Jag skulle vilja bolla lite kring det här med initiativförmåga och känslan som jag har av att alltid vara den som tar initiativ och "tar tag" i saker. Hade egentligen tänkt skriva om nedan scenario i störningstråden men insåg sedan att jag nog vill ha mer input än så från andra och se vilka perspektiv det finns som jag kanske missat.
Exempel från mitt liv just nu: Jag träffade en god vän på en fest för ett par veckor sedan och hen påpekade att det var länge sedan vi sågs bara hen och jag, vi kanske kan ta en fika tillsammans någon dag? Absolut sa jag, och förväntade mig lite halvt om halvt att den bekanta skulle höra av sig några dagar senare. Det gjorde hen inte, så jag skrev till hen idag:
Jag: "Hej! Lust att ta den där fikan i helgen, lördag eller söndag eftermiddag kanske?"
Hen: "Vore mysigt!" (här hade det för mig varit rimligt att bekräfta vilken dag och kanske till och med föreslå en tid)
Jag: "Ok, blir lördag eller söndag bäst?"
Hen: "Söndag funkar bra." (här hade det för mig varit rimligt att föreslå en tid och kanske till och med ställe, eller åtminstone ställa en fråga om det)
Jag: "Då säger vi söndag! Kanske kan testa en av de nya ställena på *gata*?"
Hen: "Absolut." (här hade det för mig varit rimligt att komma med förslag på det av de nya ställena man helst skulle vilja gå till)
Det är oftast såhär - jag får i princip dra ur hen all information som krävs för att faktiskt stämma träff, och blir någon slags projektledare för en grej som egentligen är väldigt simpel. Jag försöker att ha lite tålamod och ge hen utrymme att säga något mer men jag vet att det kommer att sluta med att det sedan, förmodligen i morgon förmiddag någon gång, är jag som föreslår både plats och tid (det är ju trots allt mindre än 24 timmar tills vi ska ses) och hen som svarar med något i stil med "Ok!" och så ses vi där & då och har jättetrevligt.
Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att hen inte var så intresserad egentligen, att hens svar tyder på brist på engagemang och vilja, men jag vet väldigt väl att så inte är fallet. Hen uppskattar det jättemycket när jag hör av mig och vill ses (detta har jag fått bekräftat av både hen själv och en tredje part) men ibland är det svårt för min redan ganska osäkra och ängsliga själ att faktiskt tro på det. Jag har varit nära att ge upp flera gånger men eftersom jag vet att hen inte menar något dåligt med det och eftersom vi har och har haft så väldigt mycket kul ihop under flera år så fortsätter jag driva relationen framåt. Det är lika jobbigt varje gång - och lika härligt när vi väl ses. Det hade varit lättare om jag inte alls tyckte om hen på något plan...
Jag har flera liknande exempel, främst gällande den här personen men även andra i min omgivning som verkar väldigt glada för att luta sig tillbaka och låta någon annan ta över. Det är även något jag upplever med framförallt en kollega på jobbet, som ger ett väldigt osäkert intryck och i princip aldrig tar tag i saker själv. Jag har väldigt svårt att relatera till detta, för mig är det liksom naturligt att driva saker framåt när det är något man vill eller behöver, men jag förstår ju såklart att det finns andra personlighetstyper. Jag försöker verkligen vara medveten om detta så att det inte blir att jag går in och tar över i parti och minut och upplevs som jobbig. Men i situationer som den ovan förstår jag inte riktigt vad annat jag kan göra än att driva saker framåt - hur ska vi någonsin kunna stämma träff ifall ingen av oss så mycket som föreslår en tid eller plats?
Det blev långt det här, men det vore intressant att höra vad ni tycker och tänker!
Exempel från mitt liv just nu: Jag träffade en god vän på en fest för ett par veckor sedan och hen påpekade att det var länge sedan vi sågs bara hen och jag, vi kanske kan ta en fika tillsammans någon dag? Absolut sa jag, och förväntade mig lite halvt om halvt att den bekanta skulle höra av sig några dagar senare. Det gjorde hen inte, så jag skrev till hen idag:
Jag: "Hej! Lust att ta den där fikan i helgen, lördag eller söndag eftermiddag kanske?"
Hen: "Vore mysigt!" (här hade det för mig varit rimligt att bekräfta vilken dag och kanske till och med föreslå en tid)
Jag: "Ok, blir lördag eller söndag bäst?"
Hen: "Söndag funkar bra." (här hade det för mig varit rimligt att föreslå en tid och kanske till och med ställe, eller åtminstone ställa en fråga om det)
Jag: "Då säger vi söndag! Kanske kan testa en av de nya ställena på *gata*?"
Hen: "Absolut." (här hade det för mig varit rimligt att komma med förslag på det av de nya ställena man helst skulle vilja gå till)
Det är oftast såhär - jag får i princip dra ur hen all information som krävs för att faktiskt stämma träff, och blir någon slags projektledare för en grej som egentligen är väldigt simpel. Jag försöker att ha lite tålamod och ge hen utrymme att säga något mer men jag vet att det kommer att sluta med att det sedan, förmodligen i morgon förmiddag någon gång, är jag som föreslår både plats och tid (det är ju trots allt mindre än 24 timmar tills vi ska ses) och hen som svarar med något i stil med "Ok!" och så ses vi där & då och har jättetrevligt.
Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att hen inte var så intresserad egentligen, att hens svar tyder på brist på engagemang och vilja, men jag vet väldigt väl att så inte är fallet. Hen uppskattar det jättemycket när jag hör av mig och vill ses (detta har jag fått bekräftat av både hen själv och en tredje part) men ibland är det svårt för min redan ganska osäkra och ängsliga själ att faktiskt tro på det. Jag har varit nära att ge upp flera gånger men eftersom jag vet att hen inte menar något dåligt med det och eftersom vi har och har haft så väldigt mycket kul ihop under flera år så fortsätter jag driva relationen framåt. Det är lika jobbigt varje gång - och lika härligt när vi väl ses. Det hade varit lättare om jag inte alls tyckte om hen på något plan...
Jag har flera liknande exempel, främst gällande den här personen men även andra i min omgivning som verkar väldigt glada för att luta sig tillbaka och låta någon annan ta över. Det är även något jag upplever med framförallt en kollega på jobbet, som ger ett väldigt osäkert intryck och i princip aldrig tar tag i saker själv. Jag har väldigt svårt att relatera till detta, för mig är det liksom naturligt att driva saker framåt när det är något man vill eller behöver, men jag förstår ju såklart att det finns andra personlighetstyper. Jag försöker verkligen vara medveten om detta så att det inte blir att jag går in och tar över i parti och minut och upplevs som jobbig. Men i situationer som den ovan förstår jag inte riktigt vad annat jag kan göra än att driva saker framåt - hur ska vi någonsin kunna stämma träff ifall ingen av oss så mycket som föreslår en tid eller plats?
Det blev långt det här, men det vore intressant att höra vad ni tycker och tänker!
