Att prata med barn (Utbruten från Det som "alla andra" verkar kunna)

[mandalaki]

Absolut! Särskilt nu när hen har lärt sig skicka sms! Jag får bedårande sms!

Gud så rart!

 

[Petruska]

Jag kan bara se fördelar med sådant så länge man litar på personen. Den behöver inte vara samma som jag, eller ens tycka samma. Den moraliska grunden är väl viktig men annars kan det bara vidga barnets vyer och tolerans för olikheter och synsätt.

Ja. Jag har mer eller mindre räddat det här barnets mamma, när hon var tonåring, så jag tror hon är rätt lugn med mig.

Men det du pekar på är min poäng, delvis: om man inte litar på en person, då är det bättre att hålla sitt barn undan från den personen, än att detaljreglera allt personen gör med barnet. Antingen är det MIG barnet får umgås med, inte en av mamman regisserad version av mig, eller så är det bättre att vi inte umgås (om jag nu anses olämplig på något vis).

 

[Magiana]

Jag kan ju bara utgå från vad du själv har skrivit? Du skrev "ha det minsta intresse av". Alltså om du inte har ett faktiskt intresse av ämnet så gör du våld på dig själv. Det var så du uttryckte dig. Jag ser inte hur det går ihop med att kunna tala vitt och brett. Hursom, vi kan släppa det spåret. Vi kommer nog inte vidare i den diskussionen ändå.

Hur läser du vad jag skriver? Ovanstående citat betyder att har jag lite intresse i något så kan jag prata om det men om det inte finns ens det minsta intresse så går det inte.

 

[Bison]

Jag får väl lägga psykopat till min lista med dåliga skills. Jag blir inte glad av att bebisar ler mot mig. Jag förblir iskall inombords.

Haha!
Då är jag också psykopat.
Blir inte ett dugg glad av det, ser inget sött med bebisar och förstår inte alls vad folk menar när det säger att bebisar luktar gott.

Ser jag en liten hund eller katt däremot

 

[mooi]

När barnen tycker att det är mysigt tillbaka, vill säga ... Jag satt i baksätet med en liten en gång och han blev SÅ ledsen, alltså inte bara allmänt missnöjd utan TÅRARNA. Jag försökte allt jag har lärt mig - Babblarna, tittut, bilderbok, allt - men hjälplösheten när inget hjälper och barnet inte kan kommunicera på annat vis. Ah.

Paniken när de börjar illvråla och inget hjälper........

Jag brukar "trösta" mig själv/förklara för mig själv att det är en helt naturlig grej och det är meningen att skrikandet ska framkalla superstress hos vuxna runt om - som en överlevnadsmekanism, låt så jävligt så att någon gör något åt det. Hade de låtit som fågelkvitter hade det ju inte satt så mycket fart på omgivningen

 

[aiquen]

Men du är ju ett proffs

Och ibland går det bara inte, jag har också haft såna där hopplösa situationer.

Jag blev t.o.m. tillräckligt kaxig för att fråga föräldern om jag skulle skicka över videon för eventuellt kommande krissituationer!

Sen tror jag ju att man även som förälder kan känna stor hjälplöshet i typ sådana situationer, men här märkte jag en skillnad. Jag kan inte säga att föräldern bakom ratten var särskilt munter ... Men jag var i det närmaste panikslagen.

Nu vet jag i alla fall vad jag ska testa med nästa gång.

 

[aiquen]

Paniken när de börjar illvråla och inget hjälper........

Jag brukar "trösta" mig själv/förklara för mig själv att det är en helt naturlig grej och det är meningen att skrikandet ska framkalla superstress hos vuxna runt om - som en överlevnadsmekanism, låt så jävligt så att någon gör något åt det. Hade de låtit som fågelkvitter hade det ju inte satt så mycket fart på omgivningen

Ja, man kan ju inte säga annat än att det fungerar i alla fall ... Jag hann börja tycka synd om både barnet och mig själv (mest barnet som var så uppenbart jätteledsen, jag har i alla fall lärt mig tekniken att andas i fyrkanter). Men lättnaden när man får ett leende sen!

 

[Fruentimber]

Hur läser du vad jag skriver? Ovanstående citat betyder att har jag lite intresse i något så kan jag prata om det men om det inte finns ens det minsta intresse så går det inte.

Som sagt, vi kan släppa det. Jag får helt enkelt inte ihop det du skriver, men det är struntsamma.

 

[cirkus]

Jag har tyvärr vid flera tillfällen i livet fått olika typer av kriser med vänner, dels beroende på deras partners, dels beroende på hurdana de är/var som föräldrar. Jag har trott att vi är lika - men när det är dags för familjebildning visar det sig att det var vi inte alls. Det är mycket svårhanterligt. (Och jag hade inte heller klarat att säga det där på ett konstruktivt vis i situationen. Men jag blir förvånad över att de kan med/"vågar" lägga sig i på det där sättet, om de känner mig hyfsat väl. Det hade jag inte vågat i deras kläder.)

