Är Sverige mer normerande och stöpande än andra länder? (utbruten från Att fråga vad någon jobbar med?)

[Cambrie]

Hmm du verkar ganska känslig över det där med trycka ned dina barn. Är det inte andra tråden du tycker att jag gör det i? Jag tror faktiskt inte att jag ens nämnde just dina barn utan snarare pratade om Putte i mitt barns klass. Men han är dock kanske ditt barn.

Jag börjar nu bli nyfiken på hur du vill få dina barn bemötta för att de ska känna sig bra och bäst snarare än nedtryckta. Bör jag säga till mitt barn att höja upp Putte snarare än att försöka sig på att få lite plats själv? Tänker ju att alla barn kanske kan vara lite bra.

Sedan om just 10 000 träningstimmar osv så stämmer det tydligen inte helt.

Jag är fullt kapabel att än idag minnas exakt vilka barn som var bäst i min klass och de tjatade aldrig om att de var bäst, kunde såklart nämna det men inte tjata. De hjälpte tex istället.

"Jag tror nog mitt problem är åt andra hållet. Du har ju då haft fantastiska barn som bara är helt bäst på något och vill då gärna framhäva det." Som sagt. Jag tror inte du känner mina barn, gör du? Hur vet du vad de framhäver och inte framhäver och hur de gör det? För jag har veterligen inte skrivit någonting om det alls? Du har ingen koll alls hur mina barn fungerar, även om du tror dig ha koll?`

Ja, alla barn kan väl känna att de är bra, så vad spelar det för roll om de framhäver det de är bra inom? Jag skiter fullständigt i Putte, eller Kalle för den delen, jag vill att MINA barn ska framhäva det som de är bra i, och ha mandat och känna sig trygga i att göra det också, utan att bittra vuxna ska tala om för sina barn "hen hade tur som gjorde mål idag igen" "hen hade tur som fick alla rätt på matteprovet den här gången" "hen har det bra som har blivit sponsrad med en häst" etc... Exakt det som händer och ses även i den här tråden... "Ja men man kan inte säga att en fotbollsspelare är bra för det krävs ett lag bakom", självklart gör det det, sporten är liksom uppbyggd så, men gör en fotbollsspelare mål och målpass i nästan varje match ÄR det en bra fotbollsspelare, samma människor hade inte sagt att "Peder Fredriksson har bara tur, det krävs ju en bra häst bakom", i det här forumet. Jag ska dock påtala att jag finner dock ingen anledning att snacka skit om Putte och Kalle för att de råkar vara snabbare än mina barn...

Men ja, du med fler har rätt när ni säger att ni nog är lite jante på det sättet, för det är ju just det jag anser vara jante, att inte kunna säga att man är bra, ha det självförtroendet och ha den tryggheten att det faktiskt är okej att säga så. Det var poängen från början. Jag pratar inte om Putte och jag pratar inte om att trycka ner andra. Jag pratar om att ha höga ambitioner själv, få säga att man tycker man är bra.

10.000 är en vedertagen teori inom idrottsforskningen, varken Zlatan, Ronaldhino, Ronaldo etc hade blivit fotbollsproffs om de inte stått många, många timmar på kvällarna och skjutit boll på mål.

 

[Badger]

När vi flyttar till hus så är jag rädd för att jag kommer va en sån Karen som typ ”nu har Bosse och Stina inte klippt sin gräsmatta, drar ju ner hela kvarteret!!!” Känner det på mig

Haha fast i USA så har de ju faktiskt riktiga böter om du drar ned kvarteret. Så då kan du vara ordförande i kvartersföreningen om du vill och kräva vilken grässort grannarna ska ha det toppar ju ändå grannarna här tycker jag. (jag blir alltid lite nervig när grannarna ser sura ut, funderar över om det är någon maskros som stuckit upp sitt fula tryne )

 

[Badger]

Man kan ju undra varför budger känner sig nödgad överhuvudtaget att dra in hur fantastiska mina barn är i diskussionen (de är fantastiska, men vad jag vet känner inte badger dem personligen så hur fan ska hon kunna veta det??) . Jag hoppas alla föräldrar tycker och anser sina barn är fantastiska och även säger det till dem. Tragiskt för Badgers ungar om hon inte gör det.

