Arbetsmoral (utbruten från Just nu funderar jag på...)

[Sel]

Alltså, jag jobbar ju mest för att få det gjort på ett bra sätt och komma hem så fort som möjligt... så mitt arbetstempo är nog ganska intensivt. Jag tror att jag har god arbetsmoral, men den sitter där den ska och det är på arbetsplatsen. När jag är ledig skiter jag verkligen i vilket, det tycker jag inte har med frågan att göra överhuvudtaget. Arbetsmoral hör hemma på arbetet, inte på fritiden.

När jag är på arbetsplatsen får jag betalt för att göra det jag ska, så det gör jag så gott jag kan. De kan ju tack och lov inte betala mig 60% bara för att jag är 60% effektiv den dagen, så jag tycker att man försöker sikta på 100%. Normal arbetsmoral för mig.

 

[MissFideli]

När jag är på jobbet tänker jag att jag slipper tänka på mitt liv. Jag har förmågan att släppa allting och bara fokusera på uppgiften när jag väl är där. Och då har jag haft några riktigt stressiga jobb i mitt liv. Har jag ångest tex så skulle jag aldrig sjukskriva mig och sitta hemma med min ångest, det mår jag bara sämre av. Då är det bättre att jag går till jobbet så jag glömmer av min ångest.

Jag är också en högpresterare. Jobbar effektivt och är snabb i det mesta jag gör, och får ändå ett bra resultat. Sen är jag världens lataste också, men inte på jobbet, utan mer hemma. Jag är drottningen av prokrastination hemma.

Sen har jag inget jobb där jag mår dåligt. Jag är inte rädd för förändring och jag är ingen trygghetsnarkoman, så jag kan säga upp mig utan att ha ett nytt jobb. Sånt löser sig alltid tänker jag! Jag orkar inte må dåligt på ett jobb för att ledningen eller kollegorna är dåliga. Då är det bättre att byta jobb! Det gör också att eftersom jag trivs på det jobbet jag har så ställer jag ofta upp på min arbetsgivare, men jag är nog väldigt mycket sån privat också. Om någon behöver hjälp med något så erbjuder jag mig om jag kan, även om det är jobbigt eller jag behöver skaffa djurvakt. Jag tänker att någon dag är det jag som behöver hjälpen och det gör jag ju. Jag har också flyttat! Jag har också renoverat! Jag har också stått utan jobb och behövt ringa några samtal innan det löst sig.

Jag försöker också jobba när jag har ångest. Ibland är det bra. Men ibland är min ångest så stark, att den inte går att putta bort.

 

[MissFideli]

Många här kallar det arbetsmoral när man vill göra ett bra jobb. För mig är det yrkesstolthet. Är det då samma sak?
Jag vill alltid att allt ska funka tiptop, både för mig och mina kollegor och resenärerna. Det gör att jag driver många frågor själv och även gör saker som inte blir gjorda. Ofta utanför arbetstid. Det har jag aldrig kallat moral, utan att jag har en på tok för hög yrkesstolthet. Den är tyvärr ofta högre än både min arbetsgivares och huvudmännens/politikernas

 

[nullo-modo]

Jag tänker att på jobbet har man till och betalt av annan part för att prioritera jobbet och göra det bästa man kan för sin arbetsgivare. Frivilligt avtalat, så för mig handlar arbetsmoral till stor del om hur stor respekt man har för det frivilligt ingångna avtalet.

Vill man inte det längre bör man säga upp det avtalet.

Jag ser inget frivilligt med att jobba utan ser det som ett måste om jag inte har godkänd anledning att slippa som tex sjuk eller har turen att vinna mycket på lotto.
Visst ingen hotar mig med pistol för att skiva på anställningsavtal men hur många jobb tror du är okej att tacka nej till.

Nu tillhör jag gruppen som inte ens tycker om tanken på att sälja mig till andra.

 

[em-pirre]

Jag känner att ni har lite väl svart-vitt tänkande vad gäller det här. Det finns så många nyanser som påverkar ens arbetsförmåga och vad ni skulle kalla arbetsmoral, som egentligen inte har med varken förmåga eller moral att göra. Det är inte så lätt att byta jobb för de flesta, ännu svårare att bli sjukskriven. Det finns en stor gråzon som jag tycker ni verkar förbise lite väl lätt. Alla har inte den självinsikten ens att de förstår att de "har låg arbetsmoral" för att de inte trivs på jobbet eller inte mår bra.

Vårt samhälle är helt enkelt inte byggt för den variation av intressen, förmågor, och funktionsvariationer som finns. Jag har jobbat på flera jobb där jag gjort mitt bästa, men säkert uppfattats som lat av andra. Det var inte rätt jobb för mig men jag förstod det inte då.

Så nej, jag tycker inte att en ska jobba arslet av sig på ett jobb en inte valt eller inte kan välja bort bara för att det ska vara bra att ha hög arbetsmoral. Vi borde jobba mycket mindre, och jobba mycket mindre intensivt. Det borde inte vara prestige i att hela tiden göra mest och pusha sig hårdast. Detta är ett strukturellt problem, snarare än ett individproblem.

