Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

[Rikkan]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

har man tur känner man varandra mycket väl som ett gammalt par efter många många år ihop

Och har man otur så kan det väl lika gärna vara så att man, trots många år tillsammans, inte lärt känna varandra på ett ärligt sätt, -utan tuffar på i ett rollspel, ej mottagliga för känslor och skeenden på grund av egna blockeringar?

jag skulle aldrig ens påstå att jag kände någon som jag känner, alltså ... hmm... t ex när någon säger till mig Du är ... jag är vaddå säger jag, vad vet du om vad jag är, känner du mig?

Vad är det vi säger egentligen när vi säger "jag känner dig" Vem är det idag som känner något hos någon annan? Visst låter det lite märkligt när man tänker efter?
Vi känner knappt oss själva, och ändå använder vi begreppet så gott som dagligen inför folk som vi träffar ibland eller hejjar på på jobbet....Jag känner honom, för hans syrra gick i min klass. Jag känner honom för min morsa jobbar på hennes jobb. Jag känner dig för vi har åkt på samma buss till ridskolan och ridit i samma grupp i 2 år varje torsdag.
Att känna en annan måste väl innebära att vi inbillar oss att vi känner en annan?
För den enda sanningen är väl att vi faktiskt inte kan veta vad nån annan faktiskt känner...

Ifall hästen sa "jag känner dig" så skulle jag inte tveka, för dom har ju trots allt känslan och förmågan, som vi människor gör allt för att komma ifrån, kan det verka som...

jag har en grundpersonlighet som jag är född med, och är mig - vilket även är verifierat forskningsmedicinskt osv, positiv, inte bittert lagd, något stressbenägen, utröttbar
(fördelen med att bli svårt skadad)
vidare har jag sett mina tarmar, min mjälte, min lever, min hjärna, min nacke m m på röntgenbilder och monitors

trots det känner jag inte mig själv helt och fullt

Än en gång förundras jag över begreppet "känner"...

det sista vore ju trist, missar hela poängen liksom med en fascinerande resa - där jag förhoppningsvis! överraskar mig själv positivt gång efter gång efter gång efter gång

Måste man missa något på sin resa bara för att man inte kan förankra den nya upplevelsen med något man redan har upplevt, kännt?

Varför skulle de vara annorlunda att lära känna om man inte ens har full kunskap om sig själv?

Ja, varför skulle känslan och förmågan att ta upp kännedom ändra sig bara för att man inte redan har full kunskap? Är tillvägagångssättet, att skaffa känsla (kunskap) om sig själv så olika?

ja, trist om man bestämt sig för att man känner någon helt, för då blir man aldrig positivt överraskad och tokglad mer

Alla strävar inte ditåt....

De får vara sig själva med mig

Tror du att dom som är sig själva med dig, även kan lita på att du är dig själv med dig själv. Att det hör ihop?

 

[Rikkan]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

Exempelvis kan man ju se det så här:
Bristande självkännedom/stort ego ---> oförmåga att se sina egna misstag ---> vilja att hitta felen någon annanstans, utanför självet ----> "Hästen är olydig/tränaren är dålig/underlaget i ridhuset är hopplöst" ---> införskaffande av ny häst (ifall det var den man såg felen i) ----> samma problem uppstår ----> frustration som tas ut på någon eller något ---> byte av hobby.

Det ser jag som dom allra grövsta dragen. Kan man se samma mönster igen, helt ner till små deltaljer, som den känsliga individen hästen uppfattar som stora grejjer, och då har ett val att antingen acceptera människans brister eller förakta?

Otrygghet är också himla intressant. Där har jag mig själv som ett himla bra forskningsobjekt, dessvärre.

Kanske borde det kallas just häst-forskning, istället för hästhållning eller ridning eller träning, för att människan ska få en tydligare blick för vad som sker...

jag nu letar efter nån annan som kan och vill ta sig an att rida min häst en tid. Jag måste göra det, fast jag absolut inte vill, för jag är inte tillräckligt trygg just nu.

Oerhört godhjärtad gest av dig, kan jag tycka.

Han är nämligen så otroligt känslig för hur jag mår.

