Här håller jag inte med känner jag. För mig är det dålig arbetsmoral att inte uppnå det grundläggande man är anställd för, inte för att man är sjuk eller för att något är hänt eller så utan för att man är lat och väljer och vrakar bland uppgifterna "det är tråkigt så det kan kollegorna göra medan jag tar detta för det är roligare, och jag går och gör annat titt som tätt för att slippa jobbet" osv. Om det istället handlar om sjukdom eller liknande bakom är det ju inte alls någon bristande arbetsmoral/lathet/dålig stil utan just att man inte har förmågan att uppbåda vad som krävs för just sagda arbete. För mig känns det som stor skillnad.
Jag har inget fel på min arbetsmoral, tvärtom är den rejält hög. Däremot jobbar jag endast fyra timmar och kämpar emot känslan av att inte alltid orka fyra timmar vissa dagar. Arbetsmoralen är det däremot inget fel på. Om du förstår skillnaden. Du kallar det dålig stil att låta andra dra lasset och jag kallar det grundläggande arbetsmoral (=att göra grundläggande på jobbet, varken mer eller mindre och så tänker jag att man kan göra mer och ha hög arbetsmoral och fundera på om det är bra, och göra mindre, och ha låg arbetsmoral= att låta andra dra lasset) men jag tror vi menar samma sak och tänker nog samma sak om den.
Man blir inte långvarig på ett jobb man inte sköter.
Jag upplever att man nog kan märka skillnad på vad det beror på när någon inte sköter sitt jobb. När det är arbetsmoralen som tryter eller när man egentligen borde vara sjukskriven och hemma.
Ser att flera nämner arbetsledning, chefer, motivation, kollegor, att jobbet känns meningsfullt osv.
Jag kan förstå att man kan känna sig rätt sjukt trött på sitt jobb om chefen suger, kollegorna är dumma i skallen, lönen på tok för låg och det fullständigt saknas uppskattning för det man gör. Men jag har ändå lite svårt att se hur det kan påverka den grundläggande arbetsmoralen. Alltså den gräns man drar för att göra det man är anställd för, det man får lön för? Att livet suger, ja, men hur kan man gå till jobbet och göra för lite och sedan kamma hem sin usla lön och... ja jag vet inte, vara nöjd med sig själv? Har man inget eget ansvar att göra sin bit? Sin bit eller byta jobb och tills man bytt bör man göra sin bit?
Hur mycket ansvar har man själv? Har man aldrig eget ansvar?
Klart man man.man bör vara sjukskriven om man är för sjuk för att jobba.
Det är ju en stor skillnad på att må för dåligt för att jobba (helt okej) och att vara lat och inte bry sig (ingen rolig kollega)
Ja absolut. Det skrev jag också i ett annat inlägg.
Kl
De som jag främst tänker på som lata och med dålig arbetsmoral tycker inte att deras uppgifter är viktiga, de vill hellre dricka kaffe och klaga och prata skit om andra kollegor. Då de måste så gör de saker, eller om de blir inspirerade. Annars lufsar de omkring och undviker all form av ansvar. Det är en orsak till att jag bytte arbetsplats för ett tag sedan.
Jag känner att ni har lite väl svart-vitt tänkande vad gäller det här. Det finns så många nyanser som påverkar ens arbetsförmåga och vad ni skulle kalla arbetsmoral, som egentligen inte har med varken förmåga eller moral att göra. Det är inte så lätt att byta jobb för de flesta, ännu svårare att bli sjukskriven. Det finns en
stor gråzon som jag tycker ni verkar förbise lite väl lätt. Alla har inte den självinsikten ens att de förstår att de "har låg arbetsmoral" för att de inte trivs på jobbet eller inte mår bra.
Vårt samhälle är helt enkelt inte byggt för den variation av intressen, förmågor, och funktionsvariationer som finns. Jag har jobbat på flera jobb där jag gjort mitt bästa, men säkert uppfattats som lat av andra. Det var inte rätt jobb för mig men jag förstod det inte då.
Så nej, jag tycker inte att en ska jobba arslet av sig på ett jobb en inte valt eller inte kan välja bort bara för att det ska vara bra att ha hög arbetsmoral. Vi borde jobba mycket mindre, och jobba mycket mindre intensivt. Det borde inte vara prestige i att hela tiden göra mest och pusha sig hårdast. Detta är ett strukturellt problem, snarare än ett individproblem.
Visst finns det latmaskar, men precis som
@Nytant var inne på, så tror jag att det inte är så mycket ett personlighetsdrag som en konsekvens av en stor rad samhälleliga, sociala, och psykologiska faktorer.
Jag skyller ofta och gärna på kapitalismen, vänster som jag är
Men ”lathet” är väl äldre än så, kristendomen är ju full av att äta sitt bröd i sitt anletes svett.
Absolut är konceptet lathet äldre än modern kapitalism. Troligtvis kom det med jordbrukssamhällets intåg, då vi gick från 15-timmars veckor till konstant arbete. Nu är vi ju dock tillbaka i jägar- och samlarsamhällets överflöd, och borde jobba mycket mindre. Vi borde, enligt mig, vara på väg in i post-kapitalismen. Men tja, det verkar ju gå sådär
Fast arbetsmoral ska väl inte sammanblandas med prioritering av jobbet? Jobb är jobb och resten av livet är just det - resten av livet.
Jag tror inte vi blir helt andra människor bara för att vi kommer till jobbet? Är vi trötta, förvirrade, oengagerade etc på grund av anledningar utanför jobbet (eller på jobbet) kan vi inte bara stänga av det för att vi stämplar på.
Jag tänker att på jobbet har man till och betalt av annan part för att prioritera jobbet och göra det bästa man kan för sin arbetsgivare. Frivilligt avtalat, så för mig handlar arbetsmoral till stor del om hur stor respekt man har för det frivilligt ingångna avtalet.
Vill man inte det längre bör man säga upp det avtalet.
Det är ju inte frivilligt, för 99% av befolkningen åtminstone. Folk måste jobba. Byta jobb eller sjukskriva sig eller vad som, det är inte så lätt. I en utopisk liberalistisk verklighet kanske det fungerar så som du beskriver, men så ser inte vårt samhälle ut.
