Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?
Vad som fattas är nog tid. Inte tid i sig, utan prioriteringar.
När min pålle kom hit, 3½ år och i stort sett helt vild från Frankrike, så släppte jag honom på en relativt liten lösdrift (10 ha, liten jämfört mot vad han gått på tidigare..). Jag lät grimman sitta på när jag släppt ut honom till de andra och kunde då leda honom "dit jag ville". Efter 3 dgr (om det inte var 2) hade de andra plockat av honom grimman... Jag kunde ta på huvudet och halsen och lite på bogen, men han tillät inte mer än så (det var ju bara att gå/springa iväg).
Hur hade du, eller all ni andra, gjort i det skedet?
Jag provade att sätta på honom en grimma, vilket han inte blivit LÄRD, utan bara fått påsatt. Efter jag tog av den efter några minuter ville han inte komma när mig igen (fullt förståeligt). Då ändrade jag taktik helt och hållet.
Jag sket helt i att försöka få tag på honom i grimma. Jag åkte ut till stallet, gick ut i hagen och gick runt med hästarna i upp till 3 timmar per dag. När de stod och sov, stod jag och vilade bredvid, när de vandrade, vandrade jag med dom, när de busade sprang jag med i buset. Jag var noga på pålles signaler och att inte gå över den nivån då hans andning blev påverkad eller musklerna till näsborrarna kontraherade pyttelite. I 1½-2 månader fick jag inte klia mer än huvud, hals och bog. Vid vissa tillfällen även rygg och bakdel.
Jag var ute i alla väder, spöregnade det horisontalt tog jag bara på mig kläder som klarade det.
Efter då 1½-2 månader så över en dag fick jag helt plötsligt tillåtelse att klia mer än vad jag fått tidigare, han hade släppt in mig i sitt personliga utrymme. När jag fått tillåtelse till det och fått hans förtroende började jag jobba med grimman. Ja, inte någon grimma direkt utan ett rep. Helt lös i hagen. Först fick han det över nosen, beröm etc om han stod kvar. Över ena ögat, beröm om han står kvar (går han undan hade jag gått för långt). Så småningom över båda ögonen, över ena örat, över båda öronen och till slut en grimma på huvudet. Han stod kvar frivilligt och LÄT mig ta på den.
Jag har gått väldigt sakta fram, alltid varit noga med att han ska ha tänkt igenom saker och godkänt dom, att han tillåter mig att göra saker. Kanske vissa tycker det är mesigt. Säkerligen hade saker gått att göra på annat sätt, ett snabbare sätt. Inte vet jag om "slutresultatet" blivit detsamma, det är mycket möjligt. Jag känner dock att det här är alldeles rätt väg för mig.
Under de här två åren jag haft honom har jag haft två väldigt stora kriser. Den första var nog förra sommaren/hösten. Den gången var dte över hanteringen. Jag lyssnade på vad alla sa, vad alla tyckte och hur de hade gjort (men aldrig hamnat i sådan situation med en sådan häst själva..). Det blev massa intryck, jag gjorde saker jag inte 'kände' för, som egentligen gick emot min känsla och det sätt jag ville skapa en relation till min häst på. Säkerligen var min häst lika förvirrad som jag. Krisen "gick över" när jag slutade lyssna på folk som inte gick i samma linje med min känsla. Självklart lyssnar jag, men det som inte känns rätt använder jag inte. Det som jag får dåligt samvete av går bort innan jag får dåligt samvete av det. Den andra krisen har gällt ridningen och den hade jag väl i somras nån gång. Var nog mycket runt kommunikation och förhållningssätt där också. Jag hade glömt bort det viktiga i att BARA VARA. Saker skulle göras, det skulle presteras till nästa träning (kanske inte tränare tyckte det, men jag är sådan att har jag saker inbokade känner jag ett "tvång" att få fram något till det) etc etc. Jag gick inte längre ut och bara umgicks i hagen. En tydlig skillnad var att jag tidigare kunnat gå ut i hagen när han ligger och sover. Sätta mig bredvid och han ligger kvar, lägger sig ner ordentligt och faller i REM-sömn. Vi kunde ligga utsträckta sida vid sida och sova. Men det gör han inte längre. När han ser att jag kommer reser han på sig, han ligger inte längre kvar. Jag vill hitta tillbaka till det. Jag vill kunna ligga bredvid honom och sova.
Ja, flum flum och vet inte om det kommit ut något vettigt egentligen.
