Att prata med barn (Utbruten från Det som "alla andra" verkar kunna)

[Raderad medlem 120709]

Med tiden har jag kommit att begripa att jag helt enkelt fortfarande är rädd för barn och ungdomar.
Barn är elaka jävlar, det lärde jag mig i lågstadiet. Barn slåss, fryser ut och är elaka. Så jag är rädd. Det hjälper inte att jag har fått vuxet förstånd och mognad. Barn är farliga. Det för med sig att jag inte är det minsta avslappnad ihop med barn.

Jag känner igen mig i det här. Trauman sedan skoltiden sitter djupt, och det i kombination med allmän social fobi plus NPF-diagnos gör att jag känner mig obekväm i sammanhang där barn ingår. Det är liksom nog jobbigt att ha att göra med vuxna människor som är någorlunda förutsägbara, och jag upplever barn som mer oberäkneliga. Eftersom jag behöver manus för att navigera de flesta sociala situationer så blir just det elementet extremt jobbigt att hantera. Förslag såsom "prata med dem som vilken vuxen som helst" har alltid känts som det minst hjälpsamma rådet, eftersom det utgår ifrån att man redan har någon grundläggande social kompetens och behärskar kallprat.

Känner att jag svamlar, men så känner i och för sig alltid i såna här trådar...

 

[BornAgain]

Bara en reminder - att ha svårt att umgås med någon innebär inte att man tycker illa om dem.

För mig som inte umgås så ofta med barn är det svårt att hänga med i de kulturyttringar och fritidssysselsättningar de ägnar sig åt nu. De har också levt kortare tid än jag och kanske t.ex. inte studerat Sovjetryssland och de flesta av dem kvittrar väl inte av lycka över Transparency internationalls senaste årsrapport. Det tar tid eller kanske snarare lyssnande och eftertanke innan jag hittar en gemensam utgångspunkt med barn - och ofta möts man vid t.ex. släktsammankomster när det finns liten tid att lyssna ordentligt.

Mot vuxna räcker ytlig artighet, lite uppmuntrande läten och följdfrågor - barn kräver ofta mer. Med vuxna finns det oftast mer gemensamt att prata om - jag är inte "nere med kidsen" och känner inte till vad som är viktigt för en sjuåring idag.

PS med lite äldre barn är min okunskap ofta en tillgång - de brukar bli glada över att berätta

 

[BornAgain]

Jag känner igen mig i det här. Trauman sedan skoltiden sitter djupt, och det i kombination med allmän social fobi plus NPF-diagnos gör att jag känner mig obekväm i sammanhang där barn ingår. Det är liksom nog jobbigt att ha att göra med vuxna människor som är någorlunda förutsägbara, och jag upplever barn som mer oberäkneliga. Eftersom jag behöver manus för att navigera de flesta sociala situationer så blir just det elementet extremt jobbigt att hantera. Förslag såsom "prata med dem som vilken vuxen som helst" har alltid känts som det minst hjälpsamma rådet, eftersom det utgår ifrån att man redan har någon grundläggande social kompetens och behärskar kallprat.

Känner att jag svamlar, men så känner i och för sig alltid i såna här trådar...

Men det är i svamlandet/bearbetandet man hittar insikterna. Det är oftast inte det tvärsäkra som lär en något

 

[Efwa]

Bara en reminder - att ha svårt att umgås med någon innebär inte att man tycker illa om dem.

Och tvärtom.... Bara för att man har lätt att umgås med dem betyder inte att man gillar dem så himla mycket.

 

[Petruska]

Och ändå har jag en känsla av att du inte blir nån sorts clown och anstränger sig för att få barnet att skratta. Det bruka räcka att vara helt vanlig och intresserad

Nej.

Barn brukar säga att det känns som att de är stora när de pratar med mig. Inte exakt min upplevelse, kanske, men jag fattar vad de menar. Jag har barn i min närhet som ibland säger "Jag vill att Petruska ska förklara!" när de tycker att de vuxna är otydliga.

Jag pratar med barn som med vanliga människor, med hänsyn tagen till lägre mognad och lägre allmänbildning. Men pratet med barn syftar ju ytterst till att successivt råda bot på de två sakerna. Jag använder aldrig barnsliga ord eller "barnspråk"! Men det händer att jag säger att Det där kan jag inte förklara för dig förrän du blir äldre, och det brukar de acceptera.

