Sv: Spinoff på annan tråd, varför är vi här??
*KL*
Precis som Jegra så har jag inte slutat med AR till 100%, utan delar av det är med varje dag i ridningen, framför allt sitter det teoretiska förklaringsmodellen kring böjning och rakriktning benhårt i ryggmärgen, så även om jag inte fick hjälp att lära mig att tillämpa den praktiskt av någon AR-tränare, utan fick hitta den vägen själv, så finns det med hela tiden. AR har dock alltid bara varit en del av min ridning. Jag tävlade körning upp till svår klass under nästan hela den tid som jag åkte på AR-clinics, och under de första åren även lättklassdressyr, så tävlingsdressyren har alltid funnits närvarande. Jag var även hela tiden mycket influerad av SRS och indirekt av den portugisiska skolan i och med att jag hade Podhajskys och Lochs böcker som "husbiblar" och tränade parallellt för Claire Lilley som själv har den tyska dressyren i grunden men är elev till Kottas sedan många år.
För mig var det ett par saker som fick mig att sluta träna aktivt för AR-tränare.
- Först upptäckte jag att riddarskapet inte var det jag trodde varken ridmässigt eller vad gäller mellanmänskliga ideal, och därmed försvann mitt mål att bli riddare. Synd, för riddarskapet var egentligen en mycket fin idé.
- Sen upplevde jag att jag visserligen fick ut mycket av den teoretiska delen, men att min tränare inte kunde hjälpa mig att omvandla det till praktik. Det var sällan jag kom hem efter en clinic och kände att jag hade fått en bra nyckel eller en bra knuff framåt. Det hela blev extra påtagligt när jag under en långhelg först åkte på clinic till nyaste tränaren, och sen direkt till AR-tränaren. Jag kommer ihåg att jag fick en så konkret bild av skillnaden, att det var som att gå från färg-TV till svartvitt. Ett större spektrum, helt enkelt. Med nyaste tränaren kändes det som att lägga sig och jobba i kärnan av den klassiska dressyren, men att kärnan var grövre och starkare än inom AR. Detta var något som funkade att kombinera med det smartaste ur AR, samtidigt som det inte fanns något som krockade med tävlingsidealen (eller nå, nog har det hänt att tävlingsfolk har gnällt över för mycket böjning även här samt, tro det eller ej, ett ekipage har fått höra att hjälperna syns för lite på tävling
).
Det här fick mig att vilja undersöka nyaste tränarens bakgrund, den portugisiska ridkonsten, närmare. Jag åkte till Portugal och såg EPAE, Real Escuela och Cadre Noir rida tillsammans - ett sällsynt tillfälle att få se tre starka traditionsbärare inom klassisk dressyr bredvid varandra. Jag gillade den portugisiska ridningen bäst. Jag tillbringade många timmar i den förfallna trädgården i Queluz, betraktande den vardagliga träningen. Jag gillade det jag såg, så jag har blivit den portugisiska (men ack så universella) ridtraditionen trogen. Jag tycker också fortfarande mycket om SRS, som jag såg i Globen när de var där. Framför allt tycker jag om det konstnärliga uttrycket, lugnet i ridningen, och den tillåtande ridkulturen. Mitt i det strama så får hästarna vara hästar.
I rättvisans namn ska sägas att personkemin mellan mig och min AR-tränare aldrig klickade fullt ut, och i slutet kände jag mig mer som kund än som elev, medan träningen funkar ypperligt med nyaste tränaren. Och det är ju faktiskt också en intressant faktor, hur mycket man ska lasta tränarna/utövarna och hur mycket man ska lasta själva metoden när man inte är nöjd. Men den frågeställningen är ju inte ny i denna tråd!
Å andra sidan, med en extremt toppstyrd organisation som AR så står och faller metoden ändå på något sätt med sin grundare. Den teoretiska förklaringsmodellen kring böjning och samling är så bra och gedigen att den klarar sig på egen hand, den kommer att överleva och i borde kunna ge grundaren den odödlighet han verkar eftersträva. Den praktiska tillämpningen lämnar dock en hel del i övrigt att önska.
Den klassiska dressyren i stort har tillräckligt många skickliga utövare för att var och en ska kunna hitta sin, eller sina, mentorer. Gillar man inte en så står en ganska många åter. Man kan variera sig, det både kan och bör man. Rider man jämt och ständigt för samma så riskerar man bara att bli en blek kopia av den ryttaren. Man behöver skydda sin ridning från inavel, annars blir den blek och blodfattig i stället för stark och livskraftig!