Visst finns det latmaskar, men precis som @Nytant var inne på, så tror jag att det inte är så mycket ett personlighetsdrag som en konsekvens av en stor rad samhälleliga, sociala, och psykologiska faktorer.



Absolut är konceptet lathet äldre än modern kapitalism. Troligtvis kom det med jordbrukssamhällets intåg, då vi gick från 15-timmars veckor till konstant arbete. Nu är vi ju dock tillbaka i jägar- och samlarsamhällets överflöd, och borde jobba mycket mindre. Vi borde, enligt mig, vara på väg in i post-kapitalismen. Men tja, det verkar ju gå sådär


Jag tror inte vi blir helt andra människor bara för att vi kommer till jobbet? Är vi trötta, förvirrade, oengagerade etc på grund av anledningar utanför jobbet (eller på jobbet) kan vi inte bara stänga av det för att vi stämplar på.

Det är ju inte frivilligt, för 99% av befolkningen åtminstone. Folk måste jobba. Byta jobb eller sjukskriva sig eller vad som, det är inte så lätt. I en utopisk liberalistisk verklighet kanske det fungerar så som du beskriver, men så ser inte vårt samhälle ut.

De personerna jag tänker på har lätt för att byta jobb om de vill. Jag känner ju de här personerna? De har ett jobb med möjligheter för att utvecklas. Jag jobbade där och jag utvecklades massor och hade en god arbetsmoral. De flesta hade det. Sen var de dessa vissa som bara bryr sig om sig själva både på jobb och I vardag och gör absolut minimi om de inte får dunderbelöning.

Här är det väldigt lätt att bli sjukskriven tycker jag. Om man är sjuk alltså. Och det är absolut inte frågan om utbrändhet eller depression i de fall jsg tänker på.

 

[Lingon]

Jag ser inget frivilligt med att jobba utan ser det som ett måste om jag inte har godkänd anledning att slippa som tex sjuk eller har turen att vinna mycket på lotto.
Visst ingen hotar mig med pistol för att skiva på anställningsavtal men hur många jobb tror du är okej att tacka nej till.

Nu tillhör jag gruppen som inte ens tycker om tanken på att sälja mig till andra.

Precis, nu har jag turen och skickligheten att ha ett jobb och kollegor jag trivs med. Men jag hade inte jobbat om det var frivilligt. Om jag inte behövde pengarna (d.v.s. var superrik) hade jag spenderat min tid på annat sätt.

 

[sjoberga]

Jag ser inget frivilligt med att jobba utan ser det som ett måste om jag inte har godkänd anledning att slippa som tex sjuk eller har turen att vinna mycket på lotto.
Visst ingen hotar mig med pistol för att skiva på anställningsavtal men hur många jobb tror du är okej att tacka nej till.

Nu tillhör jag gruppen som inte ens tycker om tanken på att sälja mig till andra.

Jag anser nog att väldigt många har friheten att ingå avtal med någon som är villiga att betala dem för insatsen, där antalet möjliga avtal att välja på ofta är långt större än ett enda. Inte alla. Vissa får inte ens ett enda att välja på. Möjligheten trimmas bäst genom bra utbildning och erfarenhet inom det område man önskar få erbjudanden inom, så erfarenhetsbyggande kan också vara ett bra skäl att teckna ett specifikt avtal för en tid.

Men jag menade inte ”frivillig” som i valbar att göra eller inte göra, för det är det inte för de allra, allra flesta.

För mig är det inte synonymt med en utopisk värld att det existerar mer än en jobbmöjlighet för många medborgare i vårt land.

Jag tycker det är okej att tacka nej till hur många jobb som helst, så länge man klarar sin egen försörjning utan dem.

 

[Kiwifrukt]

Jag har tidigare varit på en arbetsplats där det mesta var skit rent ut sagt. Kollegorna var med ett undantag helt okej men annars var allt en katastrof. Jag ville egentligen inte ens jobba där utan gjorde det bara för att det var det enda jobb jag fick. Det var pisstider som förstörde hela resten av livet också, det var fruktansvärt mycket dötid där det inte hände nånting, lönen var dålig, arbetsuppgifterna tråkiga (för mig, eftersom jag inte ville jobba med det) och chefen var en rövhatt. Det förekom mobbning på arbetsplatsen, främst från chefen och den anställde som han höll om ryggen. Vad man än gjorde fick man skit för det, jag fick inte ett berömmande ord en enda gång under tiden jag var där.

Till slut tappade jag moralen också ska jag säga. Jag pallade inte anstränga mig när det enda jag fick tillbaka var bajs. Och då anser jag mig ändå vara ansvarstagande från början. Men jag jobbade för att ta mig därifrån också, hade ett tag ett annat jobb parallellt där tanken var att jag skulle kunna växla upp och säga upp mig från det andra. När det inte gick på grund av ekonomiska skäl hos den andra arbetsgivaren slutade jag till slut ändå.

