hon vill ha. Är det fel? Hur resonerar ni i frågan?
Själv är jag ganska oflickig utan mer praktisk, har inte mycket smycken men dottern har gärna 4-5 halsband åt gången... så det kommer inte från mig
.Haha lite OT så stod vi i rulltrappan när hon säger 'mamma, var är polarn och pyret stans?'. Den andra barnfamiljen i rulltrappan tittade såååå snett på oss, de tyckte nog att vi var värsta snobbarna
.
Sv: Genusperspektiv; till vilket pris?
Det är precis det som är vår tanke egentligen, det är väl bara att man hoppats lite att hennes smak skulle bli bredare av att hon fått välja mycket själv... men vi fortsätter väl på den inslagna vägen, hon älskar att handla kläder generellt, det kommer bli en dyyyyr tonåring
Det är precis det som är vår tanke egentligen, det är väl bara att man hoppats lite att hennes smak skulle bli bredare av att hon fått välja mycket själv... men vi fortsätter väl på den inslagna vägen, hon älskar att handla kläder generellt, det kommer bli en dyyyyr tonåring
Sv: Genusperspektiv; till vilket pris?
Jag skulle inte bli förvånad om det visade sig att nästan alla barn i din dotters ålder gillar orange-rött-rosa-lila, om de fick välja själva utan mer påverkan än nödvändigt. Glada varma färger. Det skulle inte bekymra mig, så länge hon inte väljer opraktiska modeller (trångt, smalt, ömtåligt, högklackat).
Däremot skulle jag akta mig för att nämnvärt uppmuntra det där "älskar att handla kläder". Det är ju skönt att hon är glad under tiden, men jag skulle vakta min tunga för att inte råka prata alltför mycket om "lilla prinsesstjejen som älskar att köpa nya kläder och vara fin" och liknande. Fortsätter hon att gilla att handla kläder, kommer det att bekräftas ändå, minst sagt.
Jag skulle inte bli förvånad om det visade sig att nästan alla barn i din dotters ålder gillar orange-rött-rosa-lila, om de fick välja själva utan mer påverkan än nödvändigt. Glada varma färger. Det skulle inte bekymra mig, så länge hon inte väljer opraktiska modeller (trångt, smalt, ömtåligt, högklackat).
Däremot skulle jag akta mig för att nämnvärt uppmuntra det där "älskar att handla kläder". Det är ju skönt att hon är glad under tiden, men jag skulle vakta min tunga för att inte råka prata alltför mycket om "lilla prinsesstjejen som älskar att köpa nya kläder och vara fin" och liknande. Fortsätter hon att gilla att handla kläder, kommer det att bekräftas ändå, minst sagt.
Sv: Genusperspektiv; till vilket pris?
Hade du skrivit likadant om det varit en kille som älskat kläder?
Varför ska man stoppa och tona ner ett klädintresse hos en flicka för?
Om tjejen nu själv väljer att vara prinsessa i rosa kläder, varför är det fel?
Är det numer bara pojkar som får det?
Är det inte lika illa som att stoppa en pojke från att ha klänning?
Hade du skrivit likadant om det varit en kille som älskat kläder?
Varför ska man stoppa och tona ner ett klädintresse hos en flicka för?
Om tjejen nu själv väljer att vara prinsessa i rosa kläder, varför är det fel?
Är det numer bara pojkar som får det?
Är det inte lika illa som att stoppa en pojke från att ha klänning?
Sv: Genusperspektiv; till vilket pris?
Det hoppas jag verkligen inte vi gör, 'liten prinsessa som älskar att handla kläder' får mig att må lite dåligt... men däremot att hon tycker om att välja själv, provar gärna i provrummet länge och liksom plockar de plagg hon verkligen vill ha, det är väl inget fel i det? Jag brukar säga typ, du får ta tre, så får hon välja själv. Och hittills har hon valt en hel del "killiga" kläder, hon tycker om Byggare Bob och traktorer och dinosaurier. Det är de sista veckorna det dragit iväg åt det röd/lila/rosa hållet.
Vi försöker ju motverka lite konsumenthets också, att man alltid är rädd om sina saker/kläder, och jag inbillar mig att hon är noggrannare med de saker hon valt själv. Sedan är det kanske inte alltid det jag valt.
Ja, vi får se hur det utvecklar sig. Jag hyser lite hopp om att de andra färgerna får finnas kvar också.
Det hoppas jag verkligen inte vi gör, 'liten prinsessa som älskar att handla kläder' får mig att må lite dåligt... men däremot att hon tycker om att välja själv, provar gärna i provrummet länge och liksom plockar de plagg hon verkligen vill ha, det är väl inget fel i det? Jag brukar säga typ, du får ta tre, så får hon välja själv. Och hittills har hon valt en hel del "killiga" kläder, hon tycker om Byggare Bob och traktorer och dinosaurier. Det är de sista veckorna det dragit iväg åt det röd/lila/rosa hållet.
Vi försöker ju motverka lite konsumenthets också, att man alltid är rädd om sina saker/kläder, och jag inbillar mig att hon är noggrannare med de saker hon valt själv. Sedan är det kanske inte alltid det jag valt
.Ja, vi får se hur det utvecklar sig. Jag hyser lite hopp om att de andra färgerna får finnas kvar också
.Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Susanna Nygren blir årets sportjournalist 2024- Hästnyheter Ja, hon har gjort mer för hästvälfärden än vad vårat eget förbund ens kommit i närheten av.
- fio
- Svar: 2
- Visningar: 210
- Hästnyheter
-
Kritik mot mätverktyg och dopningsprov på hemmaplan vid hoppryttarnas årsmöte
- Hästnyheter Jag kan tycka att tidningen ridsport borde varit där med tanke på den heta debatten.
- fio
- Svar: 12
- Visningar: 626
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Träning och hälsa del 12- Kropp & Själ Jag är inte här inne och skriver så ofta, men styrketränar i snitt 3 ggr/vecka och läser här i tråden för att jag blir blir peppad av...
- Miao
- Svar: 854
- Visningar: 25 341
- Allmänt
