Jag måste prata med någon. Får ingen ordning alls på tankarna nu. Varning för långt och osammanhängande!
Jag och min kille flyttade isär för en vecka sen. Vi har varit tillsammans i 10 år, bott ihop sen 2010. Oftast har det varit bra, men självklart har vi bråkat ibland. Jag har ett minst sagt hett humör och kan bli orimligt arg över småsaker. Han å andra sidan visar sällan den typen av känslor och är oftast glad och lugn. För några år sen fick jag en rejäl depression och senare diagnos bipolär. Jag har slutat medicinera på eget initiativ och är orolig att det är sjukdomen som tagit över och att det egentligen inte är jag som härjar fritt i hjärnan just nu.
Ja, förra veckan bestämde jag mig för att flytta ut. Vi hade bråkat igen, småsaker som vanligt men det blev för mycket för mig. Så jag ordnade boende på en kompis gård och bor mitt i deras flytt. Jag har tagit med minns kläder men såväl saker som katter är kvar hos honom. Jag har varit dit och pratat med honom flera gånger, men det känns som om offerkoftan är lite för tjock och han verkar fortfarande inte förstå att jag menar allvar.
Han säger hela tiden att han ska ändra på sig (spela mindre dator och hjälpa till mer med hushållet) och att han vill, men jag märker ingen förändring än. Han har alltid varit en supermysig och snäll kille och jag tycker verkligen om honom. Men jag behöver nog hjälp att acceptera att det är slut, vi har väl växt ifrån varandra eller vill för olika saker med våra liv.
Var där idag och hämtade lite av mina odlingar. Fick ett litet sting i hjärtat när jag tänker på sommaren, alla planer och alla idéer. Samtidigt vet jag att de egentligen rör lägenheten och inte honom.. Hur jag ska inreda balkongen, vad som ska odlas var och hur. Han har mest funnits i bakgrunden som en kompis som mest väntar på att pizzan ska komma.
Ska vi göra det ännu värre?
Jag tror jag är lite förtjust i en kollega. Vi har massor med gemensamma intressen, har kul ihop både på och utanför jobbet och tänker lika om mycket. Problemet är att han är schizofren, haft flera psykoser och har det väldigt svårt i perioder.. Han har hjälpt mig med läkarkontakt och stöttat mig i situationer där jag egentligen hade velat ha/behövt min kille. Men han ställde inte upp, eller förstod inte, trots att jag bad honom. Kollegan behövde jag inte ens fråga, han var där ändå.
Nu vet jag inte om jag gillar honom på riktigt eller om det bara är för att han funnits där och stöttat (och flörtat en del det sista, vilket också gjort mig väldigt glad).
Jag känner inte att jag bor någonstans längre. Jag bor inte kvar i lägenheten, i mitt lilla hus här har hyresvärden/kompisarna fortfarande kvar sina grejer och möbler. De använder dessutom duschen inne hos mig så jag är verkligen inneboende i eget hus hos någon annan. Fick dessutom veta att hon är lite orolig att jag ska "ta över" både gårdsherre och gård (han har på fyllan sagt att han gillar mig mer än som vän). Så nu känner jag är jag för emellan dem och förstör något där, även om jag inte alls är ute efter något eller någon. Det enda jag vill är att ha ett eget hem för bara mig och mina katter.
Jag vet inte vad jag vill ha ut av det här egentligen. Jag behöver nog bara någon att prata med som förstår vad jag känner men inte känner mig (oss).. Jag antar att det är normalt att känna så här, det är ändå 10 år tillsammans. Känns bara så overkligt! För bara någon vecka sen var vi och kollade på en massa hus, men nu i efterhand tänker jag att det inte kändes helt rätt mellan oss ens då.
Han är så ledsen, jag är både ledsen och lättad. Han vill försöka igen om ett tag, jag vet inte vad jag vill. Min familj tycker mycket om honom, ja jag med. Jag avskyr hans familj så där känner jag bara lättnad.
