Att prata med barn (Utbruten från Det som "alla andra" verkar kunna)

[em-pirre]

Men barn är ändå som vilka vuxna som helst ur ett kommunikationsperspektiv...jojo, det kan man ha lite olika uppfattningar om

Men ingen har väl sagt det? Poängen var att man kan prata likadant som man pratar med med vilken nänniska som helst. Pratar de om bajs så kan man spinna vidare eller bara börja en helt vanlig diskussion. Men man behöver inte själv bli tre år och flabba åt bajs.

 

[sthu]

Men ingen har väl sagt det? Poängen var att man kan prata likadant som man pratar med med vilken nänniska som helst. Pratar de om bajs så kan man spinna vidare eller bara börja en helt vanlig diskussion. Men man behöver inte själv bli tre år och flabba åt bajs.

Ingen har väl i hela tråden påstått att man ska vara clown och flabba åt bajs?
Däremot har du självk skrivit att man ska se barnet som en vuxen

Var helt vanlig och låtsas att barnet är trettio och inte tre.

 

[em-pirre]

Ingen har väl i hela tråden påstått att man ska vara clown och flabba åt bajs?
Däremot har du självk skrivit att man ska se barnet som en vuxen

Ja. Men jag menade inte att barnet kommer att bete sig som en vuxen och prata om politik. Barn kommer att prata om bajs, men det betyder inte att man själv måste gå ner på nån annan nivå. Du kan prata med barnet som om du pratat med en trettioåring.

Några/någon i tråden sa att de inte vet hur de ska bete sig med barn för de vet inte om barnet tycker att X är roligt. Därav clowntanken.

 

[sthu]

Du kan prata med barnet som om du pratat med en trettioåring.

Med skillnaden att jag inte alls kan göra det, med tanke på att såväl ämne som språk måste i viss mån anpassas.

 

[julgrisen]

För mig har det nog handlat mycket om vana, jag kände mig väldigt obekväm med barn och med vilken nivå man ska lägga sig innan jag kände några barn. Nu har dels många i min närhet fått barn (har fyra treåringar i min absoluta närhet) och då har jag insett att det inte är så komplicerat som jag gjort det. Dels jobbar jag dessutom med att utreda barns hemsituation och där är det ju ett måste att kunna samtala med barn. Jag är förundrad över hur kloka och öppna barn är kring svåra frågor, och hur mycket de berättar om man kan trygga dem.
Idag tycker jag att det är jätteroligt att prata med barn och de dras också ofta till mig, troligtvis för att jag framstår som intresserad. Jag brukar mest fråga dem om det de håller på med, typ sätta mig en stund på golvet och säga ”oj, vad är det där för bil?” om det är typ en treåring. Det brukar vara tillräckligt för att de ska börja prata och då kan man ställa följdfrågor.
På jobbet är det såklart annorlunda, där är jag ju för att få fram hemska saker barnet varit med om och det är också ofta en ganska uppstyrd situation där vi sitter mittemot varandra och pratar, men för att komma till de svåra frågorna som jag givetvis är intresserad av att höra svaret på får man ju traska igenom en del ointressanta frågor som vad deras bästa kompis heter och vilken som är deras favoriträtt. Jag upplever helt enkelt att man kommer väldigt långt med att försöka framstå som intresserad av det barnet gör och har att säga.

 

[Diabetikern]

Barn gillar mig, Jag är dock rätt obekväm i att prata med dem. Den enda som känner av det är väl jag. Tror inte de bryr sig nämnvärt om inte allt håller ihop.

Mina vänner har sjukt roligt åt detta för tydligen syns det på mig hur obekväm jag är. Tycker det är lättare från 7 år och uppåt.

Barn kan ju dessutom vara brutalt ärliga utan att mena något illa och det kan nog vara lite skrämmande.

Det känns dessutom mer befogat att inte få ngt utbyte av en vuxen och lätt kunna avsluta konversationen än ett barn.

 

[bollen__]

Jag är obekväm både att prata med och hålla i barn. Hemskt ointresserad av dom också. Har varit rätt förskonad men nu börjar nära vänner skaffa barn så nu måste jag ju försöka umgås med barn fast jag helst undviker det, men det går ju inte längre. För mig spelar det inte så stor roll att vad vi pratar om, det går fint att prata om babblarna och numera vet jag ju typ vad dom heter, det är inte innehållet i samtalet som egentligen är problemet och jag gillar bättre när de är i den åldern än när föräldrarna vill att jag ska hålla deras bebis, förstår inte varför det är så viktigt..

 

[tanten]

Jag blir konstlad och krystad när jag ska umgås med barn.