Och närvaron mentalt är ännu viktigare än med vuxna. Barn är FULLSTÄNDIGT beroende av uppmärksamhet och bekräftelse, och alla vuxna bör enligt min mening bidra till att ge dem det. Det är min övertygelse att det behovet är i nivå med behovet av mat. Jag blir RASANDE när vuxna säger om barn att de "bara vill ha uppmärksamhet". Det är inte bara, det är som luft och vatten.

 

[Petruska]

Jag blir konstlad och krystad när jag ska umgås med barn.

Med tiden har jag kommit att begripa att jag helt enkelt fortfarande är rädd för barn och ungdomar.
Barn är elaka jävlar, det lärde jag mig i lågstadiet. Barn slåss, fryser ut och är elaka. Så jag är rädd. Det hjälper inte att jag har fått vuxet förstånd och mognad. Barn är farliga. Det för med sig att jag inte är det minsta avslappnad ihop med barn.

Har nu senast jobbat ett halvår i samma hus som ett gymnasium. Det tog ett tag innan jag slutade ha hjärtklappning när jag gick genom skåphallen eller i korridorer där det satt ungdomar.
Det går så automatiskt att jag plötsligt häpet insåg att jag gick längs väggarna och att hjärtat slog fortare.

Jag fyller sextio. Men barndomen har uppenberligen inte lämnat mig.

Däremot gillar jag vissa individer. På samma sätt som jag gillar vissa människor så gillar jag visssa människor i ung ålder.

Jag är mer generellt rädd för skränande grupper av människor. Om det sen är en hel förskolegrupo, en gymnasieklass eller ett gäng fotbollsupporters gör ingen större skillnad.

 

[Magiana]

@Magiana Och jag tror inte att du kan vara artig och trevlig utan att ställa en enda fråga till personen. I mitt arbete måste jag vara artig och trevlig och visa intresse för människor även om jag inte tycker att de är så roliga. Jag är nog inte ensam om det.

Jag tror att man får det väldigt svårt socialt om man ser det som att göra våld på sig själv att fråga om någons intresse om man själv inte är intresserad av det. Jag tänker att man nog blir ganska ensam då, om man inte kan vara socialt smidig liksom.

Jag kan prata om lite allt möjligt, men saker jag är direkt ointresserad av går inte, t.ex. hur det gick med matchen mellan Sverige och Tyskland. Jag klarar heller inte av att prata om barnprogram på tv. Men det finns tusen andra ämnen att prata om, t.ex. vädret, kläders passform, trafiksäkerhet, en butiks sortiment, bilars däck, utrotningshotade djur, plast i havet, ett politiskt förslag o.s.v. Jag kan fråga om hur någon hittade ett visst intresse, för att jag är intresserad av personen, men skulle nog inte prata vidare om intresset om jag själv inte är intresserad.

Eller så försöker personen bara att konversera med dig och t ex försöka lära känna dig? Min sambo är elektriker och jag har själv inget intresse av det. Det hindrar mig inte från att fråga hur hans dag har varit och faktiskt lyssna och ställa följdfrågor. Det är ett sätt att visa att man tycker om och bryr sig om någon. Att stämpla det som falskhet kanske snarare säger något om dina egna sociala förmågor?

På vilket sätt visar man intresse för en person genom att diskutera gårdagens match mellen Sverige och Tyskland eller ett barnprogram? Absolut nada skulle jag vilja påstå.

Oj, det är ett väldigt kategoriskt sätt att se människor på.
Jag kan bli på bra humör av att prata väder med kassörskan i affären, utan att någon av oss tycker att det är särskilt intressant. Det är ju ett sätt att vara trevlig på.
Hamnar jag jämte någon jag inte känner på en middag så börjar det i regel alltid med kallprat och så småningom blir det nästan alltid en intressant dialog. Om man inte kommer ens till kallpratsstadiet är det ju inte så lätt att prata om intressanta saker med en människa man inte känner heller.

Jag har inga problem att kallprata. Att djupdyka ner i ämnen jag inte är intresserad av är inte kallprat.

 

[pollex]

Jag är obekväm både att prata med och hålla i barn. Hemskt ointresserad av dom också. Har varit rätt förskonad men nu börjar nära vänner skaffa barn så nu måste jag ju försöka umgås med barn fast jag helst undviker det, men det går ju inte längre. För mig spelar det inte så stor roll att vad vi pratar om, det går fint att prata om babblarna och numera vet jag ju typ vad dom heter, det är inte innehållet i samtalet som egentligen är problemet och jag gillar bättre när de är i den åldern än när föräldrarna vill att jag ska hålla deras bebis, förstår inte varför det är så viktigt..

