Att beviljas kejsarsnitt

[Hiddeous]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

Får jag tala från mig själv så skulle jag nästan kunna skaffa fler barn bara för att få vara med om en förlossning. Och då var jag aldrig en rörd mamma som grät av lycka, min kärlek till barnen växte nog fram och exploderade inte direkt. Jag tycker på allvar att förlossningarna var urhäftiga och en grej som aldrig går att jämföra med något annat jag hittills varit med om.

På ett rent medicinskt plan älskar jag hela grejen! Men jag lär ju inte få bevittna den som studieobjekt, utan som alla påpekar, detaljerna bleknar bort rätt fort och man är väl närmast tvungen till glömma, eftersom nya utmaningar bankar på dörren.

Jag kan titta på förlossningsfilmer med stor fascination, hur läbbiga som helst, ju mer läskiga scener desto bättre. Men det mest skrämmande, eller vad man ska säga, är kontrasten mellan den där aggressiva smärtan och det där djuriska vrålet som många uppbringar och sedan det totala gullandet, tystnaden och tårarna när allt är över. Jag blir inte klok på de där känslomässiga kasten mellan ytterligheter.

 

[Mabuse]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

Varken eller, det var på grund av smärtorna. Det var en (misslyckad) igångsättning, så de satte igång värkarbetet med dropp. Fast jag hade så ont att jag krampade så hände ingenting. Alltså skulle de behövt öka droppet, men det kunde de inte för då skulle jag förmodligen kollapsat. De kunde inte heller smärtlindra, eftersom det inte gick att sätta epidural. Så då valde de att avbryta istället, förlossningen blev helt enkelt ogenomförbar på det sättet som de hade tänkt.

I efterhand var det såklart feltänkt från början, det går i princip aldrig att sätta igång en förstföderska utan epidural eller annan smärtlindring, så man borde aldrig ha satt igång, utan antingen väntat tills förlossningen kom igång av sig själv eller gjort ett planerat snitt.

 

[Minna86]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

Man blir inte någon "toka" när man är gravid. Inte heller blir man "hög" på graviditetshormoner. Man blir sig själv, möjligen lite tröttare. Har du ätit p-piller nån gång så vet du ungefär, det är samma hormoner (när man äter p-piller lurar man kroppen att tro att den är gravid).

Vad är det som du är rädd för när det gäller att föda vanligt?

Det där med smärtan är faktiskt inte så farligt - jag hade ändå rejält ont, såpass att jag fick kramper av smärtan och de avbröt förlossningen, alltså gissningsvis värre ont än vad de flesta har. Men det minnet bleknar ganska fort, och det var definitivt inte smärtan som gjorde förlossningen hemsk för min del. Smärta försvinner ju, det är bara några få timmar, och minnet bleknar ganska fort sen.

amero skrev: Det finns hur många exempel som helst på kvinnor som ALDRIG skulle föda barn vaginalt utan där det skulle krävas snitt för att de skulle våga föda - som sen när det väl kommer till kritan har varit riktiga urmödrar och klämt ur sig barnet vaginalt som om det vore det mest naturliga i världen.

Vad tyder det på förutom att man är påverkad av graviditeten?

Och det är inte samma sak som att vara gravid som att gå på p-piller. Jag har ätit p-piller konstant i 10 år (vet allså inte ens hur "normala" jag är) och har ingen lust alls att genomgå en förlossning.

Jag har ingen lust att gå in på varför jag inte vill göra det och tror inte jag kan förklara det heller.

Du säger samma konstiga sak som alla andra. Det är väl inte ett minne jag är rädd för, jag är ju rädd för att uppleva det inte komma ihåg det. Dessutom är jag övertygad om att kroppen gör som vid andra trauman, man glömmer bort det om det blir för hemskt. Sen är det inte något positivt att det "bara" gör ont i några timmar, några timmar är väl en fruktansvärt lång tid att ha ont. Hade det handlat om minutrar/sekunder så hade det varit uppiggande men timmar.....