Det är nog många som är så, ifall dom tillåts att öppna upp.

"You cannot teach a horse emotional control, if you don't have it yourself".

Är det inte harmoni man vill åt, och dela dela med sig av? Att letar efter kontroll skaprar väl bara strörre spelrum för egot, som man ju så gärna vill släppa greppet om...?

MEN - hade jag inte haft den här hästen, så är jag helt säker på att jag aldrig hade tänkt tanken att börja gå i terapi.

Just nu behöver du din häst, den lär dig saker. Tänk om alla kunde lära genom att dela den typen av erfarenhet, inte att gå i terapi, men att lyssna och komma till insikt.

Och jag älskar honom för att han visar mig det.

Underbart att höra.

 

[Rikkan]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

Men för att svara på grundfrågan så är det väl så att det är ett forum för barockRIDNING och då faller det mesta på tekniken

Då skulle väl ridningen lika gärna kunna förtas på en köksstol, om det enbart ska handla om teknik?

Jag tror ändå det är bra att inte diskutera alltför mycket om hästens personlighet osv, för det som stämmer på en häst kommer mycket sannolikt inte stämma på en annan.

Men vad med att tala om resultatet av vår egen påverkan på hästen, vårat eget sätt att utveckla oss, inte bara genom en skriven logisk teknik, men även utifrån andra aspekter så som känslighet, ödmjukhet, energi, harmoni, glädje? Uttryck som finns hos att olika personligheter, alla individer.

Det är bara man själv som kan sålla mellan de råd man får, huruvida det skulle passa ens egen häst och sina egna filosofier/metoder.

Det är just det som jag finner så oerhört bakvänt. Varför lär man inte känna hästen för man ska börja träna den på ett sätt som den t o m kanske inte ens är kapabel till?
Varför springa före man lärt sig sitta?
Finner det märkligt att många som skapar trådar här överhuvutaget rider på sina hästar, eftersom det uppebarligen saknas det mesta som AR faktiskt står för, känsla, lyhördhet, ödmjukhet, samspel, -listan kan göras lång...

Sen det som mycket intressant togs upp - huruvida vi får den häst vi förtjänar eller om vi får en häst som kan utveckla oss - jag tycker det är både och.

Visst, kan det vara båda delarna, för i grund och botten så är det väl utveckling så fort man gör något, oavsett vad? Om inte annat så får man perspektiv på sitt kontrollbehov, ifall man är inskitsfull.

Men känenr man ingen samhörighet är man inte tillräckligt mottaglig för att ta emot informationen och faktiskt utveckla sej.

Tror du att samhörighet baseras på harnomi?

Och jag tror att största anledningen till det har varit att hästarna mer eller mindre tvingat mej att hitta lösningar till diverse problem (ridmässigt såväl som hanteringsmässigt).

Ibland kanske hästen tar till dom medel som behövs för att vi människor ska förstå, eller är du av annan mening?

Har man en häst länge får man den häst man förtjänar.

Tror mycket på att sånt som verkar som en slump

...tror du inte på slumpen?

 

[Rikkan]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

Kanske är det så att de flesta här redan valt sin häst och därför väljer att arbeta med vad de har. Själv vet jag mycket väl hur stor betydelse hästens personlighet har. Jag bytte häst när jag hade en som inte passade mig, ett val jag i dag är mkt glad över.

Precis. Det kan jag också tro.
Men vad är det som då gör att vissa ger sig, och vissa inte "ger sig" även om hästen försöker tala om att det befintiga samarbetet är allt annat än glädje och harmoni...
Behöver vi motstånd för att lättare lära oss?
Är det så vi människor fungerar?
Vissa, ser det som ett kostruktivt samarbete medan andra är inne på något som mer liknar ett negativt laddat motstånd, viljan är en sporre som logiskt och taktfast driver på, för att så ska det vara, ridning är ridning.

 

[Rikkan]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

Hej.

Hej, hej.

Jag tycker denna frågan var lite sådär "hönan och ägget".

