). Jag fick även inse att det är helt normalt med bilar som kan flyga!Exakt så, som ditt sista stycke, det var precis det jag var ute efter också. Och det låter ju som om treåringen hade jättekul med dig.Det är nog sådant jag kan tycka är allra svårast. Att sitta vid matbordet och prata är väl som vilket samtal som helst, men att LEKA.
För ett tag sedan satt jag i ett rum med en treåring och körde bilar på en bilmatta så att grejer nästan flög i rummet (mest den lilla hästen som jag höll i och som visst var jätterolig att köra på, till sist blev jag nästan förbannad
Uppenbarligen gick det bra för barnet hade kul (och jag med faktiskt) men det är liksom en så ovan situation för mig. Jag har som sagt i princip ingen erfarenhet alls av barn förrän ca tre år tillbaka.
Att kasta boll eller jaga varandra eller något är inga problem, men krocken som uppstår när ungen tror att man kan gena genom en rondell men också helt fattar att man inte får köra mot rött ljus.
Alltså jag är inte puckad - lek är lek och det går både högt och lågt, och allt är möjligt i fantasins värld - men jag tror också att mycket handlar om att våga och inte slå knut på sig själv för att inte råka vara varken för vuxen eller för fjantig, och att våga kliva ur sin vanliga mer återhållsamma vuxna comfort zone.
Jag knarkar lite på sådana leenden.Exakt så, som ditt sista stycke, det var precis det jag var ute efter också. Och det låter ju som om treåringen hade jättekul med dig.
Visst var det du som tyckte det var svårt med småbebisar också? Där är nyckeln ögonkontakt. När du får ögonkontakt med en bebis och den börjar grimasera lite, då kommunicerar ni. Och då gäller det att grimasera (glatt) tillbaka. Har man aldrig känt sig som en pajas innan så gör man det då - men när en sån liten till slut spricker upp i ett leende till just DIG, då är det fanimej som att få en stor bukett tulpaner.
De är helt galet bekräftande. Trots att jag fattar att det har noll och intet med min intressanta person att göra egentligen.Nej, jag ändrar ingenting för jag är ju jag hela tiden. Däremot finns mängder med situationer man kan ställas inför och det är svårt att adressera alla i ett inlägg.
Exakt, samma här. Det är så otroligt bekräftande. Och jag är helt övertygad om att det beror på min intressanta person snarare än närmast reflexmässiga muskelrörelser.Jag knarkar lite på sådana leenden.
Ersätt det där magiska leendet med ett illvrål, medan man själv står där som ett fån i väntan på att mamman eller annan kompetent person ska komma det stackars barnet till undsättning, så har du en mer realistisk beskrivning.Visst var det du som tyckte det var svårt med småbebisar också? Där är nyckeln ögonkontakt. När du får ögonkontakt med en bebis och den börjar grimasera lite, då kommunicerar ni. Och då gäller det att grimasera (glatt) tillbaka. Har man aldrig känt sig som en pajas innan så gör man det då - men när en sån liten till slut spricker upp i ett leende till just DIG, då är det fanimej som att få en stor bukett tulpaner.
Jamen det har jag förstås också varit med om! Och då brukar jag bara tänka Fan vad skönt att det här vrålandet paketet inte är mitt - och langar över det till närmaste förälderErsätt det där magiska leendet med ett illvrål, medan man själv står där som ett fån i väntan på att mamman eller annan kompetent person ska komma det stackars barnet till undsättning, så har du en mer realistisk beskrivning.
Den springande punkten är förmodligen att jag inte är socialt bekväm nog att bete mig som en pajas, om jag inte får positiv feedback från omgivningen.
Vad härligt du skriver om dina möten med barn! Jag sitter och fånler för mig själv på jobbetJag har alltid gillat att prata med barn! Det är så kul att höra vad som kommer ur dem, oavsett ålder. Jag har alltså aldrig riktigt förstått vad som skulle vara så svårt, men jag tror att det kanske hänger ihop med att man inte får vara rädd för att göra bort sig eller låta fjantig. Och med det menar jag inte att jag pratar barnspråk med dem men man får liksom vara beredd på att gå lite utanför sin egen box när man pratar med barn. Man får bjussa på om de gör bort en.