Det beror bara på att du sagt att de är väldigt bra på någonting och det har varit med som ett inslag i diskussionen. Jag ville i mina inlägg helt enkelt visa att jag höll med om att det är så. En del i diskussionen verkade vara att det var ett problem med omgivningens stöd här i Sverige ibland när de eller du sa att de var väldigt bra. Dvs ett Janteproblem.

Mitt barn är självklart fantastiskt, vilket jag säger till det, men inte dock objektivt fantastiskt utan helt subjektivt fantastiskt.

Så om du läser mina inlägg igen så var det det som var grejen. Hur ska man då som förälder bete sig för att stötta de objektivt fantastiska barnen i deras glädje över att vara bäst utan att trycka ned de subjektivt fantastiska barnen. Dvs inte vara den här Jante.

(nu har jag nog skrivit det obegripligt igen, jaja,)

 

[Badger]

"Jag tror nog mitt problem är åt andra hållet. Du har ju då haft fantastiska barn som bara är helt bäst på något och vill då gärna framhäva det." Som sagt. Jag tror inte du känner mina barn, gör du? Hur vet du vad de framhäver och inte framhäver och hur de gör det? För jag har veterligen inte skrivit någonting om det alls? Du har ingen koll alls hur mina barn fungerar, även om du tror dig ha koll?`

Ja, alla barn kan väl känna att de är bra, så vad spelar det för roll om de framhäver det de är bra inom? Jag skiter fullständigt i Putte, eller Kalle för den delen, jag vill att MINA barn ska framhäva det som de är bra i, och ha mandat och känna sig trygga i att göra det också, utan att bittra vuxna ska tala om för sina barn "hen hade tur som gjorde mål idag igen" "hen hade tur som fick alla rätt på matteprovet den här gången" "hen har det bra som har blivit sponsrad med en häst" etc... Exakt det som händer och ses även i den här tråden... "Ja men man kan inte säga att en fotbollsspelare är bra för det krävs ett lag bakom", självklart gör det det, sporten är liksom uppbyggd så, men gör en fotbollsspelare mål och målpass i nästan varje match ÄR det en bra fotbollsspelare, samma människor hade inte sagt att "Peder Fredriksson har bara tur, det krävs ju en bra häst bakom", i det här forumet. Jag ska dock påtala att jag finner dock ingen anledning att snacka skit om Putte och Kalle för att de råkar vara snabbare än mina barn...

Men ja, du med fler har rätt när ni säger att ni nog är lite jante på det sättet, för det är ju just det jag anser vara jante, att inte kunna säga att man är bra, ha det självförtroendet och ha den tryggheten att det faktiskt är okej att säga så. Det var poängen från början. Jag pratar inte om Putte och jag pratar inte om att trycka ner andra. Jag pratar om att ha höga ambitioner själv, få säga att man tycker man är bra.

10.000 är en vedertagen teori inom idrottsforskningen, varken Zlatan, Ronaldhino, Ronaldo etc hade blivit fotbollsproffs om de inte stått många, många timmar på kvällarna och skjutit boll på mål.

Då kom vi till pudelns kärna.

Vad vill du att föräldern ska säga till sitt barn när det kommer hem och är sur över att X alltid säger att hen är bäst och därmed inte vill släppa fram ditt barn att försöka. (Svaret kan ju inte vara att X är faktiskt bäst och har övat mest. Om du övar jättemycket så kanske du också kan få stå i mål på rasten till slut/kan få försöka visa vägen på kartan. För det är ju svårt att öva utan att få försöka.)

Om dina barn vet jag ingenting utom vad du skrivit, dvs att det är ett problem i Sverige med Jante och dem.

10 000 är ifrågasatt. Även om jag håller med om att det varit vedertaget.