Jag relaterar väldigt mycket!

 

[Red_Chili]

Jag får väl lägga psykopat till min lista med dåliga skills. Jag blir inte glad av att bebisar ler mot mig. Jag förblir iskall inombords.

Jag tänker mer "Åh nej. Ungen har sett mig. Den ser ut att vilja något. Snart skriker den!" (med andra ord, jag blir inte heller glad av att bebisar ler mot mig)

En sak i sammanhanget: jag undrar om inte de som inte gillar barn, om det inte egentligen är föräldrarnas förväntningar de inte gillar. Det är ju ingen stor sak i sig att hålla en tvåveckors bebis, men föräldrarna verkar förvänta sig att man ska bli hänryckt.

Jag har haft stora problem att umgås med ett barn som jag förväntades umgås väldigt mycket med, men det berodde på att jag dels inte stod ut med hur mamman behandlade barnet, dels på hennes enorma förväntningar på och instruktioner om hur jag skulle umgås med barnet.

Jag gillar verkligen inte föräldrars (eller andras) förväntningar kring hur jag ska tycka om barn, men, jag tror inte att jag hade varit så jättemycket mer förtjust i barn om jag bara träffat dem ensam heller för den delen. Barn som är för små för att klara sig själva vill jag helt enkelt slippa. Barn som är stora nog att klara sig hyfsat själva (typ ungar i skolåldern som inte behöver konstant övervakning av vuxen) är betydligt lättare. Möter jag barn ute vid någon lekpark eller så, som vill hälsa på hundarna, då kan jag prata med dem och vi förstår varandra bra. Däremot blir jag mentalt slutkörd efter 5 minuters prat med något sådant barn och påminns om hur skönt det är att den enda barnkontakt jag får är just när något barn vill klappa hund.

 

[mandalaki]

@Red_Chili Vad tror du det är som gör dig mentalt slutkörd?

 

[athena_arabians]

Intressant fråga! Jag upplever att det ofta förväntas av mig som ung kvinna att jag ska tycka att barn är det bästa som finns, så för mig har det nog tyvärr rätt mycket mer social press att göra. Sedan ska jag erkänna att jag också tänkt tankar som "jag ska kanske inte ha barn själv heller då, om jag inte ens kan handskas med andras", och eftersom att jag tror att jag vill ha barn i framtiden har det känts lite jobbigt. Men efter att ha läst i tråden att det finns flera föräldrar som inte riktigt heller vet hur de ska bära sig åt med främmande barn känns det mycket bättre!

Tillägg: Och det hjälper inte att min (manlige) sambo är asbra på att handskas med barn, det ökar liksom bara både den externa och den interna pressen på mig känns det som.

Som den naturvetare jag är inbillar jag mig att våra gener kickar in när man blir förälder, dvs är man någorlunda normalt funtad fixar man att bli förälder. Jag vet ju att jag reagerar på ett visst sätt spontant när barn är i fara som är starkare än när någon vuxen är det och det gissar jag är biologi, bevarandet av arten genom att beskydda de unga.

Att som kvinna förväntas vara intresserad av och att få barn gör mig vansinnig. Nu är jag tack och lov så pass gammal att det tjatet inte kommer men när jag och särbon blev ihop och visade sig vara seriösa så kom ju hintarna i byn snabbt. Jag blev så less. Nu är hintarna "bara" att när ska ni flytta ihop (aldrig)

Edit: Särbon är suverän med barn...

 

[Pilot]

Jag jobbar med barn och tycker om barn. Det som jag kan ha svårt för är föräldrar och barn samtidigt, tycker både barn och föräldrar kan vara svåra att förhålla sig till när de är på samma plats.
Däremot har jag många tillfällen där jag tänker att "oj vad skönt att inte ha egna barn". Jag oroar definitivt mig för hur man orkar med sina potentiella framtida barn.
Nu är jag förvisso en grubblare deluxe, men jag är helt slut efter en arbetsdag.

 

[BornAgain]

Just barn och hund schäfern jag hade förut var en barn- och busmagnet. Men hon var briljant med ungarna, varpå de kom springandes skrikandes hennes namn som om jag inte var närvarande. Samtidigt så var det roligt och hon tillförde dem mycket. (En gång stannade en bil när vi var ute. En kvinna fråga : "Är det X?" Hennes barn gick på dagiset där släkting bodde och tydligen var hunden en jättestor del i ungarnas liv. De större barnen i en skola jag ofta går förbi kastade sten när jag kom med min nya hund - de förstod inte att schäfern inte var ratad, utan hade dött i cancer. Så då måste vi prata om döden)

Nuvarande är liten, söt och rädd - så jag spenderar många promenader med att sitta på knä och prata om hur det är att vara blyg och att man inte springer fram till den som är blyg. Och om att "du kan säkert jättemycket om hundar, men det här är min hund och tänk om jag har lärt honom fel, så att han ändå inte gör som du tror?"

