Är Sverige mer normerande och stöpande än andra länder? (utbruten från Att fråga vad någon jobbar med?)

[BornAgain]

Jag är allergisk mot alla som talar om "jante" - för 99% av dem som gör det är narcissistiska svin som trär på sig offerkoftan när de inte får köra över folk i sin omgivning.

 

[MiniLi]

Jag är allergisk mot alla som talar om "jante" - för 99% av dem som gör det är narcissistiska svin som trär på sig offerkoftan när de inte får köra över folk i sin omgivning.

Kan hålla med. Väldigt få ödmjuka och lite balanserade människor pratar om jante. Det är lite samma människor som använder begreppet PK.

 

[Wysiwyg]

Jag tänker att vi i största allmänhet är narcissistiska svin?

Jag tror inte att Annette är så jätteintresserad av lunchmackan, egentligen. Hon vill bara visa att hon har råd, för det är på en "mysigt uteställe" och med ett glas rosé bredvid. Det är lite busigt egentligen, för det är ju bara tisdag. Sen lägger hon upp bild på den nya Ikea-soffan och en selfie på sig själv där hon samtidigt delger sig av sin åsikt om Greta Thundberg som absolut INGEN har bett om.



Mvh ska ta sitt hat mot andra människor, gå och lägga sig och kanske djupandas lite en stund?

Jag känner att vi tolkar folks användning av sociala medier på lite olika sätt, alternativt har olika sociala-medier-bubblor. Jag tolkar nog inte in särskilt mycket alls i vad folk lägger upp, antar bara att det intresserar dem på något sätt. Typ att man lägger upp mackan och rosén för att visa lite vad man gör och vad som händer, på samma sätt som att någon lägger upp bilder från fjällen, från dressyrträningen eller på sina barn.

Jag tänker också att vi är lika ointressanta allihop egentligen. Men de jag följer på sociala medier har jag ju antingen en relation till eller någon jag följer för budskapet de för ut alternativt underhållningen de erbjuder. Då vill jag ju se vad de har för sig och vad som händer i deras liv, annars hade jag ju inte följt dem.

 

[Wysiwyg]

Jag är allergisk mot alla som talar om "jante" - för 99% av dem som gör det är narcissistiska svin som trär på sig offerkoftan när de inte får köra över folk i sin omgivning.

Jag tänker också så. Liksom vanliga, ödmjuka människor som är kompetenta inom sitt område behöver varken framhäva sig eller påpeka att de inte får framhäva sig. De är liksom grundade i sin kompetens och medmänsklighet och ödmjuka inför komplexiteten i både framgång och kunskap.

 

[Fruentimber]

Jag känner att vi tolkar folks användning av sociala medier på lite olika sätt, alternativt har olika sociala-medier-bubblor. Jag tolkar nog inte in särskilt mycket alls i vad folk lägger upp, antar bara att det intresserar dem på något sätt. Typ att man lägger upp mackan och rosén för att visa lite vad man gör och vad som händer, på samma sätt som att någon lägger upp bilder från fjällen, från dressyrträningen eller på sina barn.

Jag tänker också att vi är lika ointressanta allihop egentligen. Men de jag följer på sociala medier har jag ju antingen en relation till eller någon jag följer för budskapet de för ut alternativt underhållningen de erbjuder. Då vill jag ju se vad de har för sig och vad som händer i deras liv, annars hade jag ju inte följt dem.

Mitt användande av sociala medier går verkligen i vågor! På Insta är det ju betydligt enklare att välja vilka man följer, till exempel. Facebook svårare, där addas det folk hejvilt och är mer öppet och betydligt enklare för Annettes att synas i mitt flöde. Jag "måste" hålla min Facebook relativt öppen pga involverad i flera olika saker som gör att folk gärna addar en och att man har regelbunden kontakt. Själv lägger jag ut något på FB typ en gång i månaden.