Äsch jag vet inte. Vill någon annan flytta in i min hjärna så jag kan åka bort ett tag?
Jag och min kille flyttade isär för en vecka sen. Vi har varit tillsammans i 10 år, bott ihop sen 2010. Oftast har det varit bra, men självklart har vi bråkat ibland. Jag har ett minst sagt hett humör och kan bli orimligt arg över småsaker. Han å andra sidan visar sällan den typen av känslor och är oftast glad och lugn. För några år sen fick jag en rejäl depression och senare diagnos bipolär. Jag har slutat medicinera på eget initiativ och är orolig att det är sjukdomen som tagit över och att det egentligen inte är jag som härjar fritt i hjärnan just nu.
Ja, förra veckan bestämde jag mig för att flytta ut. Vi hade bråkat igen, småsaker som vanligt men det blev för mycket för mig. Så jag ordnade boende på en kompis gård och bor mitt i deras flytt. Jag har tagit med minns kläder men såväl saker som katter är kvar hos honom. Jag har varit dit och pratat med honom flera gånger, men det känns som om offerkoftan är lite för tjock och han verkar fortfarande inte förstå att jag menar allvar.
Han säger hela tiden att han ska ändra på sig (spela mindre dator och hjälpa till mer med hushållet) och att han vill, men jag märker ingen förändring än. Han har alltid varit en supermysig och snäll kille och jag tycker verkligen om honom. Men jag behöver nog hjälp att acceptera att det är slut, vi har väl växt ifrån varandra eller vill för olika saker med våra liv.
Var där idag och hämtade lite av mina odlingar. Fick ett litet sting i hjärtat när jag tänker på sommaren, alla planer och alla idéer. Samtidigt vet jag att de egentligen rör lägenheten och inte honom.. Hur jag ska inreda balkongen, vad som ska odlas var och hur. Han har mest funnits i bakgrunden som en kompis som mest väntar på att pizzan ska komma.
Ska vi göra det ännu värre?
Jag tror jag är lite förtjust i en kollega. Vi har massor med gemensamma intressen, har kul ihop både på och utanför jobbet och tänker lika om mycket. Problemet är att han är schizofren, haft flera psykoser och har det väldigt svårt i perioder.. Han har hjälpt mig med läkarkontakt och stöttat mig i situationer där jag egentligen hade velat ha/behövt min kille. Men han ställde inte upp, eller förstod inte, trots att jag bad honom. Kollegan behövde jag inte ens fråga, han var där ändå.
Nu vet jag inte om jag gillar honom på riktigt eller om det bara är för att han funnits där och stöttat (och flörtat en del det sista, vilket också gjort mig väldigt glad).
Jag känner inte att jag bor någonstans längre. Jag bor inte kvar i lägenheten, i mitt lilla hus här har hyresvärden/kompisarna fortfarande kvar sina grejer och möbler. De använder dessutom duschen inne hos mig så jag är verkligen inneboende i eget hus hos någon annan. Fick dessutom veta att hon är lite orolig att jag ska "ta över" både gårdsherre och gård (han har på fyllan sagt att han gillar mig mer än som vän). Så nu känner jag är jag för emellan dem och förstör något där, även om jag inte alls är ute efter något eller någon. Det enda jag vill är att ha ett eget hem för bara mig och mina katter.
Jag vet inte vad jag vill ha ut av det här egentligen. Jag behöver nog bara någon att prata med som förstår vad jag känner men inte känner mig (oss).. Jag antar att det är normalt att känna så här, det är ändå 10 år tillsammans. Känns bara så overkligt! För bara någon vecka sen var vi och kollade på en massa hus, men nu i efterhand tänker jag att det inte kändes helt rätt mellan oss ens då.
Han är så ledsen, jag är både ledsen och lättad. Han vill försöka igen om ett tag, jag vet inte vad jag vill. Min familj tycker mycket om honom, ja jag med. Jag avskyr hans familj så där känner jag bara lättnad.
Äsch jag vet inte. Vill någon annan flytta in i min hjärna så jag kan åka bort ett tag?