Jag har fått för mig att det där ”erbjuda att hålla bebisen” är ett sätt att visa att den som får hålla är en betrodd person, med små bebisar är ju hållandet typ det enda man kan göra . Själv är jag dock rätt dålig på att bjuda iväg på mina bebisar sådär, om jag inte får frågan.

 

[Badger]

Denna trådstart är utbruten från en annan tråd av en moderator. Vi gör det ibland när ett ämne verkar intressant för flera och/eller egentligen inte passar under den ursprungliga trådrubriken.
Det här första inlägget är alltså ingen vanlig trådstart av den här användaren. Efterföljande inlägg kan komma från den gamla tråden eller vara svar som skett i denna utbrutna tråd.

Just det - att handskas med barn är en sådan där grej som de flesta bara verkar kunna. Jag är inte en sådan person. Det är få saker som kan få mig att känna mig så dum och obekväm som en treåring!

Jag med, om jag måste så är det inga problem, men jag föredrar inte.

 

[Efwa]

På vilket sätt visar man intresse för en person genom att diskutera gårdagens match mellen Sverige och Tyskland eller ett barnprogram? Absolut nada skulle jag vilja påstå.

Jag kan tycka samma men ibland när man ska vara social får man liksom försöka. Inte med sådana man känner men okända.
Ärligt talat.....finns det så jäkla många saker att prata om, som visar intresse för en person? Det är ju ämnen, inte personen i sig.

OBS! Detta som skrivs nu är inte en beskrivning av dig eller specifika personer på forumet och ska således läsas så........

En av mina släktingar anser att den inte vill prata om sådant som inte intresserar just denne. Denne påtalar också ofta att den bara pratar om det som är av dennes intresse, för annars är man falsk.
Antingen sitter personen och säger inget alls (och gärna surar för att ingen bryr sig om den) för det inte intresserar den eller så pratar den bara om det som intresserar just den.

Det är inte att vara social, det är att vara narcissistisk att man tror att andra älskar att pratar om ens egna intressen och att man annars minsann inte står till förfogande. Att det också är av andras intresse att prata om det som bara intresserar en själv.
Man inser nog inte att det kräver social skicklighet hos den andre snarare än att de faktiskt är så jäkla genuint intresserade av den personens saker.

 

[fejt]

Vad är då gammalt? Jag pratar ofta med äldre 70+ inom mitt arbete eller vart jag nu är någonstans. Det jag tycker är svårt är de som inte själva hänger med pga av demens. Där är jag lika obekväm som med barn.

Mot alla människor har man ett ansvar att bete sig men jag har inte skaffat några barn till världen så känner inte jag har någon skyldighet att försöka mer. Försöka mer till vaddå? Jag har accepterat att jag är obekväm. Behöver jag jobba på det? Nej
Jag är obekväm med yngre barn. Med mina vänners barn eller släktingar umgås jag gärna trots detta. Jag har inget emot barn alls men att inleda en konversation med en vilt främmande 4-åring bara för att jag ska sluta vara obekväm känns inte riktigt rätt.

Det är lätt att inleda en konversation med damen på 70+ framför mig i kön, enkelt kallprat.
Vinkar ett barn så vinkar jag tillbaks men jag tar inte kontakt med barn lite random bara för att det ska bli bättre

Nej nu får jag sluta skriva alldeles för tidigt på morgonen och jag bara svamlar.

Trodde jag hade en lar bild i huvudet om hur jag skulle skriva men icke. Ursäkta svammlet

Jag menade gamla som i människor i livets andra ände. Självklart svårt eller kanske omöjligt att sätta någon åldersgräns. Jag har en man på jobbet som kommer och lånar datorn. Han är cirka 85 år och behöver mycket hjälp med sin mejl, upprepar sig ofta och har samma kläder lite för länge. Han är inte en definition av gammal men det var väl ungefär vad jag hade i tankarna.
Men det var också lite det jag famlade efter. Barn är ju, precis som vuxna i alla åldrar, individer. Bara för att det är lättare att åldersmässigt definiera barn så ska man ju inte möta alla på samma sätt.
Jag vet inte om jag tycker att man har någon direkt skyldighet att försöka mer men det är konstigt att det är så okej och så vanligt att säga att man ogillar barn eller att umgås/prata med dem.
Angående svammel så skriver jag på mobilen. Det är skitjobbigt och svårt

 

[Petruska]

Jag kan prata om lite allt möjligt, men saker jag är direkt ointresserad av går inte, t.ex. hur det gick med matchen mellan Sverige och Tyskland.