Om man är hemma hos någon med barn har isbrytaren ”Vill du visa mig ditt rum?” alltid funkat för mig. Sedan sitter man därinne ett tag och går igenom barnets leksaker tillsammans och sedan brukar problemet vara löst.
På Ica i veckan stod en pappa med en treåring bakom mig i kön. Jag hade rätt mycket i vagnen medan pappan hade två-tre varor i händerna varav den ena var treåringens godispåse så det var upplagt för bråk. Jag frågade pappan om han ville gå före men han svarade ”Nej, det är lugnt, han kan få öva lite på tålamodet.” Så i stället blev det så att treåringen och jag gick igenom alla mina varor när jag la upp dem en efter en på bandet, han talade om vilka han gillade och vilka han inte gillade, jag förklarade vad jag skulle ha en del av sakerna till.
Detta gjorde han faktiskt inte fick treårspsykbryt förrän hans pappa höll på att betala och godispåsen inte kom tillräckligt fort på bandet. Win-win, liksom
Jo, det var det som var utgångspunkten. Det är just det där att prata om sådant som man är genuint ointresserad av, som har startat den här ordväxlingen. Men jag orkar inte leta reda på var det började.
Exakt så, som ditt sista stycke, det var precis det jag var ute efter också. Och det låter ju som om treåringen hade jättekul med dig.
Visst var det du som tyckte det var svårt med småbebisar också? Där är nyckeln ögonkontakt. När du får ögonkontakt med en bebis och den börjar grimasera lite, då kommunicerar ni. Och då gäller det att grimasera (glatt) tillbaka. Har man aldrig känt sig som en pajas innan så gör man det då - men när en sån liten till slut spricker upp i ett leende till just DIG, då är det fanimej som att få en stor bukett tulpaner.
Jag satt i baksätet med en liten en gång och han blev SÅ ledsen, alltså inte bara allmänt missnöjd utan TÅRARNA. Jag försökte allt jag har lärt mig - Babblarna, tittut, bilderbok, allt - men hjälplösheten när inget hjälper och barnet inte kan kommunicera på annat vis. Ah. Det ÄR roligt. Men faktum är att jag behöver behärska mig, jag hugger ungar i fel lägen. För ett tag sedan stod en 2-3-åring alldeles ensam och illgrät i köpcentret, ”MAMMA, MAMMA”. Samarit mandalaki slog naturligtvis på hjälpradarn, stegade fram till ungen och sa ”Hej, vad heter du och vad heter din mamma?” Flickan illgrät ännu värre. Jag insåg att jag borde titta mig noggrannare omkring, och då fick jag ögonkontakt med en kvinna som stod en bra bit bort och ropade ”Det är ingen fara!”Vad härligt du skriver om dina möten med barn! Jag sitter och fånler för mig själv på jobbet
Intressant fråga! Jag upplever att det ofta förväntas av mig som ung kvinna att jag ska tycka att barn är det bästa som finns, så för mig har det nog tyvärr rätt mycket mer social press att göra. Sedan ska jag erkänna att jag också tänkt tankar som "jag ska kanske inte ha barn själv heller då, om jag inte ens kan handskas med andras", och eftersom att jag tror att jag vill ha barn i framtiden har det känts lite jobbigt. Men efter att ha läst i tråden att det finns flera föräldrar som inte riktigt heller vet hur de ska bära sig åt med främmande barn känns det mycket bättre!
Men du är ju ett proffsJag förtstår det! Jag bara drog det en halv roman vidare.
Riktigt små barn menar jag nog mer att jag tycker kan vara svåra (vad ska jag göra? hålla fint i dem ja..?) när de är sådär riktigt små att de typ inte ens fäster blicken. Men när de är något äldre och man kan sitta och grimasera och le mot varandra tycker jag att det är mysigt.
När barnen tycker att det är mysigt tillbaka, vill säga ...
Jag är fortfarande orimligt stolt över att jag kom på idéen att visa filmer på mina katter när de jagar fisande ballonger. Ungen satt som ett ljus resten av resan. (Samma humor där, ja!)
