Att prata om psykisk ohälsa

[Voeux]

Jag tänkte skriva ”ni som lider av psykisk ohälsa” men jag antar faktiskt att det innefattar alla människor, i olika grad. Så jag väljer att väva in alla i den här diskussionen, oavsett om du lider av svår psykisk ohälsa eller om du bara kan relatera till en svår period i livet. Frågeställningen lyder i alla fall: hur öppna är ni till er omgivning?

Jag ser inget tabu i psykisk ohälsa, alls, ändå tycker jag att det är väldigt svårt att vara helt öppen till min omgivning. Jag har någon form av ångestproblematik som funnits med sedan jag var barn, sedan har livets törnar gjort den svårare eller enklare att hantera i perioder. Men den finns alltid där. Ordet ångest kan ju betyda olika saker för olika människor. För mig innebär det oftast att munnen och halsen blir väldigt torr, det blir tungt att andas och jag blir okoncentrerad. Det kan också kännas väldigt ”mörkt” alltihop helt plötsligt. Jag kan få ångest i sociala sammanhang och behöva gå undan, och ibland när jag har haft mycket ångest under några dagar så blir jag oerhört utmattad och måste vila. Och trots att jag inte ser någon skam i ångest så har jag svårt att säga att jag måste gå hem på grund av ångest, eller att jag måste vara hemma och vila idag för att ångesten gjort mig utmattad. Varför är det så? Jag tror att jag är rädd för att det ska bli en stor sak av något som är ganska naturligt för mig. Att folk ska bli oroliga, eller att det ska starta en lång diskussion kring varför jag har ångest osv. Jag har så fina vänner, ändå hittar jag andra ursäkter än att bara vara helt öppen.

Hur gör ni? Har ni hittat något bra sätt att vara öppna med er psykiska ohälsa? Hur reagerar omgivningen? Jag önskar att jag kunde hitta ett sätt att vara ärlig så att mina vänner vet om varför jag drar mig tillbaks ibland som varken gör saken större eller mindre än vad den är.

 

[Sonic76]

Jag är öppen med det
Även med min sociala fobi som i perioder är ohanterbar
Jobbet går bra, det är lite av ödets ironi att man väljer ett jobb som kräver att man är social men där känner jag mig trygg.

 

[monster1]

Jag är relativt öppen med det, har inga problem att prata om mitt mående. När jag mår dåligt så är jag dock nog mer begränsad i om jag berättar om att jag mår dåligt just då. Jag har lättare att prata om det när jag har distans liksom om det snarare än i det. Med en terapeut eller så är det inga problem, men att försöka förklara måendet när man är i det för någon annan utomstående är för hudlöst. Sambon och jag är väldigt öppna med varandra när vi är nedstämda eller så (går ju inte att dölja direkt heller). Mamma och pappa kanske jag inte berättar lika mycket för de bor ju en bit bort och blir mest stressade. På jobbet kan jag nog säga att jag är förkyld om jag är hemma med psykiskt dåligt mående. Det känns för dramatiskt att säga att man är hemma för att det känns som att det inte är så värt att leva . I synnerhet som jag vet att det går över (och bara för att jag skrev det där här på forumet kände jag mig nu manad att förklara mitt mående och försvara mig). Men som sagt jag har inga problem med att berätta om mitt mående ur ett distanserat perspektiv men i det dåliga måendet pratar jag nog mer begränsat om det.

 

[Elektronen]

Jag är inte speciellt öppen med det.
Har tidigare haft panikångest, vilket tack lov försvunnit helt. Men kan känna av ångest och nedstämdhet i perioder. Jag tror inte att det är något som kommer försvinna helt.

När jag hade panikångest var jag tonåring och bodde fortfarande hemma. Men mina föräldrar har aldrig varit bra på att prata om känslor och jobbiga saker vilket jag verkligen insåg då. Så jag höll det mesta för mig själv.

I förhållanden har jag väl insett att det är nödvändigt att prata om det.
Men min ex sambo hade inte alls någon erfarenhet av att må dåligt på det viset. Så han kunde säga att jag skulle försöka vara gladare och att ingen vill umgås med någon som är på dåligt humör/sur...
Så min erfarenhet av att försöka förklara för folk är väl sådär.