 

[Mabuse]

"Jag tror nog mitt problem är åt andra hållet. Du har ju då haft fantastiska barn som bara är helt bäst på något och vill då gärna framhäva det." Som sagt. Jag tror inte du känner mina barn, gör du? Hur vet du vad de framhäver och inte framhäver och hur de gör det? För jag har veterligen inte skrivit någonting om det alls? Du har ingen koll alls hur mina barn fungerar, även om du tror dig ha koll?`

Ja, alla barn kan väl känna att de är bra, så vad spelar det för roll om de framhäver det de är bra inom? Jag skiter fullständigt i Putte, eller Kalle för den delen, jag vill att MINA barn ska framhäva det som de är bra i, och ha mandat och känna sig trygga i att göra det också, utan att bittra vuxna ska tala om för sina barn "hen hade tur som gjorde mål idag igen" "hen hade tur som fick alla rätt på matteprovet den här gången" "hen har det bra som har blivit sponsrad med en häst" etc... Exakt det som händer och ses även i den här tråden... "Ja men man kan inte säga att en fotbollsspelare är bra för det krävs ett lag bakom", självklart gör det det, sporten är liksom uppbyggd så, men gör en fotbollsspelare mål och målpass i nästan varje match ÄR det en bra fotbollsspelare, samma människor hade inte sagt att "Peder Fredriksson har bara tur, det krävs ju en bra häst bakom", i det här forumet. Jag ska dock påtala att jag finner dock ingen anledning att snacka skit om Putte och Kalle för att de råkar vara snabbare än mina barn...

Men ja, du med fler har rätt när ni säger att ni nog är lite jante på det sättet, för det är ju just det jag anser vara jante, att inte kunna säga att man är bra, ha det självförtroendet och ha den tryggheten att det faktiskt är okej att säga så. Det var poängen från början. Jag pratar inte om Putte och jag pratar inte om att trycka ner andra. Jag pratar om att ha höga ambitioner själv, få säga att man tycker man är bra.

10.000 är en vedertagen teori inom idrottsforskningen, varken Zlatan, Ronaldhino, Ronaldo etc hade blivit fotbollsproffs om de inte stått många, många timmar på kvällarna och skjutit boll på mål.

Jag är helt med på att barnen själva kan vara nöjda med sin prestation, men varför måste de berätta för andra barn att de gjorde bra ifrån sig och var jätteduktiga som gjorde mål? Räcker det inte med den egna tillfredsställelsen över att lyckas?

 

[Badger]

Jag är helt med på att barnen själva kan vara nöjda med sin prestation, men varför måste de berätta för andra att de gjorde bra ifrån sig och var jätteduktiga som gjorde mål? Räcker det inte med den egna tillfredsställelsen över att lyckas?

Jag är helt med på att barnen berättar för alla att de gjorde mål, skriker Jaaaa! när de gör det och att de berättar det för alla vuxna de möter i efterhand och för alla i klassen och läraren dagen efter. Springer ett ärevarv och skriker. Det är supernaturligt och gulligt. Ren lycka.

Jag börjar bara reagera om de berättar det för alla lagkamrater i laget, som såg målet, varje gång de tränar, att de är bäst och därför behöver extra förmåner och att de inte låter sämre barn få försöka på rasten och gympan.

Och om ett barn säger att jag önskar jag vore lika bra som X, så säger jag, öva! det har X garanterat gjort jättemycket. X älskar nog fotboll/ridning.

 

[Breaktown]

Men ja, du med fler har rätt när ni säger att ni nog är lite jante på det sättet, för det är ju just det jag anser vara jante, att inte kunna säga att man är bra, ha det självförtroendet och ha den tryggheten att det faktiskt är okej att säga så. Det var poängen från början. Jag pratar inte om Putte och jag pratar inte om att trycka ner andra. Jag pratar om att ha höga ambitioner själv, få säga att man tycker man är bra.

10.000 är en vedertagen teori inom idrottsforskningen, varken Zlatan, Ronaldhino, Ronaldo etc hade blivit fotbollsproffs om de inte stått många, många timmar på kvällarna och skjutit boll på mål.

Att det krävs självförtroende för att prata om hur bra man är på tex en specifik idrott håller jag absolut med om, men det självförtroendet kan ju vara väldigt nischat kring just den prestationen, och behöver ju inte alls gälla för allt annat i barnets liv. Trygghet vet jag inte alls om den har så mycket med saken att göra. Jag upplever inte att det krävs trygghet för att prata om hur bra man är på något som man de facto är bra på, snarare att det krävs trygghet för att uteblivna prestationer inte ska påverka ens självförtroende och framför allt självkänsla.

10 000 timmarsregeln är duktigt ifrågasatt. Och Zlatan, Ronaldhino och Ronaldo som exempel så har de nog i sina liv tränat en bråkdel antal timmar jämfört med många andra idrottare. Vet inte om de gör dem mindre berättigade att vara stolta över sina idrottsliga prestationer?