Just sådant som matchresultat, kommer ofta på tal när en liten kille jag känner är i närheten. Jag är kompakt ointresserad av fotboll, men jag tycker å andra sidan att det är lite fascinerande att en sexåring kan samtliga namn på alla spelare i ett lag, att sexåringen givetvis vet vilken position på plan de olika spelarna har, vet när de har varit skadade och när de väntas åter osv osv.

Och utifrån det kan jag- i den mån jag får en syl i vädret - tex kommentera något om att jag också har stukat en fot ibland, kanske nämna att min häst har stukat en kota nån gång, eller prata om att det är ju tur att det är spanska lag, för vädret är ju bättre i Spanien. Eller vad som helst.

Och även om barnet i detalj beskriver en viss straffspark. Jag är ointresserad av straffsparken, men jag är inte ointresserad av hur barnet beskriver den. Och utifrån det brukar det gå att spinna iväg samtalet en liten bit utanför fotbollsplanen, så att säga. Lättare än med vuxna, faktiskt. Om en vuxen pratar om en straffspark, funkar det inte att jag glatt säger "Oj, du sa ett svårt ord där! Avvakta! När lärde du dig det?" som kommentar. Men det tar barn glatt emot, och svarar oftast adekvat på, enligt min erfarenhet. Sen blir det ofta ett samtal om svåra ord, vilket jag är mycket intresserad av. Även den kommentaren visar för barnet att vi ser barnet, vilket är allt de behöver (förutsatt att de är mätta och varma).

 

[BornAgain]

Jag är helt socialt inkompetent.

En sak som jag lärt mig väldigt sent i livet är:
1) Det bästa är win-win- dvs att alla har trevligt
2) Det näst bästa är att jag har trevligt
3) Om 1) eller 2) inte är tillgängligt, så kan jag försöka bjuda på att någon annan har trevligt, vilket väldigt ofta handlar om att lyssna på denne.

Det är mycket få människor som är helt ointressanta. Ofta handlar det om att få igång folk att prata - ofta i ordmattan om fotboll kan det finnas ett stickspår som är intressant eller åtminstone mindre tråkigt. Då fångar man upp det. Från fotboll kan man gå till Zindane Zidane från honom till playmakers och strategier...eller till Frankrike... eller kanske till mäns fäbläss att försvara sin mamma offentligt, men ovilja att ringa på morsdag... En bra social konversation böljar.

Sedan är det ibland roligt och lärorikt att bara lyssna på människor som talar om något de brinner för - och det särskilt när det är något jag inte känt till.

Det kanske är det som gör det svårt att konversera människor i andra åldersgrupper än de man själv normalt umgås med? Att det blir svårt att få ett bra flöde i konversationen?

 

[Magiana]

Jag kan tycka samma men ibland när man ska vara social får man liksom försöka. Inte med sådana man känner men okända.
Ärligt talat.....finns det så jäkla många saker att prata om, som visar intresse för en person? Det är ju ämnen, inte personen i sig.

OBS! Detta som skrivs nu är inte en beskrivning av dig eller specifika personer på forumet och ska således läsas så........

En av mina släktingar anser att den inte vill prata om sådant som inte intresserar just denne. Denne påtalar också ofta att den bara pratar om det som är av dennes intresse, för annars är man falsk.
Antingen sitter personen och säger inget alls (och gärna surar för att ingen bryr sig om den) för det inte intresserar den eller så pratar den bara om det som intresserar just den.

Det är inte att vara social, det är att vara narcissistisk att man tror att andra älskar att pratar om ens egna intressen och att man annars minsann inte står till förfogande. Att det också är av andras intresse att prata om det som bara intresserar en själv.
Man inser nog inte att det kräver social skicklighet hos den andre snarare än att de faktiskt är så jäkla genuint intresserade av den personens saker.

Genom att prata om ämnen så lär man ju känna personen. Annars blir det ju lätt ett korsförhör som "vad har du för intressen, vad jobbar du med, var bor du, hur skulle du beskriva din inredningssmak" os.v.

Jag tror inte att jag uppfattas som svårpratad (men gör mig bättre på tu man hand än i grupp). Jag kan prata om mycket annat än det som ligger mig närmast om hjärtat, men klarar inte av att gräva ner mig i andras specialintressen om det är sådant som jag är flera mil ifrån.

Just sådant som matchresultat, kommer ofta på tal när en liten kille jag känner är i närheten. Jag är kompakt ointresserad av fotboll, men jag tycker å andra sidan att det är lite fascinerande att en sexåring kan samtliga namn på alla spelare i ett lag, att sexåringen givetvis vet vilken position på plan de olika spelarna har, vet när de har varit skadade och när de väntas åter osv osv.