Ja, visst, men kan det inte få lov att vara så ibland? Det visar hur olika vi kan se på saker och ting. Kanske med ett friare utrryck än vad vi annars skulle göra, mindre styrning....

Hur i sju h* skall man kunna utveckla en god kännedom för hästen met tanke på ridning om man inte också utvecklar en god sits?

Fundering kvarstår, hur mycket kan man själv ordna för att sisten ska bli ok före man sitter upp på hästen? Hur mycket av kännedommen ska skapas före man sitter upp på hästen?
Ska kännedommen till hästen utvecklas genom baken? Visst, tanken är fin, för som jag ser det så blir det lite intellelektualisering om arshlet får bestämma, -smaken är som baken, delad. Vad menar du?

Och å andra sidan, hur skall man kunna utveckla en god sits om man inte också lär sig att känna sin häst.

Kanske genom att känna sin egen kropp, sina egna rädslor, svagheter och ödmjukheter, som så många antyder? Genom att se sig i spegeln, hästen.

Han bara förtäljer vad han ser...

Och vad ser vi då hos hästen, är något som jag hela tiden undrar.

Kottas gör precis som hästen. Han reagerar på det han ser. Inte på dom fel han själv gör, eller på nån föredom. Han ser vad hästen skulle behöva att ryttaren gjorde...

En god egenskap? Något att sträva efter? Hur ska vi lära oss att se bortom vårat ego?

Sedan jag inte varit i gamet så länge, så försöker jag att lära hur mina hästar känner saker och ting denna dagen, och jag har aldrig lärd nåt om min sits som INTE förde til at jag bättre kunde känna av hur hästen mår, fysiskt.

Men hur ser du på hästen när du inte sitter på den? Kan du göra samma bedömning då?

Många gillar att tala om hur hästerna aldrig ljuger, och det är jag med om.

Det finns vissa som menar att hästarna kan bli tvingade in i ett lögnaktig beteende, en ren försvarsmekanism, bara för att ägaren inte ger dem chans till annat. Så även där har vi en modifiering av "sanningen". Så långt kan det gå, bara för att vi människor inte förstår (vad vi håller på med och hur vi påverkar omgivningen).

Men vad fasan säger dom?`Detta tycker jag min sits kan vara med om att förtälja meg.

Du känner svaret med sitsen. Överkurs: Kan du med sitsen känna att hästen känner dig missförstådd och orättfärdigt benahdlad, stänger av eller förlorar livsglädjen? Saker som man med lätthet kan se på ögon, energi, och kroppspråk, -signaler.

När jag sitter på hästen är ju just den tiden jag hälst vill veta hur hästen mår...

Till skillnad från dig så anser jag att min uppgift är att veta hur hästen mår även när jag inte rider, mitt ansvarar över den. Jag ser det som en helhet.

Och dessa saker hänger också ihop. Hur skulle hästen må, inuti huvvet, om den inte mår bra fysiskt? Och hur skulle man bäst känna av hur hästen mår? Bara att titta på öronen?

Varför bara titta på öronen när man kan se hela hästen?

 

[Antilda]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

Jag har upplevt total harmoni med min häst. Jag upplevde det så, men jag vet ju inte om hästen kände så.

Det var under en period när jag mådde väldigt dåligt och egentligen inte skulle ha varit i stallet utan suttit inspärrad nånstans. Men där i hagen stod jag och umgicks med alla hästarna i flera timmar. De galopperade runt mig av någon anledning som jag fortfarande inte förstår, jag bara stod helt still och blundade mitt i hagen och kände delaktighet med "alltet". Så sprang de iväg och hade nån "konferens" (jag upplever att hästar gör så ibland om de tycker att man gör något konstigt, de drar iväg till ett ställe och verkar överlägga vad det var som hände. Självklart projicering, antar jag, men det är min förklaringsmodell).

Jag försökte få de andra hästarna att vara snällare mot min, för han brukade alltid stå ensam en bit bort och inte få komma nära. Hästen följde mig, det brukade han aldrig göra då.