Jag tycker sociala medier som fenomen är väldigt fascinerande (och avskyvärt, och skrämmande etc etc). Inte bara vad folk väljer att lägga upp, men också vad och hur de väljer att kommentera saker t ex. Just kommentarsfält är ju nästan bättre exempel på folks övertro kring sin egen unika existens? "Ja, nu är det ju 25 andra personer innan mig som svarat samma sak, men jag gör också det, för det är säkerligen just MIN röst som kommer vara avgörande!". Ytterst fascinerande. Eller "jag vet att detta var en simpel ja/nej-fråga men jag passar även på att delge mig av min icke-efterfrågande kunskap om Hitlers sista måltid under andra världskriget för att på så vis få framhålla min UnIkA KomPeTeNS."

 

[Cambrie]

Jag tänker också så. Liksom vanliga, ödmjuka människor som är kompetenta inom sitt område behöver varken framhäva sig eller påpeka att de inte får framhäva sig. De är liksom grundade i sin kompetens och medmänsklighet och ödmjuka inför komplexiteten i både framgång och kunskap.

Fast det där är ju skitmärkligt. Varför ska man behöva vara ödmjuk om man ÄR bra för? Varför ska man få skit för att man tror på sig själv och står upp och säger, "Jag är skitbesviken över att jag kom tvåa, jag vet att jag är bra nog för att kunna vinna"? I det fallet fick ju personen oerhört mycket kritik för sitt oödmjuka sätt. Varför får hon inte säga en sådan sak? Jag fattar faktiskt inte. Är man bra får man väl säga det anser jag, utan att folk ska trycka ner en för det... Nä, man behöver inte framhäva sig, men å andra sidan ska väl folk skita i om man gör det också?

 

[Wysiwyg]

Fast det där är ju skitmärkligt. Varför ska man behöva vara ödmjuk om man ÄR bra för? Varför ska man få skit för att man tror på sig själv och står upp och säger, "Jag är skitbesviken över att jag kom tvåa, jag vet att jag är bra nog för att kunna vinna"? I det fallet fick ju personen oerhört mycket kritik för sitt oödmjuka sätt. Varför får hon inte säga en sådan sak? Jag fattar faktiskt inte. Är man bra får man väl säga det anser jag, utan att folk ska trycka ner en för det... Nä, man behöver inte framhäva sig, men å andra sidan ska väl folk skita i om man gör det också?

Ödmjuk tycker jag väl alltid att man ska vara, oavsett vad. Klart man får vara besviken för att det inte går som man vill men om man inte vinner, då var man ju inte bra nog för att göra det heller just då, för då hade man ju vunnit? Tycker inte besvikelse över en framgång som inte blev av behöver stå i kontrast mot att vara ödmjuk alls. Sen tänker jag också att det är skillnad på vad som kommer ut i besvikelsens ögonblick jämfört med vad som kommer ut när situationen är mer stabil.

Det är en fin balans tycker jag i att säga att man är bra eller kompetent jämfört med att ha ett behov av att framhäva det. Min upplevelse är att de som är bra (och också balanserade människor) inom sitt område sällan har ett behov av att framhäva det. Jag tänker ofta att ju mer kunskap, ju mer självreflektion och insikt i hur lite man egentligen kan, typ. Jag tror inte det är en slump att de som är väl insatta och kunniga inom ett område sällan uttalar sig tvärsäkert om saker och ting.

 

[Breaktown]

Fast det där är ju skitmärkligt. Varför ska man behöva vara ödmjuk om man ÄR bra för? Varför ska man få skit för att man tror på sig själv och står upp och säger, "Jag är skitbesviken över att jag kom tvåa, jag vet att jag är bra nog för att kunna vinna"? I det fallet fick ju personen oerhört mycket kritik för sitt oödmjuka sätt. Varför får hon inte säga en sådan sak? Jag fattar faktiskt inte. Är man bra får man väl säga det anser jag, utan att folk ska trycka ner en för det... Nä, man behöver inte framhäva sig, men å andra sidan ska väl folk skita i om man gör det också?

Fast både när det gäller Zlatan och Therese Alshammar så tror inte jag att jante var det största problemet. Båda hade nog fått helt andra reaktioner om de istället hetat Kalle Svensson. Även om säkert jante var en del av det hela också.