Med tiden har jag kommit att begripa att jag helt enkelt fortfarande är rädd för barn och ungdomar.
Barn är elaka jävlar, det lärde jag mig i lågstadiet. Barn slåss, fryser ut och är elaka. Så jag är rädd. Det hjälper inte att jag har fått vuxet förstånd och mognad. Barn är farliga. Det för med sig att jag inte är det minsta avslappnad ihop med barn.

Har nu senast jobbat ett halvår i samma hus som ett gymnasium. Det tog ett tag innan jag slutade ha hjärtklappning när jag gick genom skåphallen eller i korridorer där det satt ungdomar.
Det går så automatiskt att jag plötsligt häpet insåg att jag gick längs väggarna och att hjärtat slog fortare.

Jag fyller sextio. Men barndomen har uppenberligen inte lämnat mig.

Däremot gillar jag vissa individer. På samma sätt som jag gillar vissa människor så gillar jag visssa människor i ung ålder.

 

[fejt]

Jag provar en tanke. Vad händer om vi byter ut barn mot gamla? "Jag kan inte prata med gamla", "jag blir nervös av att vara i samma rum som gamla", "gamla vill ofta prata om hur det var förr och jag levde inte då så vi har inget gemensamt".

Utan att rikta mig till individer (det många uttrycker om barn i den här tråden är ju vardagsmat i verkliga livet, upplever jag) så tycker jag att det måste vara något grundläggande fel på vårt samhälle när så många uttrycker vad som gränsar till skräck för att hamna i en situation då man behöver prata med en växande människa.

Jag vet att känslan av att inte kunna/vilja/ha något intresse av att prata med barn är genuin. Jag har kompisar som beskriver hur de blir helt tomma och stela och jag har full respekt för den upplevelsen. För enskilda individer är jag säker på att det finns saker i bagaget som gör det mer komplicerat.
Men generellt?
Har vi ändå inte någon slags skyldighet att försöka lite mer? Att inte bara acceptera känslan av att barn är obehagliga?

Det är de som är barn nu som ska ta hand om oss när vi blir gamla. Man får hoppas att de flesta tycker att det är någorlunda okej att prata med en 80plussare.

Jag är osäker på om jämförelse håller men ville lyfta för att fundera vidare.

 

[Diabetikern]

Jag provar en tanke. Vad händer om vi byter ut barn mot gamla? "Jag kan inte prata med gamla", "jag blir nervös av att vara i samma rum som gamla", "gamla vill ofta prata om hur det var förr och jag levde inte då så vi har inget gemensamt".

Utan att rikta mig till individer (det många uttrycker om barn i den här tråden är ju vardagsmat i verkliga livet, upplever jag) så tycker jag att det måste vara något grundläggande fel på vårt samhälle när så många uttrycker vad som gränsar till skräck för att hamna i en situation då man behöver prata med en växande människa.

Jag vet att känslan av att inte kunna/vilja/ha något intresse av att prata med barn är genuin. Jag har kompisar som beskriver hur de blir helt tomma och stela och jag har full respekt för den upplevelsen. För enskilda individer är jag säker på att det finns saker i bagaget som gör det mer komplicerat.
Men generellt?
Har vi ändå inte någon slags skyldighet att försöka lite mer? Att inte bara acceptera känslan av att barn är obehagliga?

Det är de som är barn nu som ska ta hand om oss när vi blir gamla. Man får hoppas att de flesta tycker att det är någorlunda okej att prata med en 80plussare.

Jag är osäker på om jämförelse håller men ville lyfta för att fundera vidare.

Vad är då gammalt? Jag pratar ofta med äldre 70+ inom mitt arbete eller vart jag nu är någonstans. Det jag tycker är svårt är de som inte själva hänger med pga av demens. Där är jag lika obekväm som med barn.

Mot alla människor har man ett ansvar att bete sig men jag har inte skaffat några barn till världen så känner inte jag har någon skyldighet att försöka mer. Försöka mer till vaddå? Jag har accepterat att jag är obekväm. Behöver jag jobba på det? Nej
Jag är obekväm med yngre barn. Med mina vänners barn eller släktingar umgås jag gärna trots detta. Jag har inget emot barn alls men att inleda en konversation med en vilt främmande 4-åring bara för att jag ska sluta vara obekväm känns inte riktigt rätt.

Det är lätt att inleda en konversation med damen på 70+ framför mig i kön, enkelt kallprat.
Vinkar ett barn så vinkar jag tillbaks men jag tar inte kontakt med barn lite random bara för att det ska bli bättre

Nej nu får jag sluta skriva alldeles för tidigt på morgonen och jag bara svamlar.

Trodde jag hade en lar bild i huvudet om hur jag skulle skriva men icke. Ursäkta svammlet

 

[Hyacinth]

Jag lärde mig prata med barn när jag fick egna. Lillgamla barn gillar jag oftast.
Jag tycker tonåringar är lite läskiga, de är svårast enligt mig.