Sen fick jag en briljant idé, tyckte jag, och släppte ut honom från hagen. Han lufsade iväg en liten bit och gick runt och kollade på ställen han inte brukade få vara på förstås och jag kunde inte hindra honom, men om jag började gå och verkligen kunde strunta i honom så följde han mig, kanske tio meter efter. Han strosade runt och kollade in stohagen som så klart sprang runt och undrade vad han gjorde där alldeles lös (eller? jag vet inte vad de tänkte, men inbillar mig att de såg förvånade ut).

Och så gick han fram till vallacken som stod i en egen hage för att han var så bråkig och besvärlig, i alla fall vad det vad jag fått förklarat för mig. Ni kanske vet hur en lös hund kan reta en hund i koppel? Så såg det ut! Och J**RAR vad han mallade sig! Såg ut som en hingst, min lilla pålle som alltid var minst i hagen!

Till sist måste jag ju hem och hästen ville ju inte låta sig fångas, jag fick inte gå fram till honom, men han följde mig gärna! Så jag gick in i en liten tom hage och stängde efter mig och efter en liten stund fick jag komma fram. Han gick ut i hagen igen.

En period efter detta var det mycket skador på täckena på hästarna.... och han brukar inte stå ensam längre.

Även när jag red under den här perioden hände saker som jag aldrig upplevt annars. Men mycket är svårt att förklara. En gång kände jag "hästen lär mig sitta ned i traven" när jag red barbacka. En gång hade jag bara en svag, svag kontakt med munnen på en skritt-tur och plötsligt hör/känner jag hur hans halskotor sprakar och knakar!

Allt detta kanske är helt ointressant för er, men det var skönt för mig att få skriva om det!

 

[Rikkan]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

Nej, det tycker jag inte. Kul att du skrev....

 

[istapp]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

Har man som ryttare en bra grundsits så har man betydligt lättare att rida en häst (känd eller okänd) utan att störa, samt påverka där det behövs och hjälpa hästen hitta sin balans.

Vidare, kan man rida en okänd häst utan att störa den så kan man lättare snappa upp vad just den hästen behöver för påverkan därefter.

En ryttare som känner sin häst väl kan däremot alltid kompensera en sämre sits genom att veta precis hur de ska balansera upp den hästen för att kompensera sina egna brister.

En häst är en individ, som man i sinom tid lär känna, och lära sig utantill. Men gud vad mycket enklare det skulle vara, som ryttare, att ha en bra sits när man väl försöker lära känna sin häst!

Vi är nog många som är överens om att vi däremot inte skulle gå så långt att vi var villiga att byta bort vår ögonsten och käraste vän mot att få ha en perfekt sits, men alla strävar vi nog efter att ha både och.

 

[PAC]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

låt mig mickla lite med att försöka få in några foton som visar några pållar i tre vackra situationer som jag vet inte är alla givna från ovan :-)

Så där lugna och harmoniska anser jag att hästarna skall vara - däremot kan jag säga att båda hästarna har slängt av mig :-)
Men det är en helt annan sak och jag vet varför de slängde av mig.

I'll be back.

 

[Rikkan]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

Menar du att sitsen därför är viktigare än hästens karakrär, personlighet och uttryck?
Att man utan bra sist har svårt att förstå dessa saker, svårt att lära känna hästen?

 

[Lord Owen]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

Du kan inte rida din häst väl utan självkänndedom och kännedom kring hästen, men du kommer heller inte kunna göra det utan en god sits. Jag tycker nog att det är ryttarens skyldighet att försöka komma så långt som möjligt med båda faktorerna. Du kommer inte särskilt långt som ryttare utan att bry dig om sitsen eller hästen i sig, därför är båda lika viktiga.

För att hoppa tillbaka till rubriken för tråden..

 

[Trollspeilet]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

Först vill jag säga som tidigare. Denna fråga är lite tråkigt placerad tycker jag. Inte kan man väl mena att det inte är särskilt viktigt att känna sin häst. Inte kan man väl hällre mena att det inte är särskilt viktigt att sitta balancerad och följsamt på sin häst.

Därför är det inte sagt att inte båda frågor är viktiga. "Är sitsen något utav det viktigaste du kan lära?" Ja.
"Är kännedommen om hästen något utav det viktigaste du kan lära?" Ja.