 

[Mabuse]

Jag är allergisk mot alla som talar om "jante" - för 99% av dem som gör det är narcissistiska svin som trär på sig offerkoftan när de inte får köra över folk i sin omgivning.

”Jag är bättre än alla ni andra, men det får man väl inte säga i det här landet! Jag hade en fantastisk affärsidé och ville starta ett mångmiljonföretag, men alla i branschen bara: Men du har ju ingen erfarenhet, och affärsidén verkar helt olönsam, hur ska det gå ihop? Och facket höll på och krånglade med en massa regler. Ja, och sen konkade vi efter ett halvår, eftersom alla är så avundsjuka i Sverige. Folk står inte ut med att man tänker utanför boxen här, alla ska vara likadana!”

 

[EmmaBovary]

Jag tänker också så. Liksom vanliga, ödmjuka människor som är kompetenta inom sitt område behöver varken framhäva sig eller påpeka att de inte får framhäva sig. De är liksom grundade i sin kompetens och medmänsklighet och ödmjuka inför komplexiteten i både framgång och kunskap.

Resonerar ungefär likadant själv. Och såklart kan man få vara besviken om man förlorar en tävling, eller misslyckas på annat vis. Det utesluter inte heller missnöje när ens kompetens körs över på något vis.

 

[Lycan]

Vad som är artigt eller oartigt är ju en kulturell fråga. Det går ju inte att säga att svenska är oartiga, det kommer ju variera mellan olika kulturella kontexter. Olika beteenden är olika önskvärda i olika kulturer och synen på artighet varierar.

Jante tänker jag egentligen är mer småstadsmentalitet? Och småstadsmentalitet är knappast en svensk företeelse. Det porträtteras ju tex i filmer och serier från diverse olika länder.

Funderar också på om det är en generationsfråga. Vår kultur utvecklas ju.

Absolut är det en generationsfråga. Min farmor växte upp i helt andra normer än de som är nu. Precis som att mormor växte upp med andra normer än farmor då hon växte upp i ett annat land.

 

[Mabuse]

Det är väl en mer modern tolkning. Jantelagen har säkert gjort nytta genom tiderna. Men historiskt och grunden till den är ganska negativ då författaren Aksel Sandemose beskrev den fiktiva staden Jante och mentaliteten på folket där.

Jo, jag vet. Det lustiga är att det egentligen är en norrmans beskrivning av en dansk småstad vid förra sekelskiftet, och så har det blivit någon slags allmän sanning att hela Sverige är så idag. Det jag tycker kommer närmast i Sverige är bruksmentaliteten, men den är ju närmast ett lokalt, historiskt fenomen idag.

 

[Mabuse]

Fast det där är ju skitmärkligt. Varför ska man behöva vara ödmjuk om man ÄR bra för? Varför ska man få skit för att man tror på sig själv och står upp och säger, "Jag är skitbesviken över att jag kom tvåa, jag vet att jag är bra nog för att kunna vinna"? I det fallet fick ju personen oerhört mycket kritik för sitt oödmjuka sätt. Varför får hon inte säga en sådan sak? Jag fattar faktiskt inte. Är man bra får man väl säga det anser jag, utan att folk ska trycka ner en för det... Nä, man behöver inte framhäva sig, men å andra sidan ska väl folk skita i om man gör det också?

Därför att det verkar överdrivet! ”Jag är bra nog att vinna!” - ja, uppenbarligen var du ju inte det idag, eftersom du inte vann.

Jag skulle nog tycka att det var lite omoget. Har man varit med ett tag i en idrott så vet man att det ska vara lite tur också för att stå överst, såvida man inte är så överlägset bättre än de andra att man vinner även om man har lite oflyt. Och kommer man tvåa var man ju uppenbarligen inte så överlägsen.