 

[Ray]

Hugger lite in på spåret med barnen...
Och jag ser i jobbet ett problem som jag känner igen mig själv i.
Det är att de unga som tror man måste vara bäst för att vara bra. Att man måste göra perfekt gör att det ska räknas. De känner sig väldig nertryckt av de unga som glatt hävdar att de är bäst och bra. Eftersom det tolkas från synvinkeln att bäst är bäst för alltid och bra är perfekt men sägs ur vinkeln att "om jag tycker jag är bra får jag säga det".
Alltså- de barn som gärna framhåller hur bra de är är inte problemet. Problemet är de som inte gör de- och känner sig provocerade.

Att Kalle är bäst gör ju på ett sätt övriga sämre på just att springa. Om Kalle är tyst så kommer han vara en i gänget men om han skryter för mycket kommer gänget ta ner honom på jorden förr eller senare. Och då gäller det att Kalle orkar ta det...
Tänk om man istället tränade för att bli bättre och stärka sin självkänsla. Så att man kan ta att andra skryter utan att känna sig nertryckt.

Jag har jättesvårt för det. Direkt nån säger att de är bra på något känns det som jag blev sämre... För jag säger aldrig att jag är bra- finns ju de som är bättre liksom. Men jag upptäcker ofta sen att jag kanske är lika bra som den som sa att den var bra. Jag kanske var bättre till och med. Tomt skryt tänker man lätt då. Men kanske man bara ska tänka att alla åsikter är just bara åsikter.
Om Zlatan tycker han är bäst så är det ju inte fakta. Det är ju bara hans åsikt. Om jag tycker jag är dålig så är det bara min åsikt. Varför ska vi bli provocerade?

Till Kalle. Läraren får se till att alla får springa oavsett vem som är snabbast. Kalle får säga att han är bäst och just i detta sällskapet var han det. Men det kan ändras- ingen är bäst för evigt...

 

[Badger]

Att det krävs självförtroende för att prata om hur bra man är på tex en specifik idrott håller jag absolut med om, men det självförtroendet kan ju vara väldigt nischat kring just den prestationen, och behöver ju inte alls gälla för allt annat i barnets liv. Trygghet vet jag inte alls om den har så mycket med saken att göra. Jag upplever inte att det krävs trygghet för att prata om hur bra man är på något som man de facto är bra på, snarare att det krävs trygghet för att uteblivna prestationer inte ska påverka ens självförtroende och framför allt självkänsla.

10 000 timmarsregeln är duktigt ifrågasatt. Och Zlatan, Ronaldhino och Ronaldo som exempel så har de nog i sina liv tränat en bråkdel antal timmar jämfört med många andra idrottare. Vet inte om de gör dem mindre berättigade att vara stolta över sina idrottsliga prestationer?

Och tydligen finns tecken på att 10 000 timmar inte alls räcker om man inte har lite extra talang på området. Utan ofta är det ju en glädje i ens skicklighet som även gör att man övar mycket.

 

[Roheryn]

Men är inte det lite att trycka ned då? Och Jante? Att inte stötta barnet i att få bestämma? I exemplet jag tänker mig så är ju Kalle bäst på att springa och tar det då även som självklart att han alltid ska vara den som får springa i alla lägen. Sedan om mitt barn kommer hem och säger att nu har Kalle sagt att han är bäst många gånger och jag känner mig trött på det, så försöker ju jag hålla mig neutral till den saken snarare än väldigt stödjande gentemot Kalle. Egentligen kanske jag borde mer helt stötta Kalle här.

Att stötta ett barn behöver inte betyda att man i alla lägen låter det barnet bestämma. En lämplig replik till Kalle på t.ex. en idrottslektion skulle ju kunna vara "Ja, Kalle, jag vet att du är snabb, men nu måste vi se till att de andra också får öva på att springa" (eller spela fotboll eller whatever Kalle nu råkar vara bra på). Och hade jag som du haft ett barn som kom hem och var trött på att Kalle tjatar om att han är bäst på att springa, så hade jag nog bara sagt något i stil med att "Ja, jag kan förstå att du är trött på det" (för visst kan sånt bli jobbigt, liksom!) men inte dragit några stora växlar på det. Man får säga att man är bäst och man får också bli trött på den som tjatar om samma sak hela tiden!

