En sak att ta hänsyn till är vid vilken tidpunkt vägningen sker i relation till menscykeln. Jag väger mig t.ex. aldrig veckan före mens. Rent generellt föredrar jag måttbandet f.ö. Jag litar inte riktigt på vågen.För 3 veckor sen började jag om igen. Jag vägde in mig och låg sedan trådstart på -2,5 kg. Nästan ursprungsvikt alltså, men iaf mindre än jag trodde. Samtidigt fick jag bekräftat att sköldkörteln är paj och fick börja knapra Levaxin.
Kaloriräkningen gick hur enkelt som helst och det kändes verkligen som att jag var igång nu. Jag har ätit frukost som jag ska, jag har ätit mellanmål, har inte ätit en massa skit. Jag har ätit popcorn på bio, men bränt av kalorierna på cykelturen till och från. Jag har haft de gamla vanliga upphakningarna på att vilja äta en viss maträtt typ jämt - nu har det handlat om kalkonsallad, så jävla magert så det finns inte typ. Nu visade det sig att det funkar rätt kasst att shotta ren 50%ig vodka efter lite sallad, så jag har slopat räkningen EN dag då jag var så sjukt jävla bakis och då käkat kebabsallad. Lika fett som en pizza eller rulle förstås, men körde sallad för att stå kvar i rätt mindset. Det var en enda dag, och bestod inte av så mycket kalorier att jag kan ha gått upp av enbart det.
Förutom kaloriräkning har jag försökt minska på salt i maten då jag tenderar att salta så sjukt mycket, vilket förstås blev skitenkelt när jag hakade upp mig på sallad och inte saltat alls på typ 2 veckor. Det bör innebära minskad vattenvikt.
Idag vägde jag mig. Efter 3 veckor av att ha legat på 1000 kcal underskott dagligen, förutom min enda setback, så hoppades jag på att ha gått ner ett par kg. Jag hoppades inte på mycket, inte 10 kg, inte 5 kg, men 2-3 iaf... Jag har gått ner 7 hekto. Om det inte enbart är vattenvikt och jag fettmässigt inte gått ner ett piss vill säga.
Jag begriper inte varför jag ens försöker längre.
Sen kan det ju ta ett tag innan saker och ting börjar hända.