 

[Minna86]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

För det första så är det så att ingen läkare kommer ge dig ett kejsarsnitt utan att du ens försöker gå på samtal. Och det ÄR skillnad på att "prata med BM" och att sitta ner i lugn och ro med dessa specialutbildade och specialintresserade barnmorskors vars framsta uppgift är att se till att din förlossning ska bli så bra som möjligt. De FÖRSÖKER INTE övertala dig utan de försöker HJÄLPA dig! (och du, det är ju just full med gravidhormoner som du sen ska föda barn, oavsett vilket håll barnet kommer ut... )

För det andra så ska man aldrig säja aldrig... Det finns hur många exempel som helst på kvinnor som ALDRIG skulle föda barn vaginalt utan där det skulle krävas snitt för att de skulle våga föda - som sen när det väl kommer till kritan har varit riktiga urmödrar och klämt ur sig barnet vaginalt som om det vore det mest naturliga i världen. (ja jag ÄR ledsen att jag aldrig fick prova - när jag väntade min fyra hade jag nog kunnat tänka mig att försöka om jag hade fått...) Det jag vill säja med detta är att graviditeten i sig är en förberedelse för förlossningen och hur det funkar vet jag inte men jag antar att det är instinkter och hormoner som gör att det (för väldigt många) plötsligt ändå känns helt okej att föda. Som sagt, man ska aldrig säja aldrig för du vet inte förrän du är där om du är en sån som kommer ändra inställning längs vägen eller inte! Och det är DÄR samtalsbarnmorskorna finns med som en hjälp på traven, en hjälp för att du ska få den bästa förlossning som är möjlig i just ditt unika fall. Och märk väl, förlossning är det oavsett om det är vaginalt eller kejsarsnitt.

Sen är jag lite förundrad över det här med rädsla för smärta - tror du verkligen att det är mindre smärtsamt med ett drygt decimeterlångt sår på och inuti magen?
(jag hade andra rädslor, smärtan har aldrig varit något som stört mig - förtydligar bara eftersom jag också varit förlossningsrädd)

Huvudmålet för de barnmorskorna måste ju ändå vara att jag ska föda vaginalt, om inte annat pga ekonomiska anledningar.
Jag vet att jag måste sitta och prata och det får jag ju stå ut med då även om känslan jag har mot vårdpersonal som frågar massa saker är: Det ska väl du skita i!

När du säger så där får jag god lust att på ren envishet få till ett snitt
Som sagt, det är möjligt att jag ändrar mig men det är ju oxå fruktansvärt jobbigt på helt andra sätt.

 

[cirkus]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

Kanske läge att ta reda på varför du är så rädd för att ha ont ?
Du kan ju råka ut för något annat som ger dig stora smärtor och det kanske vore bra att försöka få lite styr på de känslorna.

Just ont vid en förlossning är ju inte smärta för att ngt farligt har hänt, det är ju en "bra" smärta på det viset. Lika ont utan att föda barn och jag skulle bli jäkligt orolig.

 

[Hiddeous]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

När du säger så där får jag god lust att på ren envishet få till ett snitt
Som sagt, det är möjligt att jag ändrar mig men det är ju oxå fruktansvärt jobbigt på helt andra sätt.

Go ahead, säger jag! Om det är trots som driver dig, och inte medicinska överväganden, lägg upp de där 40000 på bordet då! Eller strunta i barnalstrande helt - du kanske inte är mogen för det?

 

[Mabuse]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

Det där med urmödrar får stå för Ameo. Att man ändå i slutändan föder barnet tror jag beror på två saker: a) det är så otroligt obekvämt att vara höggravid att man står ut med det mesta för att få slippa. Ens preferenser ändras, helt enkelt. b) Man har inte så mycket att välja på, man kommer föda vare sig man vill eller inte, så det är bara att hänga med.

När det gäller trauman så verkar du vara lite felinformerad. Problemet med att vara traumatiserad är inte att man glömmer, utan tvärtom att man minns bara alltför väl. Genom mycket intensiva flashbacks, som känns som att du var tillbaka i situationen. Och det som ger trauma är inte smärta, utan upplevelsen av att vara maktlös och utelämnad, att människor runt omkring som man litat på sviker eller skadar en. Det är därför man kan bli traumatiserad av en våldtäkt eller närståendemisshandel, men knappast av t ex tandvärk. Även om själva smärtan egentligen är värre när man har tandvärk.

Att man får förlossmingstrauma beror sällan på själva förloppet, utan på personalens agerande. Känner sig den födande utelämnad, hjälplös och oviktig, är det mycket mer psykiskt skadligt än att ha ont, men ha full uppbackning och stöd av personalen.

