Jag håller med Ramona i stort...och tror inte att man märker hur svenskheten faktiskt är förrän man bott utomlands ett tag (semestrar räknas inte, de är för korta). Det var iaf inget jag tänkte på när jag bodde i Stockholm, jag hade ju vuxit upp där och var antagligen precis likadan själv. Men det finns ju helt klart en tendens till uniformt utseende och beteende, iaf i Stockholm, som är rätt tydligt. I princip alla lägenheter jag har varit inne i har varit möblerade i väldigt liknande stil och färger. Både män och kvinnor verkar sträva efter en viss utseendenorm och ser påfallande ofta ut som kloner av varandra. Just detta är ju inte negativt - det ÄR ju snyggt!! Jag hade nog gärna möblerat mitt hus mer svenskt om det bara hade varit lite lättare att få tag på snygga skandinaviska möbler som inte kostar en halv förmögenhet eller är Ikea...
Sen tycker jag att svensken är väldigt inbunden och kan kännas nästan otrevlig och ger ett rättså ego intryck - när man väl lärt känna varandra så är det såklart annorlunda men innan man kommer dit så är inte artighet mottot direkt. Plus att det är mycket fördomar om sånt som inte är svenskt, att verkligen försöka förstå hur det fungerar i andra länder t.ex. med barnomsorg, anställningsvillkor osv utan att fördöma det.
Min man, som är engelsman och jobbar mycket med Sverige, tycker att svenskarna mest bara fikar hela dagarna och kallar till ändlösa möten där ingen är modig nog att fatta ett beslut så nya möten kallas osv i all oändlighet