Men det är ett viktigt moment, och det är; Vad skiljer dessa två? Om du känner av att din häst är lite grumpig en dag, men du känner det inte förrän du rider. Den känns lite tung, och lite styv. Hur gör du åt det?

Och lika viktigt; Hur fann du det ut?

Jag vill säga att sitsen lät deg känna hur din häst hade det, och att din sits kan låta hästen arbeta lite lättare som följd.

Så, för en hästmänniska kommer denna följden, kanskje; Om man äger hästar, och vill ha någon typ utav förbättring för ridning utav dom, tränger man till nåt sätt att påverka dom. Kännedommen kan inte påverka hästen direkt. Då måste man också ha sits att påverka hästen med uppifrån ryggen, och där är sitsen viktigaste fiolinen.

Man skulle nog kunna rida en häst så att den blev bättre även utan kännedomen om varje häst, tror jag. Men då krävs mycket mer lyckaträff än vad jag vanligen har. Därför behövs också kännedommen om hästen, för att kunna tolka signalen hästen giver genom sitsen, så att sitsen i sin tur kan påverka hästen så som ryttaren dömer är rätt just i detta ögonblick.

Så jag står med mitt svar; Dom är lika viktiga, men jag sätter en knapp på att åtägna meg en god sits, så att jag kan utnyttja den kännedom jag med tiden utvecklar.

Pelle

 

[Susan]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

Det här tror jag att du har helt rätt i!

Exempelvis kan man ju se det så här:
Bristande självkännedom/stort ego ---> oförmåga att se sina egna misstag ---> vilja att hitta felen någon annanstans, utanför självet ----> "Hästen är olydig/tränaren är dålig/underlaget i ridhuset är hopplöst" ---> införskaffande av ny häst (ifall det var den man såg felen i) ----> samma problem uppstår ----> frustration som tas ut på någon eller något ---> byte av hobby.

Jag förstår din tankegång men skulle vilja ändra på två saker.
Det första är att kedjan tyvärr inte slutar med byte av hobby...
Försäkringsbolagen skulle nog önska det men....

Det andra jag vill ändra på är stort ego. Det är ju så vi brukar tala om det i dagligt tal, men egentligen handlar det ju om ett svagt JAG

Människor som inte blivit accepterade och bekräftade och fått en genuin känsla av att de duger som de är, har ju i allmänhet ett svagt utvecklat jag.
De vet vem de borde vara (överjaget) men om diskrepansen är för stor mellan kraven och det man rimligen kan nå upp till så orkar man inte. Man orkar då inte bli påmind om att man gör fel, eftersom man känner sig i grunden så djävla helfel .
En del skapar då en "falsk självbild" och ser sig själva som perfekta och utan fel.
Och tolerar då inga fel hos andra. Särskilt inte hos hästen eftersom det krackelerar fasaden....

MEN - hade jag inte haft den här hästen, så är jag helt säker på att jag aldrig hade tänkt tanken att börja gå i terapi. Istället hade jag låtsats att allt är OK, fortsatt som vanligt och antagligen fått livslånga trauman. Nu kan jag inte det. Jag ser ju att jag inte är OK, i min spegel hästen. Och jag älskar honom för att han visar mig det.

Jag tycker också att detta resonemang är oerhört strongt och moget av dig.
Det krävs ändå en viss trygghet för att våga se att man är otrygg.
Det vet ju du att de känslor man kan känna och sätta ord på - behöver man ju inte agera ut

hejja dig Kämpa på.
Sedan måste du ju byta nick nu - till Progress

 

[Susan]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

Jag skulle vilja ha ett förtydligande av "kännedom om hästen"
Betyder det kunskap om arten häst?
Betyder det förmågan att läsa hästens känslor.
Betyder kunskap om just individens läggning och historia?

Jag tror att en beridare som har en funktionell sits snabbt känner av hästens läggning /personlighet. Att använda sitsen är ju också ett sätt att kommunicera...

 

[Susan]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

Gå och dra något gammalt över dig!

Eller så skriver du mer...?

Jag gör en helt ny tråd......