Och nej, några timmar känns faktiskt inte så länge. Inte efter nio månaders väntan - bara några timmar, och sen är man fri, man slipper ha ont, man kan röra sig igen - och man får dessutom en efterlängtad bebis. Lite smärta känns inte så farligt i det sammanhanget, med tanke på vad resultatet blir.

 

[Mabuse]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

Kanske läge att ta reda på varför du är så rädd för att ha ont ?
Du kan ju råka ut för något annat som ger dig stora smärtor och det kanske vore bra att försöka få lite styr på de känslorna.

Just ont vid en förlossning är ju inte smärta för att ngt farligt har hänt, det är ju en "bra" smärta på det viset. Lika ont utan att föda barn och jag skulle bli jäkligt orolig.

Håller med, man vet ju att den inte är farlig och att den kommer leda till något gott. Det gör den betydligt lättare att stå ut med.

 

[Minna86]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

Kanske läge att ta reda på varför du är så rädd för att ha ont ?
Du kan ju råka ut för något annat som ger dig stora smärtor och det kanske vore bra att försöka få lite styr på de känslorna.

Just ont vid en förlossning är ju inte smärta för att ngt farligt har hänt, det är ju en "bra" smärta på det viset. Lika ont utan att föda barn och jag skulle bli jäkligt orolig.

Suck, upprepningar, upprepningar, upprepningar...

Jag skrev att smärta är bara EN del av hela grejen, ser det som självbevarelsedrift. Det är inte min grej att ha ont...

Att råka ut för smärtor och utsätta sig för smärtor är skilda saker för mig.

 

[Aaricia]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

Huvudmålet för de barnmorskorna måste ju ändå vara att jag ska föda vaginalt, om inte annat pga ekonomiska anledningar.
Jag vet att jag måste sitta och prata och det får jag ju stå ut med då även om känslan jag har mot vårdpersonal som frågar massa saker är: Det ska väl du skita i!

Anledningen till att man får samtal med specialister är ju för att just DU ska få den hjälp du behöver, för att du inte ska tvingas in i en förlossning du inte vill medverka i, och minska risken att drabbas av förlossningsdepression.

En graviditet och förlossning, oavsett hur man föder, är inget man gör på egen hand. Du kommer behöva hjälp av ett sjukhus. Att personalen på sjukhuset vill veta mer om dig är just för att kunna hjälpa just dig. Det är knappast så att man kan använda någon standardformel vid förlossningar.

Istället för att tänka det ska du skita i, tänk Det här är jag, hur kan du hjälpa mig?

 

[Minna86]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

Go ahead, säger jag! Om det är trots som driver dig, och inte medicinska överväganden, lägg upp de där 40000 på bordet då! Eller strunta i barnalstrande helt - du kanske inte är mogen för det?

Jag är verkligen inte mogen för att skaffa barn, det har jag inte heller påstått.
Men i denna frågan har jag inte ändrat mig (annat än korta stunder) någon gång så jag vet inte om det kommer hända så mycket på några år.
Det återstår väl att se

 

[Minna86]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

Istället för att tänka det ska du skita i, tänk Det här är jag, hur kan du hjälpa mig?

Genom att ge mig ett snitt och sen låta mig vara

Förlåt, var bara tvungen

 

[kamomillo]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

* Knapp lån*

Men hur rädd är vi för smärta? går vi försiktigt för att slippa ramla och bryta ett ben? Hur många av oss utövar den farliga sporten häst?
Känner vi någon som blivit skadad i en trafikolycka, och ändå sätter vi oss i bilen. ibland dagligen!
Är smärtan av en blindtarmsinflamation mindre?
Hur semestrar vi? långt till sjukvård?

Om man bor så långt från sjukvård som jag gör. Så kan man inte vakna varje morgon och fundera på hur lång tid jag får ha ont vid en hjärtinfarkt? Helikopter hit är MINST 55 minuter, och så länge får jag vara utan hjälp.
Det är min verklighet.

Har jag en förträngningsmekanism som gör att jag inte funderar på det, eller är jag rent dum?
Jag har en kompis som innan deras årliga resa hit går och kollar sitt hjärta. Så att hon inte ska bli sjuk här.
Är hon överdrivet försiktig?

Det jag vill ha sagt är att RÄDSLAN inför smärta är problemet. Vi nutids människor är så beroende av att alltid ha kontroll.

Sen det här med kontroll. Jag hörde om en som inte ville föda barn, för att hon inte ville förlora kontrollen, men supa sig redlös varje lördag det kunde hon. Och dom hon mötte då hade varken yrkesvana, eller tystnadsplikt över vad dom sett henne ställa till med på fyllan.