Vad som fattas är nog tid. Inte tid i sig, utan prioriteringar.
När min pålle kom hit, 3½ år och i stort sett helt vild från Frankrike, så släppte jag honom på en relativt liten lösdrift (10 ha, liten jämfört mot vad han gått på tidigare..). Jag lät grimman sitta på när jag släppt ut honom till de andra och kunde då leda honom "dit jag ville". Efter 3 dgr (om det inte var 2) hade de andra plockat av honom grimman... Jag kunde ta på huvudet och halsen och lite på bogen, men han tillät inte mer än så (det var ju bara att gå/springa iväg).
Hur hade du, eller all ni andra, gjort i det skedet?
Jag provade att sätta på honom en grimma, vilket han inte blivit LÄRD, utan bara fått påsatt. Efter jag tog av den efter några minuter ville han inte komma när mig igen (fullt förståeligt). Då ändrade jag taktik helt och hållet.
Jag sket helt i att försöka få tag på honom i grimma. Jag åkte ut till stallet, gick ut i hagen och gick runt med hästarna i upp till 3 timmar per dag. När de stod och sov, stod jag och vilade bredvid, när de vandrade, vandrade jag med dom, när de busade sprang jag med i buset. Jag var noga på pålles signaler och att inte gå över den nivån då hans andning blev påverkad eller musklerna till näsborrarna kontraherade pyttelite. I 1½-2 månader fick jag inte klia mer än huvud, hals och bog. Vid vissa tillfällen även rygg och bakdel.
Jag var ute i alla väder, spöregnade det horisontalt tog jag bara på mig kläder som klarade det.
Efter då 1½-2 månader så över en dag fick jag helt plötsligt tillåtelse att klia mer än vad jag fått tidigare, han hade släppt in mig i sitt personliga utrymme. När jag fått tillåtelse till det och fått hans förtroende började jag jobba med grimman. Ja, inte någon grimma direkt utan ett rep. Helt lös i hagen. Först fick han det över nosen, beröm etc om han stod kvar. Över ena ögat, beröm om han står kvar (går han undan hade jag gått för långt). Så småningom över båda ögonen, över ena örat, över båda öronen och till slut en grimma på huvudet. Han stod kvar frivilligt och LÄT mig ta på den.
Jag har gått väldigt sakta fram, alltid varit noga med att han ska ha tänkt igenom saker och godkänt dom, att han tillåter mig att göra saker. Kanske vissa tycker det är mesigt. Säkerligen hade saker gått att göra på annat sätt, ett snabbare sätt. Inte vet jag om "slutresultatet" blivit detsamma, det är mycket möjligt. Jag känner dock att det här är alldeles rätt väg för mig.
Under de här två åren jag haft honom har jag haft två väldigt stora kriser. Den första var nog förra sommaren/hösten. Den gången var dte över hanteringen. Jag lyssnade på vad alla sa, vad alla tyckte och hur de hade gjort (men aldrig hamnat i sådan situation med en sådan häst själva..). Det blev massa intryck, jag gjorde saker jag inte 'kände' för, som egentligen gick emot min känsla och det sätt jag ville skapa en relation till min häst på. Säkerligen var min häst lika förvirrad som jag. Krisen "gick över" när jag slutade lyssna på folk som inte gick i samma linje med min känsla. Självklart lyssnar jag, men det som inte känns rätt använder jag inte. Det som jag får dåligt samvete av går bort innan jag får dåligt samvete av det. Den andra krisen har gällt ridningen och den hade jag väl i somras nån gång. Var nog mycket runt kommunikation och förhållningssätt där också. Jag hade glömt bort det viktiga i att BARA VARA. Saker skulle göras, det skulle presteras till nästa träning (kanske inte tränare tyckte det, men jag är sådan att har jag saker inbokade känner jag ett "tvång" att få fram något till det) etc etc. Jag gick inte längre ut och bara umgicks i hagen. En tydlig skillnad var att jag tidigare kunnat gå ut i hagen när han ligger och sover. Sätta mig bredvid och han ligger kvar, lägger sig ner ordentligt och faller i REM-sömn. Vi kunde ligga utsträckta sida vid sida och sova. Men det gör han inte längre. När han ser att jag kommer reser han på sig, han ligger inte längre kvar. Jag vill hitta tillbaka till det. Jag vill kunna ligga bredvid honom och sova.
Ja, flum flum och vet inte om det kommit ut något vettigt egentligen.