 

[athena_arabians]

Jag blir konstlad och krystad när jag ska umgås med barn.

Med tiden har jag kommit att begripa att jag helt enkelt fortfarande är rädd för barn och ungdomar.
Barn är elaka jävlar, det lärde jag mig i lågstadiet. Barn slåss, fryser ut och är elaka. Så jag är rädd. Det hjälper inte att jag har fått vuxet förstånd och mognad. Barn är farliga. Det för med sig att jag inte är det minsta avslappnad ihop med barn.

Har nu senast jobbat ett halvår i samma hus som ett gymnasium. Det tog ett tag innan jag slutade ha hjärtklappning när jag gick genom skåphallen eller i korridorer där det satt ungdomar.
Det går så automatiskt att jag plötsligt häpet insåg att jag gick längs väggarna och att hjärtat slog fortare.

Jag fyller sextio. Men barndomen har uppenberligen inte lämnat mig.

Däremot gillar jag vissa individer. På samma sätt som jag gillar vissa människor så gillar jag visssa människor i ung ålder.

Samma här. Jag får fortfarande obehagskänslor av tonåringar i flock, speciellt tjejer. Dock har jag ju en viss pondus iom min ålder och erfarenhet... så jag tar på mig "jobbansiktet" helt enkelt. Det funkar eftersom jag är medveten om min reaktion och varför jag får den. Det tog lite tid innan jag kopplade dock.

Sedan tycker jag också om individer, tex är grannens tonårsflickor helt underbara

 

[athena_arabians]

Jag är obekväm både att prata med och hålla i barn. Hemskt ointresserad av dom också. Har varit rätt förskonad men nu börjar nära vänner skaffa barn så nu måste jag ju försöka umgås med barn fast jag helst undviker det, men det går ju inte längre. För mig spelar det inte så stor roll att vad vi pratar om, det går fint att prata om babblarna och numera vet jag ju typ vad dom heter, det är inte innehållet i samtalet som egentligen är problemet och jag gillar bättre när de är i den åldern än när föräldrarna vill att jag ska hålla deras bebis, förstår inte varför det är så viktigt..

Jag tror jag vet varför de vill skyffla över bebisen på mig... de brukar somna i mitt knä Enligt en fd kollega har jag "trösteknä" vad det nu är.

 

[Gnist]

Jag gillar barn och barn gillar mig och även om jag som vuxen -givetvis- inte har samma intressen som små barn så finns ändå alltid något att prata om, precis som det finns med vuxna som jag inte delar intressen med.

Att intressera sig för människor -oavsett deras ålder- och vad de är intresserad av ser inte jag som falskt eller som att man gör våld på sig själv.

 

[lil-sis]

Jag är obekväm både att prata med och hålla i barn. Hemskt ointresserad av dom också. Har varit rätt förskonad men nu börjar nära vänner skaffa barn så nu måste jag ju försöka umgås med barn fast jag helst undviker det, men det går ju inte längre. För mig spelar det inte så stor roll att vad vi pratar om, det går fint att prata om babblarna och numera vet jag ju typ vad dom heter, det är inte innehållet i samtalet som egentligen är problemet och jag gillar bättre när de är i den åldern än när föräldrarna vill att jag ska hålla deras bebis, förstår inte varför det är så viktigt..

Föräldrarna vill slippa hålla sin bebis en stund

 

[Efwa]

Samma här. Jag får fortfarande obehagskänslor av tonåringar i flock, speciellt tjejer. Dock har jag ju en viss pondus iom min ålder och erfarenhet... så jag tar på mig "jobbansiktet" helt enkelt. Det funkar eftersom jag är medveten om min reaktion och varför jag får den. Det tog lite tid innan jag kopplade dock.

Sedan tycker jag också om individer, tex är grannens tonårsflickor helt underbara

Jag är mer orolig över vad jag skulle göra om jag blev förbannad på ungdomar. Troligen ett inte accepterat handhavande men troligen mildare än de själva uppför sig. Vilket jag kan tycka är rättvist men det tycker ju inte alla.

Nu är det förstås kanske skillnad på ålder och i vilka grupper de rör sig iofs. Det kan absolut vara jäkligt obehagligt och skrämmande som @tanten och du skriver.

 

[mooi]

Jag har jobbat som skolkurator i fem år och arbetat med åldersspannet 6-16 år, och är helt klart mest bekväm med högstadieeleverna och lite brötiga tonåringar (på samma sätt som vissa av mina kollegor aldrig någonsin skulle vilja jobba med högstadieeleverna utan älskar lågstadiebarnen, kramas, barnen vill sitta i knät osv).