 

[Zinfernia]

Jag tycker sociala medier som fenomen är väldigt fascinerande (och avskyvärt, och skrämmande etc etc). Inte bara vad folk väljer att lägga upp, men också vad och hur de väljer att kommentera saker t ex. Just kommentarsfält är ju nästan bättre exempel på folks övertro kring sin egen unika existens? "Ja, nu är det ju 25 andra personer innan mig som svarat samma sak, men jag gör också det, för det är säkerligen just MIN röst som kommer vara avgörande!". Ytterst fascinerande. Eller "jag vet att detta var en simpel ja/nej-fråga men jag passar även på att delge mig av min icke-efterfrågande kunskap om Hitlers sista måltid under andra världskriget för att på så vis få framhålla min UnIkA KomPeTeNS."

Ett annat utmärkt exempel är när man får upp reklam på Facebook för plattformar med hjälpmedel för skolungdomar, där 132 vuxna människor briljerar med sina lågstadiekunskaper i matematik i kommentarsfältet (Och så är det alltid någon mindre begåvad tant, ofta vid namn Agneta, som svarat helt fel)

 

[Badger]

Jantelagen har väl de flesta hört talas om. Stick inte ut, var inte annorlunda och tro för bövelen inte att du är bättre än någon annan. Lite det som i alla fall jag blev uppfostrad efter. Inte av föräldrar utan av samhället. Lite synd faktiskt.

Det där att man måste vara färdig expert för att skaffa häst fick jag faktiskt uppleva för några veckor sedan när jag köpte min fina tjej. Skit samma att man vuxit upp med hästar och är villig och intresserad av att lära sig mer. Har man haft 10 års uppehåll så ska man inte ha häst och klarar inte av att äga ett djur alls. Skit samma om man då redan har katter, hund och kaniner som är väldigt välmående. För jag klarar absolut inte att se till att hästen får mat bara för att jag inte hanterat häst på evigheter. Om ni undrar så går fröken fräken på lösdrift med fri tillgång till grovfoder och vatten som hon är van vid och jag har hittills inte haft några större problem att hantera henne mer än skadat självförtroende pga av andra människor.

Men att inte vilja ha barn känns som mer accepterat nu än förut. Eller så ids folk inte kommentera längre?

Samma med medryttare, de vill definitivt helst ha en person som har haft egen häst i många år.

 

[Stefffie]

Vad som är artigt eller oartigt är ju en kulturell fråga. Det går ju inte att säga att svenska är oartiga, det kommer ju variera mellan olika kulturella kontexter. Olika beteenden är olika önskvärda i olika kulturer och synen på artighet varierar.

Jante tänker jag egentligen är mer småstadsmentalitet? Och småstadsmentalitet är knappast en svensk företeelse. Det porträtteras ju tex i filmer och serier från diverse olika länder.

Funderar också på om det är en generationsfråga. Vår kultur utvecklas ju.

Min forsta reaktion ar ocksa att det kanske handlar mer om smastad/storstad, och att sverige ar ju faktiskt nastan enbart smastad.
Jag kan absolut kanna en stor skillnad i den miljo som jag befinner mig i nu (London, UK) jmfrt dar jag vaxte upp och dar mina foraldrar bor (Skane, Sverige), saker som att

* Man bryr sig om vad grannarna gor (koper bilar, har fester/gaster, ordnar i tradgarden etc)
* "Horde du vad XYZ elller dennes kusin har gjort" ar en stor del av samtalsmangden
* "Yta" ar viktigt pa sa satt att man satter pa sig "ordentliga" klader och skor och kanske t.o.m. smink om man ska ut pa stan och handla, kanske t.o.m. bara ner till matbutiken, men definitivt om man ska ut pa teater eller pub. Det ar narmast otankbart att ha gaster over om man inte har dammsugit och tvattat toan forst

Men, jag ar narmast saker pa att for en majoritet av mina vanner har i stan (med brittiskt eller europeiskt ursprung) sa kommer alla med foraldrar i smastader ha en ganska liknande bild av deras foraldrar/uppvaxt.