 

[Badger]

Att stötta ett barn behöver inte betyda att man i alla lägen låter det barnet bestämma. En lämplig replik till Kalle på t.ex. en idrottslektion skulle ju kunna vara "Ja, Kalle, jag vet att du är snabb, men nu måste vi se till att de andra också får öva på att springa" (eller spela fotboll eller whatever Kalle nu råkar vara bra på). Och hade jag som du haft ett barn som kom hem och var trött på att Kalle tjatar om att han är bäst på att springa, så hade jag nog bara sagt något i stil med att "Ja, jag kan förstå att du är trött på det" (för visst kan sånt bli jobbigt, liksom!) men inte dragit några stora växlar på det. Man får säga att man är bäst och man får också bli trött på den som tjatar om samma sak hela tiden!

Bra tack. För det är ju så man gör. Bekräftar att det är trist med tjatet men att det är ok och att man lärt sig bra av pappa kul att man tycker något är roligt och att det kanske går över med tiden. (Det senare kanske inte var så bra antar jag. Men det lät som att det är långtråkigt.).

Haken är ju att det är hyggligt normalt, här i Sverige, och vi är ju Jante. Så då föreligger ju risk att det är Jante att säga just så.

Där har man ju också problemet med tendenser till mansplaining. Enligt feministteori så ska ju sådana tendenser gärna kvävas lite och nyanseras (görs här). Medan om man tar det här med Jante så ska man ju gärna snarare kanske uppmuntra. Vissa barn är ju gärna ganska snabbt bäst på saker och tar då gärna och berättar för andra barn hur det ska göras och tar över. Händer lite oftare hos det ena könet gentemot det andra.

 

[Shaggy]

Men är inte det lite att trycka ned då? Och Jante? Att inte stötta barnet i att få bestämma? I exemplet jag tänker mig så är ju Kalle bäst på att springa och tar det då även som självklart att han alltid ska vara den som får springa i alla lägen. Sedan om mitt barn kommer hem och säger att nu har Kalle sagt att han är bäst många gånger och jag känner mig trött på det, så försöker ju jag hålla mig neutral till den saken snarare än väldigt stödjande gentemot Kalle. Egentligen kanske jag borde mer helt stötta Kalle här.

Fast om Kalle får springa i alla lägen har ju de vuxna inte fattat någonting och beter sig som idioter. Jag förstår inte vad det har att göra med att man måste tala om för Kalle att han inte kan springa eller får vara glad över att han kan göra det.

 

[Badger]

Fast om Kalle får springa i alla lägen har ju de vuxna inte fattat någonting och beter sig som idioter. Jag förstår inte vad det har att göra med att man måste tala om för Kalle att han inte kan springa eller får vara glad över att han kan göra det.

Det är kanske 25 barn i en klass och det finns raster?

Om jag rycker ett exempel ur min egen barndom så hör ju inte jumpaläraren när Kalle på avbytarbänken säger till Stina att jag är bäst och du är en tjej och dålig så det är jag som ska byta av trots att jag var ute nyss.

Vad jag försöker rikta in mig på här är att det inte rimligen kan vara dåligt att även i uppfostran försöka förmedla ödmjukhet ibland, vilket kanske då är typiskt svenskt eller Jante. Alltså jag tycker det känns som en bra grej. Även om jag absolut kan tycka att andra får tycka annorlunda.

Nu tror jag verkligen inte det är Svenskt, jag tror det är ganska vanligt. Drar upp amerikanska collegefilmer igen.

 

[Shaggy]

Det är kanske 25 barn i en klass och det finns raster? Det kanske inte är alla lägen utan många lägen?

Nu förstår jag ingenting. I ditt förra inlägg lät det som om det var organiserade aktiviteter du talade om nu pratar du om oorganiserad lek. Ingen lär ju kunna hindra Kalle från att spinga hur fort han vill på rasterna.

 

[Dentaku]

Det är säkert så att Stockholm är segregerat men att säga att det är en världens mest segregerade städer är nog att överdriva det en del.

Klippt från länken i mitt tidigare inlägg:

"Compared with other cities around the world, however, Europe’s capitals are still relatively mixed."