Jag har inte varit så bekväm med mindre barn utan tyckt det varit svårt att hitta ett bra sätt att prata med dem, men tänker nog att det mest berott på ovana - jag har inte haft små barn i min närhet förrän min syster fick barn, då fick jag plötsligt lite övning
Systerdottern är 3,5 år nu och är förvånande vuxenlik att prata med. Som sagt, ingen vana av småbarn sen innan så har inget att jämföra med men det är oväntat lätt att prata med henne. Hon ringer ibland och berättar om olika saker de gjort, hon frågar vad jag och sambon gör, när vi kommer och hälsar på, berättar att hon vill flytta till Stockholm osv...

Det är ju inte samtal på någon högre nivå ( ) men det är ju som vilket samtal som helst, ställa följdfrågor, intressera sig för de saker hon vill visa eller berätta om, berätta egna saker osv. Egentligen på samma sätt som jag hade pratat med vem som helst.

 

[julgrisen]

Jag provar en tanke. Vad händer om vi byter ut barn mot gamla? "Jag kan inte prata med gamla", "jag blir nervös av att vara i samma rum som gamla", "gamla vill ofta prata om hur det var förr och jag levde inte då så vi har inget gemensamt".

Utan att rikta mig till individer (det många uttrycker om barn i den här tråden är ju vardagsmat i verkliga livet, upplever jag) så tycker jag att det måste vara något grundläggande fel på vårt samhälle när så många uttrycker vad som gränsar till skräck för att hamna i en situation då man behöver prata med en växande människa.

Jag vet att känslan av att inte kunna/vilja/ha något intresse av att prata med barn är genuin. Jag har kompisar som beskriver hur de blir helt tomma och stela och jag har full respekt för den upplevelsen. För enskilda individer är jag säker på att det finns saker i bagaget som gör det mer komplicerat.
Men generellt?
Har vi ändå inte någon slags skyldighet att försöka lite mer? Att inte bara acceptera känslan av att barn är obehagliga?

Det är de som är barn nu som ska ta hand om oss när vi blir gamla. Man får hoppas att de flesta tycker att det är någorlunda okej att prata med en 80plussare.

Jag är osäker på om jämförelse håller men ville lyfta för att fundera vidare.

Det är spännande varför just barn får så många att bli obekväma tycker jag. Jag har ju själv varit det, och kan fortfarande vara till viss del om det är ett nytt barn som jag inte träffat tidigare och vi träffas i privata sammanhang, och för mig bottnade det nog mycket i att jag var rädd att hamna på fel nivå och att barnet skulle ogilla mig eller tycka att jag var knäpp? Som att det skulle bli pinsamt för mig och att jag var/är rädd att inte bli omtyckt. Det är lite märkligt eftersom jag inte alls känner likadant med vuxna.
För mig lättade det nog en del när jag insåg att det inte spelar så stor roll om man gör små fel i ett samtal med barn, man kan alltid rätta till det, barn är ju ofta mer obrydda än vuxna på det sättet. Häromveckan träffade jag tillexempel en treåring jag inte träffat på ett halvår och la mig uppenbarligen på en för låg nivå när jag berömde hans brandbil för han tillrättavisade mig och sa att det minsann inte är en brandbil utan en stegbil, en sån som åker tillsammans med släckningsbilen när det brinner så brandmännen kan släcka elden i höghusen. Jag kände mig lite dum men fick ju anpassa mig efter den nya nivån och han verkade ingen bry sig nämnvärt utan mer vara nöjd över att få lära mig något...

 

[Raderad medlem 68338]

Jag tror definitivt barn fungerar lite som djur. Ignorerar man dom så kan man ge sig fan på att de kommer fram! Barn älskar mig! Min brors unge går fram till mig där jag sitter i rugn och ro och tar ett glas rödvin och håller upp armarna för att hon vill att jag ska lyfta upp henne (hon är 1 år så snackar inte så mkt men kan ju typ kommunicera med kroppsspråk ) Jag blir superobekväm! Gillar inte att prata med småbarn och stör mig på att många föräldrar liksom förutsätter att omgivningen vill umgås med deras små telningar.
Senast jag träffade min brors unge hade jag babblarna på huvudet i veckor

Min kollega visade en bild på en snorig unge. Kolla vad söt pep hon. Jag tittade noga på bilden och utbrast "jaaaa nu ser jag, supersöt! Är det en tax?". Jag hade då lyckats spotta en liten hund i bakgrunden

 

[TeamLundVer]

Kanske är en framtida statsminister!

Jag tror han blir ingenjör faktiskt. Eller något annat yrke där han får ta reda på hur saker och ting fungerar/ hänger ihop.