 

[Fruentimber]

Jag har en form av psykisk ohälsa som folk tenderar att vara högst oförstående till. Därav är jag inte heller särskilt öppen med det. De som vet är min sambo, min mamma och till viss del min syster. Men jag är ändå restriktiv med vad jag delar med mig till dem. Jag orkar inte med tjatet om att jag behöver mer hjälp än det jag redan fått.

 

[nightcrawler]

Jag är ganska öppen med min psykiska ohälsa. Med vissa som jag vet inte har någon förståelse eller som har svårt att förstå är jag inte lika öppen eller öppen alls. Med nya människor så försöker jag läsa av om jag kan vara öppen eller inte.

 

[TinyWiny]

Nej jag är inte öppen med hur jag mår men det gäller inte enbart psykiskt utan även fysiskt. För mig blir det liksom inte bättre av att prata med vem som helst om det utan om jag säger något handlar det om ren information som personen i fråga verkligen verkligen behöver av en eller annan anledning. Detta grundar sig gissningsvis i att jag inte vill vara till besvär men också av gammal vana. Jag vill inte att folk ska tycka att jag är jobbig eller så utan håller allt för mig själv i så stor utsträckning det går och jag har heller aldrig känt att mitt egenvärde är så högt att jag har någon rättighet att lägga mitt mående på andra. Att spela teater såhär, dvs. sätta upp en fasad, har skadat mig ganska mycket, jag har setts som den man alltid kan komma och vräka ur sig på men när jag har behövt detsamma så har alla försvunnit direkt jag har yppat ett ord. Det har varit ensidiga relationer där jag är stöttan och när jag behövt stöttning eller de inte längre har behövt stöttning så har de försvunnit direkt. Det har också gjort att jag känner mig ganska falsk emellanåt. Det har tidigare i mitt liv varit en överlevnadsstrategi, att aldrig visa sig sårbar, men nu jobbar jag hårt på att känna att jag har ett värde i mig själv och slippa känna mig falsk men att prata om måendet, fysiskt eller psykiskt, så särskilt ofta kommer jag nog aldrig komma till mer än i rent informationssyfte men kanske att jag kan komma dit att jag slipper känna mig så falsk i nära relationer. Att jag kan vara mer ärlig med hur jag mår utan att för den sakens skull känna att jag begränsar eller lägger på någon något hen inte ska behöva bära.

Buke har varit min räddning i det här faktiskt. Att kunna skriva om tuffa saker utan att behöva känna att jag lägger det på någon, alla är ju fria att läsa eller inte läsa, och responsen, medmänskligheten jag har fått härifrån har gjort mycket för mig.

 

[starcraft]

Jag är inte särskilt öppen med hur jag mår. Det är lättare att prata om hur det varit - att jag har haft någon typ av utmattning som ledde till en depression för ett antal år sedan, att jag lidit av panikångest (kan fortfarande få någon attack då och då, men det kan gå år emellan) om andra öppnar sig om sitt mående, än att berätta att jag tycker livet är tufft just nu. Fast jag berättar inte heller allt om tidigare ohälsa heller. Att jag under flera perioder under mitt liv faktiskt inte velat leva är inget som tas emot väl så det håller jag för mig själv (och de som i dessa lägen varit ev behandlande personal). De få gånger jag öppnat mig om min psykiska ohälsa har jag fått höra på omvägar att folk blivit oroliga för mig och tycker det är jobbigt att hantera och därmed dragit sig undan mig - det sista jag önskat, så jag har lärt mig att det är bättre att låtsas som att allt är mer eller mindre bra.

 

[Red_Chili]

Jag var förut riktigt kass på det, men börjar bli bättre. Mycket för att jag idag har bättre personer i min umgängeskrets också. Hur mycket jag pratar om sådant beror extremt mycket på hur personerna runtom reagerar.

En vän tex kan jag aldrig nämna minsta lilla svacka för, för han är så kass på att hantera det bra. Även om han försöker sitt allra bästa att peppa och stötta och säger att han gärna lyssnar på det jag har att säga, att han hjälper med det han kan osv så blir det snudd på att han förvärrar allt genom sitt sätt att vara. Sedan har jag vissa vänner som jag pratar med så fort minsta lilla orosmoln dyker upp, just för att de så snabbt kan få det bättre, bryta mina tankebanor och få allt att kännas bra igen.

Gemensamt för de som hanterar det bra är att vi har ganska lika livserfarenheter, så de kan i princip behandla mig så som de själva velat bli behandlade i en liknande situation. Då blir det bra. Vännen som inte riktigt går att prata med har ett liv som rakt igenom varit extremt annorlunda från mitt, så inte ens när han försöker så kan han sätta sig in i hur det är för mig. Då blir det lite problem.