Sen finns det nog ytterligare en svensk aspekt till detta beteende, vilket jag kan gissa beror pa att en del svenskar kan vara ganska daliga pa att just...umgas.. eller atminstonde vara begransade i vilka miljoer och manniskor man ar bekvam att umgas - vilket maste ha en koppling till det faktum att vi har relativit lag befolkningstathet och vadret generellt ar daligt, sa man far liksom inte samma naturliga socialisering som i andra lander.

haha, jag alskar verkligen Sverige - men vi far se om jag nagonsin flyttar tillbaka

 

[Ramona]

Att folk höjer på ögonbrynen när man köper egen häst efter ett uppehåll på tio år har kanske mer att göra med att en del inte kan hålla sina åsikter om andra för sig själv, särskilt i hästvärlden. Märkligt fenomen, men jag upplever det som rätt vanligt tyvärr. Att människor har någon sorts obändig diktan och traktan att hålla efter andras hästar, inte bara sin egen, och oombedda berätta hur andra borde eller inte borde göra med sina hästar.

Att man berättar vad man tycker känns ändå inte som ett lika stort problem som att man tycker. Varför tror så många människor att ingen annan kan någonting? Denna personen hade kanske spenderat de senaste 10 åren med att plugga och lära sig hur mycket som helst.

Det är så mycket fördomar och det är så nedsättande tankesätt. Det gäller inte bara hästar och andra djur, utan även när man som singelkvinnor köper hus, när man köper någonting egentligen som ibland kan behöva lite underhåll. Tragiskt att det inte finns ett större förtroende för sina medmänniskor.

 

[Ramona]

Sen finns det nog ytterligare en svensk aspekt till detta beteende, vilket jag kan gissa beror pa att en del svenskar kan vara ganska daliga pa att just...umgas.. eller atminstonde vara begransade i vilka miljoer och manniskor man ar bekvam att umgas - vilket maste ha en koppling till det faktum att vi har relativit lag befolkningstathet och vadret generellt ar daligt, sa man far liksom inte samma naturliga socialisering som i andra lander.

Har du några exempel på vilka aktiviteter man inte gör i Sverige, men som förekommer i England?
Jag tycker nämligen att svenskarna är bra på att göra aktiviteter även i dåligt väder. Svenskarna är ju mycket utomhus.

 

[Cambrie]

Ödmjuk tycker jag väl alltid att man ska vara, oavsett vad. Klart man får vara besviken för att det inte går som man vill men om man inte vinner, då var man ju inte bra nog för att göra det heller just då, för då hade man ju vunnit? Tycker inte besvikelse över en framgång som inte blev av behöver stå i kontrast mot att vara ödmjuk alls. Sen tänker jag också att det är skillnad på vad som kommer ut i besvikelsens ögonblick jämfört med vad som kommer ut när situationen är mer stabil.

Det är en fin balans tycker jag i att säga att man är bra eller kompetent jämfört med att ha ett behov av att framhäva det. Min upplevelse är att de som är bra (och också balanserade människor) inom sitt område sällan har ett behov av att framhäva det. Jag tänker ofta att ju mer kunskap, ju mer självreflektion och insikt i hur lite man egentligen kan, typ. Jag tror inte det är en slump att de som är väl insatta och kunniga inom ett område sällan uttalar sig tvärsäkert om saker och ting.

Problemet är väl just det att de som säger att de är bäst sällan tas som ödmjuka, zlatan är väl utmärkt exempel, finns väl ingen som anser att han är ödmjuk, men varför ska han inte få säga att han är bäst? Han ÄR ju bra, och Sveriges bästa spelare genom tiderna, det behövs liksom inte ens diskuteras, varför får han inte säga det?

 

[Smulu]

Jag föredrar Jäntelagen. Skriven av Gudrun Hjelte

Jäntelagen​

Du ska tro att du är något.
Du ska tro att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du.
Du ska tro att du är lika klok som alla andra, ibland klokare.
Du ska veta att du är lika bra som andra. Om du vet att du gör ditt bästa kan du uppskatta dem som är bättre.
Ibland vet du mer än andra.
Du är inte förmer än andra, men du är enastående som alla andra.
Du duger till mycket.
Skratta åt dig själv och din värld – det gör dig fri.
Du ska tro att många bryr sig om dig.
Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem.
Varför? För att du är någon. En som behövs.