En vuxen som har en hund och som lyssnar kan tyvärr locka till sig nästan vilken unge som helst Och det är rätt jobbigt att ha hund när man inte vill prata med barn

 

[lil-sis]

Jag jobbar med barn och tycker om barn. Det som jag kan ha svårt för är föräldrar och barn samtidigt, tycker både barn och föräldrar kan vara svåra att förhålla sig till när de är på samma plats.
Däremot har jag många tillfällen där jag tänker att "oj vad skönt att inte ha egna barn". Jag oroar definitivt mig för hur man orkar med sina potentiella framtida barn.
Nu är jag förvisso en grubblare deluxe, men jag är helt slut efter en arbetsdag.

Man lämnar de på förskola/skola flera timmar om dagen

 

[Badger]

Ja. Detta var asjobbigt. Hon var min närmaste vän men när jag såg hur hon behandlade sitt barn kände jag igen den uppfostran jag själv fått och som jag fortfarande skäms för, den var helt utan gränser. Dessutom, när jag försökte ta distans till barnet så BAD hon mig komma och umgås för barnet saknade mig så, när jag spelade spel med barnet bad hon mig att inte vinna osv. Jag hade förmodligen kunnat ta till mig barnet om jag fått vara helt ensam med hen.

Jag tycker sådant är jättekonstigt egentligen. Instruktioner om hur man ska umgås med folks barn (men helt sant är att det är ju sådant som säkert får folk att dra åt sig öronen). Halva poängen med att umgås med olika människor är ju rimligen att man får olika input. Detsamma med uppfostran och släktingar dvs att då får man lite andra milt modifierade regler eller undantag. (Självklart med undantag för saker som oerhörda mängder godis och kakor och andra varianter av uppenbart dåliga saker. Jag menar inom normalvariationen skärmtid o läggtid osv.)

 

[Badger]

Sådant gör mig galen. Dessutom har jag väldigt svårt att tro att jag har en enda hyggligt nära bekant som INTE har hört mig lägga ut texten om att alla har sina egna relationer, och att det är deras sak hur de relaterar - under någon formulering. Och sen kommer de och vill detaljstyra sin unges relation med mig! Som om barnet och jag inte kan relatera tillsammans självständigt!

Har varit med om det med katter dessutom. Att man fick exakta instruktioner om hur man kunde interagera med katten. Bara stryka från pannan och ned till svansen, längs med ryggen. Man blir helt paralyserad, speciellt om den traskar fram och puffar på en, eller sätter sig på en och man inte vågar röra för man bara får skäll.

 

[Efwa]

Jag tycker sådant är jättekonstigt egentligen. Instruktioner om hur man ska umgås med folks barn (men helt sant är att det är ju sådant som säkert får folk att dra åt sig öronen). Halva poängen med att umgås med olika människor är ju rimligen att man får olika input. Detsamma med uppfostran och släktingar dvs att då får man lite andra milt modifierade regler eller undantag. (Självklart med undantag för saker som oerhörda mängder godis och kakor och andra varianter av uppenbart dåliga saker. Jag menar inom normalvariationen skärmtid o läggtid osv.)

Jag kan till och med tycka att det är andras privilegier att göra helt olika deras föräldrar. Vara den som skämmer bort dem eller gör busiga saker.

När jag har brorsans ena barn här får barnet vara uppe så länge det vill. Barnet sitter och kämpar med tröttheten bara för att få vara uppe till 23 eller längre. Ibland säger barnet att det vill gå och lägga sig och ibland säger jag att jag ser att det är dags och eftersom barnet är väluppfostrat så blir det inga protester. Huvudet på kudden och pang så sover det.

Det blir liksom ett äventyr på ett så milt och bra sätt och det pratas om detta som det busigaste vi gör. Samma hade det varit med godis om det fått äta godis tills det spyr.

Morföräldrarna har det alltid gått att tjata på och få roliga saker i butiken de aldrig skulle få av mig. Det är liksom grejen.

 

[Red_Chili]

@Red_Chili Vad tror du det är som gör dig mentalt slutkörd?

Det har jag inte funderat på faktiskt, men jag gissar att det är just att jag anpassar mig mer efter barn än vad jag gör med jämnåriga eller äldre och rent mentalt så är det jobbigt för mig att anpassa mig efter andra.

 

[mandalaki]

Det har jag inte funderat på faktiskt, men jag gissar att det är just att jag anpassar mig mer efter barn än vad jag gör med jämnåriga eller äldre och rent mentalt så är det jobbigt för mig att anpassa mig efter andra.

Ja, det låter ju som en rimlig förklaring!