Har aldrig känt så på nuvarande arbetsplats. Det är klart att det även här finns tillfällen när man tycker att en arbetsuppgift är trist eller att någon kollega beter sig som ett ruttet ägg (främst under det året jag tvingades vara på en annan avdelning) men här överskuggar de positiva delarna så jag aldrig hamnar i den svackan. På den avdelning som jag jobbar på nu och som jag jobbat merparten av min tid på för den här arbetsgivaren så gillar jag både uppgifterna, kollegorna och chefen. Min chef sa så klokt en gång att för att man ska trivas så ska de tre parametrarna funka. Man kanske kan stå ut om en inte är så bra men de andra är det, men inte om merparten är dåliga.

 

[Snowball]

Något jag tycker är förödande i alla fall för min arbetslust är att ständigt höra ”öka farten jobba snabbare hjälp till mer”
Det fick mig att känna det spelar ingen roll hur fort jag jobbar det duger aldrig ändå
Att ständigt tjata om detta på möten och i veckobrev hjälper det verkligen överhuvudtaget
De som inte vill eller kan jobba snabbare lär ju inte göra det och som sagt jag tappar definitivt lusten att lägga i överväxeln och göra det där lilla extra

 

[Gnist]

Arbetsmoral för vissa är = gå och jobba fast man är sjuk.

Arbetsmoral för mig är -kort sagt- att göra sitt jobb, göra sitt yttersta och göra det bra.

 

[Kiwifrukt]

Arbetsmoral för vissa är = gå och jobba fast man är sjuk.

Vad jag har önskat att det i alla fall för oss med kontorsjobb skulle vara slut på detta efter två år med pandemi och hemarbete. Men icke. Två månader efter att alla restriktioner försvann är det tillbaka till snorande, febriga personer på jobbet igen.

För det första gör man ett sämre jobb om du är sjuk. För det andra, du smittar dina kollegor som i sin tur också gör ett sämre jobb. Känner du att du orkar jobba ändå, jobba hemifrån.

(Sen är jag medveten om att för alla som inte har möjligheten att jobba hemifrån så är det andra saker som påverkar, pengar inte minst. Men kan man jobba hemma vet jag inte vem det är de försöker imponera på när de går till jobbet sjuka.)

 

[Enya]

Många här kallar det arbetsmoral när man vill göra ett bra jobb. För mig är det yrkesstolthet. Är det då samma sak?
Jag vill alltid att allt ska funka tiptop, både för mig och mina kollegor och resenärerna. Det gör att jag driver många frågor själv och även gör saker som inte blir gjorda. Ofta utanför arbetstid. Det har jag aldrig kallat moral, utan att jag har en på tok för hög yrkesstolthet. Den är tyvärr ofta högre än både min arbetsgivares och huvudmännens/politikernas

och även kl här:

Det jag menar med arbetsmoral är att man gör det som man ska göra enligt vad man är anställd för. Man gör inte mer. Man maskar sig inte och lägger sina uppgifter på kollegorna. Man gör just det där man ska göra. Jag ser att i flera inlägg verkar det hela tiden tolkas som om jag menar HÖG arbetsmoral när jag skriver om att ha arbetsmoral. Att känna yrkesstolthet ingår tror jag, jag känner själv yrkesstolthet och vill göra ett bra jobb, någon ber mig att göra en uppgift och då anser jag att jag får göra den bra. Den behöver inte hålla MVG-mått om det inte är vad som krävs, eller ens VG om det inte är avtalat, allra minst ska jag satsa på G, det är vad jag har betalt för som lägsta nivå. På mitt jobb är det nog ganska enkelt att liksom lägga sig på en "att göra- nivå" eftersom uppgifter ska göras- sedan kan man ju önska mer ansvar osv men flera av våra uppgifter handlar om att fysiskt göra uppgifter. antingen kan man göra dem rätt eller så kan man göra dem slarvigt/fel/inte alls. Lite så.

För mig är hög arbetsmoral nog det du skriver där, lite av det- att man gör saker utanför sin arbetstid också, men också att man siktar på att prestera högre och mer.

Låg arbetsmoral är för mig när man inte når upp till G-nivån. Uppgifterna blir inte gjorda ordentligt, kollegorna får ta över, "städa upp", osv.

Men bara just arbetsmoral som sådan är att utföra sitt jobb på G-nivå.

Jag har svårt att se att man inte har eget ansvar att sköta sitt jobb till miniminivå i alla fall och försöka söka nytt/göra annat, även om man inte trivs av olika anledningar. Däremot har jag inga problem med att förstå hur saker och ting verkligen påverkar en negativt på jobbet så att man känner att man inte vill engagera sig och inte trivs. Jag ser det inte som svart/vitt, bara inte att man helt saknar eget ansvar att göra miniminivå på jobbet för sin lön eller försöka byta på ett eller annat vis.

Vet inte, jag kanske förklarade bättre nu. Eller så trasslade jag till det ännu mer.

 

[Lilla]

Jag ÄR lat men jobbar ganska hårt. Latmasken är till för att övervinna. Jag är en god medarbetare och gör nästan alltid mer än jag är anställd för men sällan mer än jag mår bra av och för det mesta för att jag vill.
Jag dömer inte dom som gör det dom ska och inget mer men de som inte gör det de ska kan jag störa ihjäl mig på.