Men, för mig är det åtminstone väldigt bra att kunna prata om sådant, så länge det är med personer som lyckas få mig att bryta tankemönstren. Går inte det så är jag hellre tyst.

 

[sthu]

Jag ser ingen anledning att berätta om min diagnos för andra. Det är ingen viktig grej för mig, bara en sjukdom jag lyckats medicinera. Kanske hade det varit annorlunda om jag inte kunde medicinera bort symtomen.

 

[tanten]

Jag pratar inte om mitt psykiska mående.
Til en stor del handlar det om skam. Jag har vuxit upp med en utåtagerande psykiskt sjuk förälder så hela bygden var på något sätt involverad i hennes manier och psykoser. Jag skämdes förfärligt och gör det instinktivt ännu.

Det finns stigma i psykisk sjukdom. Det gör att jag inte är beredd att yppa det minsta lilla om mina egna stunder av mörker. "passa dig, sånt där är ärftligt vet du väl"....

 

[Petruska]

Från buke är jag van vid att folk berättar om svårigheter med att vara öppna om psykisk ohälsa. Och vid att rätt många skriver väldigt mycket om just sin egen psykiska ohälsa, många och långa inlägg.

I mitt vardagliga liv är jag mycket van vid att man är öppen på ett ganska praktiskt och osentimentalt vis. Man refererar till både egna och andras erfarenheter av ångest, depression, ätstörning och psykotiska symtom på rätt självklara vis.

Mer sällan lägger man ut texten om hur det känns medan man faktiskt mår dåligt.

Så det är som motsatt förhållande mellan buke och min vanliga omgivning i det här sammanhanget.

 

[pepp]

Jag tänkte skriva ”ni som lider av psykisk ohälsa” men jag antar faktiskt att det innefattar alla människor, i olika grad. Så jag väljer att väva in alla i den här diskussionen, oavsett om du lider av svår psykisk ohälsa eller om du bara kan relatera till en svår period i livet. Frågeställningen lyder i alla fall: hur öppna är ni till er omgivning?

Jag ser inget tabu i psykisk ohälsa, alls, ändå tycker jag att det är väldigt svårt att vara helt öppen till min omgivning. Jag har någon form av ångestproblematik som funnits med sedan jag var barn, sedan har livets törnar gjort den svårare eller enklare att hantera i perioder. Men den finns alltid där. Ordet ångest kan ju betyda olika saker för olika människor. För mig innebär det oftast att munnen och halsen blir väldigt torr, det blir tungt att andas och jag blir okoncentrerad. Det kan också kännas väldigt ”mörkt” alltihop helt plötsligt. Jag kan få ångest i sociala sammanhang och behöva gå undan, och ibland när jag har haft mycket ångest under några dagar så blir jag oerhört utmattad och måste vila. Och trots att jag inte ser någon skam i ångest så har jag svårt att säga att jag måste gå hem på grund av ångest, eller att jag måste vara hemma och vila idag för att ångesten gjort mig utmattad. Varför är det så? Jag tror att jag är rädd för att det ska bli en stor sak av något som är ganska naturligt för mig. Att folk ska bli oroliga, eller att det ska starta en lång diskussion kring varför jag har ångest osv. Jag har så fina vänner, ändå hittar jag andra ursäkter än att bara vara helt öppen.

Hur gör ni? Har ni hittat något bra sätt att vara öppna med er psykiska ohälsa? Hur reagerar omgivningen? Jag önskar att jag kunde hitta ett sätt att vara ärlig så att mina vänner vet om varför jag drar mig tillbaks ibland som varken gör saken större eller mindre än vad den är.

Jag pratar öppet om min med mina vänner. Nämner det inte för nya personer dock om det inte kommer upp.

Höll tillbaka på det mer förut, men sen jag öppnat upp så inser jag att alla mina vänner också har nån form av ångestproblematik.

 

[Vallmo]

Jag är ganska öppen med det. Hela min familj vet om min diagnos. Då innefattar det även syskon och vissa i min släkt.
Tror dock att dom har svårt att förstå hur det verkligen påverkar mig och varför jag tackar nej till vissa grejer osv.