 

[Lord Owen]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

Jag gör en helt ny tråd......

Bra.

Appropå det noprogress skrev så kan jag säga att min häst kännedom om mig påverkar mig mer än hur jag upplever mig själv. När jag nyligen mått dåligt och varit på väg att bränna ut mig för no reason at all så har jag bara kämpat på ändå fast inget fungerat i skolan etc, det var först när jag märkte att hästen påverkades som jag tog mod till mig och gick till en psykolog för att "stressa av mig". Min häst får inte må dåligt, jag vill inte påverka honom med mina brister. Men det kan ju också vara negtivt, att man känner att man inte riktigt räcker till för sin häst även om hästen nöjer sig så länge livet är kul. Men vad jag försökte komma fram till, jag pressar oftast mig själv för mkt, där kommer min häst in som en livlina. Han säger till mig att "matte, nu borde du nog fundera över hur du egentligen mår".

 

[Trollspeilet]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

Suveränt, Lord Owen!

JAg är jätteimponerad! Jag har en annan livlina, och det är min kropp. Genom all träning jag gjort med min kropp, jarnskrotning och sådär, har jag blivit väl känd med min kropp, och hur den ska kännas.

Vanligen känns den stark(KÄNNS, jag är ju inte sådär tokstark), och jag har sällan ont i kroppen.

Men det händer ju att huvvet, eller hjärtat, säger till att nåt är fel. Dom sakerna går ofta rakt förbi, och jag hajjar dom inte. Efter ett tag brukar kroppen säga till, och då lyssnar jag alltid.

Jag lyssnar till det jag anser vara min starkaste sida, stöder meg på dom "beslut" kroppen tagit, och gör inte alltid som jag tänkt, men hällre som det skulle kännas rätt.

Tror det är därför jag tycker sitsen är viktigare än känndomen om hästen också...

Pelle

 

[Susan]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

Håler med pelle

Har också egen erfarenhet av att hästen säger till, för många år sedan.

Vi har i kulturen en så felaktig norm - där det ofta är fult att känna efter, och vara i sina känslor, där är ju djuren jättebra lärare.

Vistas man med dom så kan man tillåta sig att _göra med sig_
- istället för mot sig.

Man kan också få odla sin excentricitet och trivas med det.

Mitaku Oyasin på er alla

Mitaku Oyasin Är Lakota och betyder We are all related.
Det är grunen i deras religion
Det betyder att hästen är din bror och din syster.
We är alla skapade av Wakan Tanka (the creator)
Och vi hör alla ihop.

Det lär vi oss av hästarna

 

[Rikkan]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

Visst är sistsen ett sätt att kommunisera, givetvis, men om det enbart vore fallet så skulle väl vissa av trådarna i detta formum inte existera -ifall alla var eniga i detta?

Handlar en rättvis kommunikation med en häst, enbart om vilken sist man har? Tycker inte att många av trådarna här inne handlar om det, ännu.
Jag tror inte att man kan rida till alla problem som är relaterade till hästen.
Jag ser du att många av trådarna inte är ett primärt sistproblem utan att kännedommen om själva hästen och insikten om sin egen påverkar är något som verkar underprioriteras.

Jag kan tycka att det pratas lite om vad vi ser, känner och hur vi själva tänker iföhållande till våra hästar och till oss själva.

Hur och vad du läser in i ordet kommunikation är för dig valfritt, och svaren du ger utifrån din tolkning kan ju givetvis diskuteras.

I vissa trådar ser och hör vi att hästen protersterar, men underprioriteras, och ryttaren söker inte nämnvärd förklaring på detta utan ser det som ett sitsproblem eller ett rent tekniskt problem och ibland undrar jag om hästen verkligen ses som en individ med själ och hjärta...

 

[Rikkan]

Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?

En helhet. Ja, jag är enig i att alla faktorer påverkar varandra, och det var ju det jag vill höra andra berätta med egna ord.
Är det isjälva verket bristen på holistiskt tänkande som gör oss till problemsökare och inte personer som ser positivt på det vi har och utvecklar detta efter "teamets" bästa förmåga?