Och utifrån det kan jag- i den mån jag får en syl i vädret - tex kommentera något om att jag också har stukat en fot ibland, kanske nämna att min häst har stukat en kota nån gång, eller prata om att det är ju tur att det är spanska lag, för vädret är ju bättre i Spanien. Eller vad som helst.

Och även om barnet i detalj beskriver en viss straffspark. Jag är ointresserad av straffsparken, men jag är inte ointresserad av hur barnet beskriver den. Och utifrån det brukar det gå att spinna iväg samtalet en liten bit utanför fotbollsplanen, så att säga. Lättare än med vuxna, faktiskt. Om en vuxen pratar om en straffspark, funkar det inte att jag glatt säger "Oj, du sa ett svårt ord där! Avvakta! När lärde du dig det?" som kommentar. Men det tar barn glatt emot, och svarar oftast adekvat på, enligt min erfarenhet. Sen blir det ofta ett samtal om svåra ord, vilket jag är mycket intresserad av. Även den kommentaren visar för barnet att vi ser barnet, vilket är allt de behöver (förutsatt att de är mätta och varma).

Om någon börjar prata fotboll med mig så är jag tappad direkt. Jag kan inte hålla fokus på någons monolog om ett ämne jag totalt skiter i, utan är nog någon annanstans i tankarna på nolltid.

 

[Araminta]

Och jag jobbar på att prata mindre Närvaro, lyssnande och bekräftande av det barnet själv säger kommer man väldigt långt med. Med vissa barn behöver man knappt öppna munnen, de är jättenöjda så länge man visar att man lyssnar. Därutöver så ser jag alltid till (både i jobbet som logoped och med barn jag har privata relationer med) att vi har en aktivitet/leksak/bild att prata om. Det är tio gånger enklare än att sitta och stirra på varandra och försöka greppa samtalsämnen ur luften. Att försöka hänga med i svängarna när barn pratar helt fritt kan dessutom vara en rejäl utmaning även för de mest barnvana. Att prata här och nu om det som finns framför en är absolut enklast och ger dessutom både vuxen och barn något att titta på/sysselsätta händerna med om någon part känner sig lite nervös eller osäker. Om man ritar eller lägger pussel så gör det inte heller så mycket om det blir tyst en stund.

 

[Bison]

Jag är socialt kompetent (när jag vill) och har inga problem att ptata med barn.
Men helst vill jag inte prata alls det vill jag å andra sidan inte med någon, oavsett ålder.

 

[BernT]

Barn älskar mig! Innan jag hade barn själv var jag väldigt ewww vill inte hålla äcklig bebis osv. Numera ’’åhhhh söt bebis får jaaag’’. På mitt extrajobb är det mycket barn, alla är förtjusta i mig (barn under typ 5 iofs) och blir superglada när jag pratar med de osv. Även de som är ledsna/tjuriga när de kommer blir glada när de träffat mig. En liten tjej blev så ledsen när hon och mamman skulle gå så hon sträckte sig efter mig och grät tur min dotter inte vet för hon blir tokig när andra barn enes petar på mig.

 

[Petruska]

Om någon börjar prata fotboll med mig så är jag tappad direkt. Jag kan inte hålla fokus på någons monolog om ett ämne jag totalt skiter i, utan är nog någon annanstans i tankarna på nolltid.

Jag tänker att en inte behöver förhålla sig tilll det som ett samtal om FOTBOLL, utan som ett SAMTAL. Och att det är mer möjligt med barn än med vuxna. Bara det. Vill du inte, lär alla barn som inte är beroende av dig bara tröttna, och så är ju problemet löst.

 

[starcraft]

Jag gillar inte att prata eller umgås med barn. Jag gillade inte, ens som barn, att umgås med andra yngre barn och har tex aldrig suttit barnvakt. Från tonåren har jag, förutom mina kompisar, föredragit att umgås med vuxna. Men anser mig socialt kompetent för det. Barn gillar oftast mig, för jag är ganska lugn och mjuk i min framtoning. Tycker det är en konstig grej när någons bebis passas runt - jag är helt ointresserad av att hålla och är mest rädd att något ska hända, typ ungen kastar sig ut och jag tappar den eller något annat som gör att den skadas. Men annars gillar jag bebisar framför 3-5 åringar om jag måste välja. De är enklare att underhålla tycker jag.

 

[BornAgain]

Jag träffade en gång en av de mindre roliga kollegorna privat - hen var helt annorlunda när hen fick prata om sin sport (som inte intresserade mig alls). Men bara att få se kollegan GLAD, passionerad och helt närvarande var en gåva