På jobbet är jag hyfsat öppen. Beror på vem jag pratar med. Med min kompis, den jag har djupast kontakt med och jobbat längst med är jag väldigt öppen.
På jobbet är det lite skillnad för jag jobbar själv inom psykiatrin så säger man vad man har för problematik så fattar alla.
Min chef vet och hen har gjort anpassning av mina arbetstider pga min diagnos.
Jag har bipolär 2 diagnos.

Skulle jag jobbat ex på kontor skulle jag nog vara mindre öppen.

 

[Saeta]

Jag är väldigt öppen med min psykiska ohälsa och mitt mående. För mig är det ingen skillnad att prata om ångest, nageltrång eller om jag har stukat foten. Men jag märker ofta på omgivningen hur obekvämt det blir så fort just psykisk ohälsa kommer på tal. Inte varje gång såklart, men ofta. Så tabut finns ju tyvärr kvar oavsett hur det är för oss individuellt. Och det bästa är att bara fortsätta prata om det, tror jag.

Ibland ljuger jag faktiskt. Eller, ljuger och ljuger, men jag är liksom mer eller mindre tvungen för att bli accepterad och förstådd. Som när jag sjukanmäler mig och behöver ange orsak. Ångest är oftast ingenting som tas på allvar, enligt min erfarenhet. Varken inom vården (både psyk och primär), tandläkare, myndigheter osv). Om jag däremot anger exempelvis extrem huvudvärk eller magsjuka så är det okej. Det är alltså mer okej att ha huvudvärk eller magsjuka än att ha ångest.

Däremot läste jag någonstans en så bra grej som någon skrev "vi behöver inte längre prata om psykisk ohälsa, nu gäller det för andra att lyssna". Något liknande. Tycker det var väldigt bra sagt. För visst pratas det väldigt mycket om psykisk ohälsa (och fler och fler gör det, vilket jag tycker är bra!), men det är också dags för omgivningen att börja lyssna på oss som berättar.

 

[nightcrawler]

Jag är väldigt öppen med min psykiska ohälsa och mitt mående. För mig är det ingen skillnad att prata om ångest, nageltrång eller om jag har stukat foten. Men jag märker ofta på omgivningen hur obekvämt det blir så fort just psykisk ohälsa kommer på tal. Inte varje gång såklart, men ofta. Så tabut finns ju tyvärr kvar oavsett hur det är för oss individuellt. Och det bästa är att bara fortsätta prata om det, tror jag.

Ibland ljuger jag faktiskt. Eller, ljuger och ljuger, men jag är liksom mer eller mindre tvungen för att bli accepterad och förstådd. Som när jag sjukanmäler mig och behöver ange orsak. Ångest är oftast ingenting som tas på allvar, enligt min erfarenhet. Varken inom vården (både psyk och primär), tandläkare, myndigheter osv). Om jag däremot anger exempelvis extrem huvudvärk eller magsjuka så är det okej. Det är alltså mer okej att ha huvudvärk eller magsjuka än att ha ångest.

Däremot läste jag någonstans en så bra grej som någon skrev "vi behöver inte längre prata om psykisk ohälsa, nu gäller det för andra att lyssna". Något liknande. Tycker det var väldigt bra sagt. För visst pratas det väldigt mycket om psykisk ohälsa (och fler och fler gör det, vilket jag tycker är bra!), men det är också dags för omgivningen att börja lyssna på oss som berättar.

Håller med. Ofta när jag mår dåligt och har ångest eller är deprimerad och inte orkar, då skyller jag på migrän. För folk som inte fattar hur det är att må så dåligt brukar i alla fall begripa att har man migrän så är man utslagen. Det är irriterande att höra när man ligger där med dödsångest att det bara är att rycka upp sig eller en gång var jag lite deppig och då gjorde jag så här bla bla bla eller du måste göra så här och så här så blir det bättre.

 

[Grazing]

Jag tänkte skriva ”ni som lider av psykisk ohälsa” men jag antar faktiskt att det innefattar alla människor, i olika grad. Så jag väljer att väva in alla i den här diskussionen, oavsett om du lider av svår psykisk ohälsa eller om du bara kan relatera till en svår period i livet. Frågeställningen lyder i alla fall: hur öppna är ni till er omgivning?

