Sv: Att beviljas kejsarsnitt
Det snittet som rumskamrat var med låter inte som ett planerat snitt. Ett akutsnitt har jag inte heller någon lust att vara med om. Oavsett förlossning så verkar de ju gå ganska hårt åt mamman när barnet bara måste ut och då är det nog en ganska otrevlig upplevelse oavsett förlossningssätt.
Det som inte stämmer med ett planerat snitt är att hon kände när de lade snittet.
I övrigt - jag är själv snittad fyra gånger så jag har väl en viss erfarenhet av det. Och trots att jag har varit oerhört snabbt på benen alla gångerna så var det faktiskt besvärligt att ta sig upp ur sängen de första dagarna.
Mitt första snitt var pga förlossningsrädsla, som tyvärr inte hann bearbetas i tid pga att de schabblade bort ett par månader för mig (jo, det var så, men det tar vi en annan gång) och när jag väl fick ett snittbesked (som jag bad om att få så snart som möjligt, för att kunna slappna av och kunna börja bearbeta mina rädslor i lugn och ro) så var det för sent för att hinna rota i saken. Jag tror att jag kanske hade kunnat reda ut mina förvirrade livrädda tankar om jag inte hade behövt ägna 2½ månad åt att förtvivlat försöka få tanten att förstå att jag behövde ha ett positivt snittbesked i bakfickan för att kunna koppla av och börja bearbeta...
När sen graviditet nr två var ett faktum tog jag genast kontakt med Amandagruppen (mitt landstings namn på det...) för att börja tidigt med att bearbeta. DÅ hade jag dessutom hunnit träffa läkaren redan vid inskrivningen (specialfall) och direkt fått besked om att jag skulle få snitt om det behövdes.
Tyvärr kom det fram uppgifter i mina journaler från första snittet som gjorde att läkaren några veckor senare förbjöd mig att föda vaginalt av medicinska skäl, så tvåan och de två följande är också födda via hålet i magen...
Det jag generellt kan säja efter mina egna snitt är att många nog ser det som en lättare utväg än vad det är.
Man har
igt ont efteråt, det går inte att komma ifrån.
Man har samma risk för inkontinens, för den är hormonellt betingad och utvecklas redan under graviditeten (jag har läckt ordentligt medan jag varit gravid!)
Man får ett ärr på magen, som förvisso går bra att dölja, men dessutom får man ett mer eller mindre bestående känselbortfall mellan snittet och naveln. Jag är fortfarande utan känsel där 1½ år efter mitt sista snitt. Och DET stör mig mer än mitt ärr - som anses vara väldigt fint, flera barnmorskor kommenterade att jag verkar ha gott läkkött, att det har läkt ihop oerhört fint...
Man får också ärrvävnad inuti magen - om jag inte minns tokigt så är det 7 lager av hud, hinnor och muskler de ska ta sig igenom. I bästa fall går det att urskilja vad som är vad när man öppnar där nästa gång. I sämre fall ser det ut som köttfärs inuti - det gör det på (i) mig... Det är helt enkelt en salig röra av ärrvävnad och olika vävnader. De städade upp litegrann vid sista snittet så det ser snyggare ut, men ärligt talat - det kan ju inte vara särskilt bra egentligen...
Efter snitt finns också vissa risker. Man får inte bära för tungt då man kan riskera att gå sönder inuti. Anna Book är ett känt exempel på brusten bukhinna, som höll på att gå käpprätt åt skogen.
Utöver detta så finns det ökad risk för t.ex blodproppar efter snitt och dessa kan ju vara ganska farliga om man har otur. Jag har fått blodförtunnande före och efter mina snitt, pga detta. Sista gången fick jag ta med mig sprutor hem och ta en gång om dagen i 10 dagar...
För mig är det en liten sorg att inte ens ha försökt föda vaginalt. Jag är lite ledsen att de schabblade bort tiden vid första graviditeten, för jag ville i alla fall ge det en chans. Att det sen blev som det blev rent medicinskt kan jag ju inte göra något åt och jag är glad att ha kunnat få fyra underbara barn ändå.
(och NEJ, det finns ingen generell gräns för antalet snitt. Trots att jag har en tunn livmodervägg som är snittad i föra gånger så tyckte inte barnmorskan att det skulle finnas några hinder för fler graviditeter!! Nu kommer det inte bli fler, men även det är en annan historia...)