Sedan en tanke till: om jag inte fixar att ha ont, hur ska jag då orka skydda mitt barn från olyckor? Tänk om barnet bryter ett ben, ramlar utför trappan, får magsjuka (Jag föder hellre barn än att ha magsjuka)
Vanmakten när min son föll från ett träd och bröt benet var stor, men jag kunde ju inte springa före och efter och kolla så han inte var för högt.

Hela livet är en balansgång för att våga leva. Att ha ont är en del av livet. Jag VILL INTE PÅ NÅGOT SÄTT KRÄNKA NÅGON MED FÖRLOSSNINGSSKRÄCK!!! Men många av oss är "bara rädda" inför en förlossning, där kanske kunnig personal kan "lossa knutarna"????

* Jenny *
Sen tror jag att vi alla kan känna tacksamhet över att KS finns!!!!! Givetvis ska det användas när nöden kräver.

 

[Mabuse]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

Genom att ge mig ett snitt och sen låta mig vara

Förlåt, var bara tvungen

Hur tror du ett snitt går till egentligen?

Bland det äckligaste jag varit med om är upplevelsen av att någon skär upp magen på mig. Bedövningen tar bort smärtan, men man känner fortfarande vad de gör. Inte trevligt.

Och där ska vi snacka utelämnad, för övrigt - man ligger som korsfäst, platt på rygg med armarna utsträckta, och en personal vid varje arm som håller fast dig om du försöker röra dig. Du själv ser inte vad som händer, du känner det bara, och du har ingen möjlighet att hålla koll på vad alla de fem-sex personer som sticker och skär i olika delar av din kropp håller på med.

Är man det minsta rädd för att förlora kontrollen eller vara helt utlämnad till okända människor ska man inte be om att få bli snittad.

 

[Wilfa]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

Eh??

De brukar se till att klippa direkt om det finns risk för att spricka allvarligare. För det du beskriver är nog på skala 3/4 och inte en vanlig. Jag hade grad 3 och nej det syns inte ett dugg på mig hur mycket jag än försöker se. Och det var inte så att man spricker upp utan det är mer invändigt. Kändes inte ett dugg och var lite ömt ett tag efter förlossningen men absolut inte värre än mitt blindtarmsärr som var tusen ggr värre

Bra skrivet! Jag blev klippt när första barnet föddes eftersom det blev lite bråttom. Men de hann lägga bedövning innan, så det var väl en av de saker som gjorde minst ont eftersom jag förutom den lokalbedövningen födde helt utan smärtlindring. Jag tror att det viktigaste av allt är att man känner sig trygg med personalen, det minskar känslan av smärta. Sedan har jag fött ett barn till, men då med full smärtlindring, alla sorter, eftersom han dött i min mage ett dygn tidigare och det därmed inte fanns något levande barn att ta hänsyn till när jag fick smärtlindring. Nu är jag gravid igen, och självklart är jag orolig! Både för att allt ska gå bra under graviditeten den här gången, men även för förlossningen, att något ska hända då. Men, jag känner mig helt trygg med personalen på vårt sjukhus, och det är viktigt för att lindra oron!

 

[Aaricia]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

Genom att ge mig ett snitt och sen låta mig vara

Förlåt, var bara tvungen

Det var ju så det var för mig. Massa prat med dessa specialister först. Jag sa aldrig att jag ville föda med snitt, jag sa bara att jag var sjukt rädd för förlossningen. Eller sa och sa... jag grät fram det. Satt och skakade (är inte normal, jag vet) och då föreslogs det ks. "Hur ställer du dig till ks då?"
Vilken lättnad, för det var den enda jag kunde tänka mig.

Men... jag hade velat att samtalen kom igång tidigare än v 30 för att på allvar kunnat få hjälp med rädslan. I v 30 är man stor och tjock och har redan på egen hand hunnit forma sina egna "sanningar" om förlossningen.

Fast jag är ändå jättenöjd med hjälpen jag fått. Att jag blivit tagen på allvar. Dessutom var snittet en positiv upplevelse. En baggis i jämförelse med vad jag förväntat mig. Och lilla bebisen man fick på köpet =

 

[Madick]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

Jag tror också att det är mycket psykologi. Jag hade väldigt mycket lättare att hantera smärtorna innan beslutet om snitt togs, trots att det nästan gjorde mer ont då. När beslutet om snittet var taget så kändes smärtan mycket värre, eftersom jag visste att den var helt meningslös. Innan hade den ju nån sorts syfte i alla fall, jag var på väg att föda barn. Sen var det ju bara meningslöst plågeri.