Och det här visar lite en tendens som jag tycker att man kan se ibland bland svenskar - en vilja att se Sverige som sämst i klassen. När det gäller saker som vi behöver förbättra räcker det inte att det är något där vi brister och måste åtgärda, plötsligt har vi blivit SÄMST jämfört med andra länder, titta så bra det är i det här landet där jag var på semester i två veckor, jag läste minsann i Aftonbladet att Sverige blir sämre och sämre i olika jämförelser, svenskar är så tråkiga jämfört med folk i andra länder, jantelagen minsann!

En undersökning visar att den ekonomiska segregationen har ökat kraftigt i Stockholm(något dåligt som vi måste försöka åtgärda) och att Stockholm nu ligger på femte plats av de 13 europeiska städer som undersökt(segregationen ökade i alla utom 2 men Stockholm stack tyvärr ut). Detta har blivit till att Stockholm är en av världens mest segregerade städer.

Risken med att Sverige inte får vara medelmåtta - ungefär som andra, men nog kan vi bli bättre! - utan att man tänker svart-vitt är att det är lätt att ge upp om det ser för mörkt ut.

 

[Badger]

Nu förstår jag ingenting. I ditt förra inlägg lät det som om det var organiserade aktiviteter du talade om nu pratar du om oorganiserad lek. Ingen lär ju kunna hindra Kalle från att spinga hur fort han vill på rasterna.

Det kanske är både och? Kalle kanske ibland är på rast, ibland är på lektion och ibland är på jumpa och vid lektion och jumpa lyckas bara hälften av tillfällena hävas av lärare som är där just då. Men detta kanske genomsyrar alla aktiviteterna. Tror jag får sluta med exempel helt enkelt.

 

[Badger]

Och det här visar lite en tendens som jag tycker att man kan se ibland bland svenskar - en vilja att se Sverige som sämst i klassen. När det gäller saker som vi behöver förbättra räcker det inte att det är något där vi brister och måste åtgärda, plötsligt har vi blivit SÄMST jämfört med andra länder, titta så bra det är i det här landet där jag var på semester i två veckor, jag läste minsann i Aftonbladet att Sverige blir sämre och sämre i olika jämförelser, svenskar är så tråkiga jämfört med folk i andra länder, jantelagen minsann!

En undersökning visar att den ekonomiska segregationen har ökat kraftigt i Stockholm(något dåligt som vi måste försöka åtgärda) och att Stockholm nu ligger på femte plats av de 13 europeiska städer som undersökt(segregationen ökade i alla utom 2 men Stockholm stack tyvärr ut). Detta har blivit till att Stockholm är en av världens mest segregerade städer.

Risken med att Sverige inte får vara medelmåtta - ungefär som andra, men nog kan vi bli bättre! - utan att man tänker svart-vitt är att det är lätt att ge upp om det ser för mörkt ut.

Ja visst är det hopplöst. Våra politiker (och tror jag politiker i många länder) pratar om att ha bästa skolan/sjukvården i världen/Europa osv. När jag är övertygad om att invånarna vill ha så bra sjukvård och skola som de behöver. Dvs inte tex vara sist i ett race to the bottom. Vi är dåliga men i alla fall bättre än.

 

[MJLee]

Apropå att Sverige är sämst på allt, numera finns det ju personer som är anställda för att sprida på sociala media nationellt och internationellt hur Sverige blir sämre och sämre. Fakta är av underordnad betydelse.

Ett område där jantelagen definitivt inte råder är mansplaining.

 

[Vassi]

Möjligt (jag delar @Roheryn s uppfattning) men oavsett är det något som, faktiskt, föranleder hela svenska samhället i mångt och mycket. Annars hade inte Zlatan blivit så kritiserad som han blivit (att han själv rider mycket på just jantelagen kommer väl av just den kritik som kom av hans "osvenska" sätt i början) eller Therese Alshammar som fick OERHÖRD kritik att hon var en diva för att hon bara tog silver i OS och inte guld att visade sin besvikelse över det.

Jantelagen, du ska inte tro att du är något, finns, den existerar i allra högsta grad, och inte på det sätt du läser den.