Jag ser inget tabu i psykisk ohälsa, alls, ändå tycker jag att det är väldigt svårt att vara helt öppen till min omgivning. Jag har någon form av ångestproblematik som funnits med sedan jag var barn, sedan har livets törnar gjort den svårare eller enklare att hantera i perioder. Men den finns alltid där. Ordet ångest kan ju betyda olika saker för olika människor. För mig innebär det oftast att munnen och halsen blir väldigt torr, det blir tungt att andas och jag blir okoncentrerad. Det kan också kännas väldigt ”mörkt” alltihop helt plötsligt. Jag kan få ångest i sociala sammanhang och behöva gå undan, och ibland när jag har haft mycket ångest under några dagar så blir jag oerhört utmattad och måste vila. Och trots att jag inte ser någon skam i ångest så har jag svårt att säga att jag måste gå hem på grund av ångest, eller att jag måste vara hemma och vila idag för att ångesten gjort mig utmattad. Varför är det så? Jag tror att jag är rädd för att det ska bli en stor sak av något som är ganska naturligt för mig. Att folk ska bli oroliga, eller att det ska starta en lång diskussion kring varför jag har ångest osv. Jag har så fina vänner, ändå hittar jag andra ursäkter än att bara vara helt öppen.

Hur gör ni? Har ni hittat något bra sätt att vara öppna med er psykiska ohälsa? Hur reagerar omgivningen? Jag önskar att jag kunde hitta ett sätt att vara ärlig så att mina vänner vet om varför jag drar mig tillbaks ibland som varken gör saken större eller mindre än vad den är.

Jag är inte öppen med mina problem, folk blir nervösa och oroliga. Det finns så otroligt mycket fördomar och åsikter också så jag väljer att inte vara särskilt öppen.

Sen så tror jag folk har sin uppfattning om hur en sådan person ska vara som har sådana problem som mig. Känner att tilliten minskas väldigt då folk tror att man blir opålitlig och och inte kan ta ansvar osv och risken att bli ifrågasatt är stor.

Upplever att folk inte riktigt vill veta hur det står till med en psykiskt, och jag förstår dom till viss del för det är otroligt svårt att veta hur man ska bete sig kring någon som mår psykiskt dåligt. Jag har också svårt för det trots att jag är "sjuk" själv. Vissa verkar bli irriterade för mindre medans vissa vill prata mycket om sitt mående och vad och hur man kan förbättra det, det är så svårt att veta så jag undviker det faktiskt.

 

[Takire]

Frågan är lite svår att svara på (för mig). Det beror så mycket på situationen. Om det är att känna mig värdelös på grund av plötsliga missöden och fel jag gör så kan jag beroende på typ av fel mycket väl ringa "Alla jag känner" för att prata av mig.

Sådant som kommer smygande som en tunn dimma och sedan sveper in en mer och mer under en längre period är svårare att prata om. För mig som är såpass grundglad () annars kändes det oförklarligt och till viss del skamfyllt. Fast jag minns att jag ringde en närstående när jag till slut inte visste vad jag skulle göra av mig.

Många gånger har jag nog pratat om saker som jag sedan direkt slätar över.

Det är rätt knepigt att å ena sidan vilja prata om alla känslor och tankar och å andra sidan inte vilja visa sig sårbar eller blotta för mycket av hur man är. Då får man censurera.

 

[et_flickan]

Jag är öppen med det. Fungerar mycket bättre runt människor när dom vet varför jag ibland beteer mig konstigt. Jag har en komplex ptsd och några runt mig förstår inte alls mina symptom. Eller hur jag kan fungera bra i vissa situationer som kan uppfattas som triggande för andra med ptsd tex. Ibland förstår jag inte det själv heller.

Innan jag fick min diagnos var människor överlag väldigt skeptiska och trodde väl att jag mest var lat. Nu får jag dock oönskade råd av några runt omkring om vad jag ska träna och inte träna på när det gäller mina svårigheter. Men brukar säga att de sakerna tar jag upp med min psykolog. Det är därför hon finns.

 

[parellikusken]

Jag har haft problem med svåra depressioner och ångest hela livet, varit sjukskriven i många år för det men vågade aldrig prata om det då.
Nu är jag mer öppen, kan säga att jag är deprimerad och att jag legat på psyk mycket pga. det. Har dock även haft problem med psykoser under senaste året, men det är jag absolut inte öppen med. Rädd för människors fördomar mot just psykoser.

Jag har precis börjat på en masterutbildning i konst där jag tänkt arbeta med psykisk ohälsa som tema. Så när vi skulle hålla presentationer inför en massa studenter så nämnde jag att jag haft problem med svår depression och psykoser under det senaste året. Kändes relevant i det sammanhanget.