Så psykologin gör mycket.

PRECIS så upplevde jag det också!! Visst gjorde det ont som f-n men när läkaren kom och sa att nu blir det snitt så kändes värkarna tusen gånger värre.

 

[Kimz0r]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

Dessutom är jag övertygad om att kroppen gör som vid andra trauman, man glömmer bort det om det blir för hemskt.

Psykoanalytiskt fjols.

 

[jerseyko]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

Men inte är det så att depression förknippas med en svår förlossning? Fick för mig att det är något som redan finns att det sedan bryter ut i samband med alla hormoner

Jag har fått depression under båda mina graviditeter.
Även fast jag älskat att vara gravid, haft supersmidiga förlossningar som gått både snabbt och smärtfritt (min tatuering gjorde mkt ondare att göra än föda). Jag älskar mina bebisar och amma och allt.

Men jag är nog överkänslig mot graviditetshormon. Vissa kräks ju i 12 veckor utav dem så visst påverkas man.
Läste i våras en artikel där de använt akupunktur mot depression och de minskade ganska kraftigt antalet som fick förlossningsdepression. Tror det stod i Dn.

 

[vallhund]

Sv: Att beviljas kejsarsnitt

Lite knappis o almänna reflektioner.

Visst äger vi våran egen kropp, det innebär att om man inte anser sig klara av en normal förlossning så ser man till att inte bli gravid.

Håller med olgaklara i vad hon skriver i den här tråden.

Mina erfarenheter vad gäller bukoperationer är följande:

1)Jag åker i ilfart med ambulans till centralsjukhuset pga akut buksmärta, tyvärr så föreslog jag att det nog var blindtarmen, läkarna gjorde allt för att motbevis mig, jag kunde även säga till när den sprack, fick jag hjälp? Nej, när jag bad om bäcken sade personalen att jag fick gå på toa, när de insåg att jag inte kunde gå på benen o att de fick bära mig så fick jag bäcken.
När alla optioner var uttömda (som inte innebar brusten blindtarm) skickade de mig till Gyn, den stackars gynekologen kunde inte ens få in ett finger i slidan utan att jag började gallskrika, han ansåg att jag hade en omfattande bukhinneinflammation o borde opereras akut, oavsett vad som var den grundläggande orsaken, inget hände.
Min dåvarande man ringde till min mor som arbetade på Åland som gynekolog o hon i sin tur kontaktade en vän till henne, visserligen urolog, men han kom in o opererade mig.
Vården på avdelningen var usel, fick i stort sätt ingen annan smärtlindring än alvedon som jag inte tål. Skrev ut mig o skötte mig själv hemma med hjälp av ketogan som min mor skrev ut.
Jag hade ett ärr som hette duga, från naveln o neråt, mådde så dåligt så jag aldrig gjorde något åt det.

2) Flera år senare, i ett annat län, får jag massiva blödningar o efter utredning visar det sig att jag har cellförändringar i livmodern. Livmodern måste bort. Jag får panik, klarar inte av en stor bukoperation igen!
Jag pratar om min rädsla, min skräck, o får komma på studiebesök på gynavdelningen o på op, jag får även prata med den narkosläkare som skall söva mig. Jag blir inlagd o någon timme före op så kommer narkosläkaren o pratar med mig, jag känner mig trygg.

Jag opereras o vaknar upp, jag hålls smärtfri med ketogan, behöver bara vifta med fingret så blir jag smärtfri.
De har skurit upp mig genom befintligt ärr o städat upp ordentligt, med tiden syns ärret väldigt lite.
Cellförändringarna visar sig vara cancer så jag opereras akut igen för att ta bort äggstockarna. Denna gång räcker det med titthålsop.
Jag är under isen ganska länge efter dessa operationer, kan knappast stå på benen i över två veckor.

För de som undrar så har jag fött barn, en gång, vaginalt.
Det var en hemsk upplevelse, men hemskheten överskuggades av att barnet var oskadd. De sprang iväg med honom o det tog två timmar innan jag fick veta att han var OK. Under de två timmarna ville jag mest av allt dö.