Det här inlägget och det andra där du skrev något om att man minsann inte får visa besvikelse över att ha fått silver och förlorat ett guld. Blir så nyfiken på vilka idrotter du följer för jag känner så inte igen den bilden. Är hyffsat idrottsintresserad men följer väl framförallt längdskidor och hockey och där är det ju snarare standard att vara besviken över förluster och såga sin/lagets prestation. Några av våra mest populära idrottare inom längd är kända (och älskade) för sitt temperament när de förlorar.
Vad gäller Therese Alshammar är ju exemplet dels 18 år gammalt, och dels har hon ju själv varit kritisk i efterhand över kulturen som var hos tränaren som hon valde att avsluta med ett halvår senare.

TILLÄGG Sen avkrävs ju någon nivå av sportsmanship. Juniorkronorna fick kritik när några slängde upp silvermedaljen på läktaren i besvikelse, men det blev de bestraffade av iihf för så det var inte så typiskt svenskt just.

 

[Cambrie]

Det beror bara på att du sagt att de är väldigt bra på någonting och det har varit med som ett inslag i diskussionen. Jag ville i mina inlägg helt enkelt visa att jag höll med om att det är så. En del i diskussionen verkade vara att det var ett problem med omgivningens stöd här i Sverige ibland när de eller du sa att de var väldigt bra. Dvs ett Janteproblem.

Mitt barn är självklart fantastiskt, vilket jag säger till det, men inte dock objektivt fantastiskt utan helt subjektivt fantastiskt.

Så om du läser mina inlägg igen så var det det som var grejen. Hur ska man då som förälder bete sig för att stötta de objektivt fantastiska barnen i deras glädje över att vara bäst utan att trycka ned de subjektivt fantastiska barnen. Dvs inte vara den här Jante.

(nu har jag nog skrivit det obegripligt igen, jaja,)

Ja nu har du tappat mig. Du, som vuxen, känner alltså ett behov att trycka ner andra barn för att ditt ska framstå bättre? Du, som vuxen, tycker alltså att barn inte får vara bra på något, de ska minsann vara lite sådär lagom bra, så ditt får vara bättre än de någon gång? Tanken är fin, men världen ser inte ut så. Jag ser ingen anledning till att dra in något annans barn i diskussionen överhuvudtaget med ditt barn. Lär ditt barn att vara stolt över sin egen prestation. Putte och Kalle gör sina enligt sina förutsättningar, ditt barn gör ditt enligt sina. Jag tror aldrig jag ens diskuterat andra barns prestationer med mina barn, ser liksom inte anledningen överhuvudtaget till det. Är väl bara att lära barnen att vi föds med olika kapital både vad gäller fysiskt, psykiskt, föräldrastöttande, ekonomiskt etc? Det är ju så livet är, det innebär inte att den som springer långsammast gör en dålig prestation utifrån sina förutsättningar, den kanske har ett träben, och gör då en otroligt bra prestation och jag hoppas verkligen att det barnet får säga att det har gjort en förjävla bra prestation utan att andras föräldrar ska prata ner den och vara bittra för det....

Jag är helt med på att barnen själva kan vara nöjda med sin prestation, men varför måste de berätta för andra barn att de gjorde bra ifrån sig och var jätteduktiga som gjorde mål? Räcker det inte med den egna tillfredsställelsen över att lyckas?

Nej, det behöver de inte, men jag vänder på det, varför FÅR DE INTE säga att de är bra? Jag pratar inte om att trycka ner andra som ni drar in, jag pratar om att man har självförtroende själv och säger att man är bra själv. Vi får till och med lära oss på jobbet att kunna erkänna när vi är bra på något för att kunna ta tag i extra uppdrag, att säga "Det här är jag bra på, jag fixar det här-..." ser inte som sagt varför man inte får säga det.


KL
Som sagt, ni får ju gärna tycka vad ni vill, det här blev ett väldigt långt stickspår så jag lägger ner nu, det här är min erfarenhet och jag tycker jantelagen är väldigt utbredd i Sverige, men vi kan väl kalla den för svensk avundsjuka då om det passar bättre för det gör det troligen. Den här tråden får mig bara ännu mer övertygad att så är fallet att man ska vara sådär lite lagom och inte sticka ut. Och man får inte heller säga till någon att man är bra, det blir ju väldigt tydligt i en sådan här tråd.