*KL*
Precis som Jegra så har jag inte slutat med AR till 100%, utan delar av det är med varje dag i ridningen, framför allt sitter det teoretiska förklaringsmodellen kring böjning och rakriktning benhårt i ryggmärgen, så även om jag inte fick hjälp att lära mig att tillämpa den praktiskt av någon AR-tränare, utan fick hitta den vägen själv, så finns det med hela tiden. AR har dock alltid bara varit en del av min ridning. Jag tävlade körning upp till svår klass under nästan hela den tid som jag åkte på AR-clinics, och under de första åren även lättklassdressyr, så tävlingsdressyren har alltid funnits närvarande. Jag var även hela tiden mycket influerad av SRS och indirekt av den portugisiska skolan i och med att jag hade Podhajskys och Lochs böcker som "husbiblar" och tränade parallellt för Claire Lilley som själv har den tyska dressyren i grunden men är elev till Kottas sedan många år.
För mig var det ett par saker som fick mig att sluta träna aktivt för AR-tränare.
- Först upptäckte jag att riddarskapet inte var det jag trodde varken ridmässigt eller vad gäller mellanmänskliga ideal, och därmed försvann mitt mål att bli riddare. Synd, för riddarskapet var egentligen en mycket fin idé.
- Sen upplevde jag att jag visserligen fick ut mycket av den teoretiska delen, men att min tränare inte kunde hjälpa mig att omvandla det till praktik. Det var sällan jag kom hem efter en clinic och kände att jag hade fått en bra nyckel eller en bra knuff framåt. Det hela blev extra påtagligt när jag under en långhelg först åkte på clinic till nyaste tränaren, och sen direkt till AR-tränaren. Jag kommer ihåg att jag fick en så konkret bild av skillnaden, att det var som att gå från färg-TV till svartvitt. Ett större spektrum, helt enkelt. Med nyaste tränaren kändes det som att lägga sig och jobba i kärnan av den klassiska dressyren, men att kärnan var grövre och starkare än inom AR. Detta var något som funkade att kombinera med det smartaste ur AR, samtidigt som det inte fanns något som krockade med tävlingsidealen (eller nå, nog har det hänt att tävlingsfolk har gnällt över för mycket böjning även här samt, tro det eller ej, ett ekipage har fått höra att hjälperna syns för lite på tävling
). Det här fick mig att vilja undersöka nyaste tränarens bakgrund, den portugisiska ridkonsten, närmare. Jag åkte till Portugal och såg EPAE, Real Escuela och Cadre Noir rida tillsammans - ett sällsynt tillfälle att få se tre starka traditionsbärare inom klassisk dressyr bredvid varandra. Jag gillade den portugisiska ridningen bäst. Jag tillbringade många timmar i den förfallna trädgården i Queluz, betraktande den vardagliga träningen. Jag gillade det jag såg, så jag har blivit den portugisiska (men ack så universella) ridtraditionen trogen. Jag tycker också fortfarande mycket om SRS, som jag såg i Globen när de var där. Framför allt tycker jag om det konstnärliga uttrycket, lugnet i ridningen, och den tillåtande ridkulturen. Mitt i det strama så får hästarna vara hästar.
I rättvisans namn ska sägas att personkemin mellan mig och min AR-tränare aldrig klickade fullt ut, och i slutet kände jag mig mer som kund än som elev, medan träningen funkar ypperligt med nyaste tränaren. Och det är ju faktiskt också en intressant faktor, hur mycket man ska lasta tränarna/utövarna och hur mycket man ska lasta själva metoden när man inte är nöjd. Men den frågeställningen är ju inte ny i denna tråd!
Å andra sidan, med en extremt toppstyrd organisation som AR så står och faller metoden ändå på något sätt med sin grundare. Den teoretiska förklaringsmodellen kring böjning och samling är så bra och gedigen att den klarar sig på egen hand, den kommer att överleva och i borde kunna ge grundaren den odödlighet han verkar eftersträva. Den praktiska tillämpningen lämnar dock en hel del i övrigt att önska.
Den klassiska dressyren i stort har tillräckligt många skickliga utövare för att var och en ska kunna hitta sin, eller sina, mentorer. Gillar man inte en så står en ganska många åter. Man kan variera sig, det både kan och bör man. Rider man jämt och ständigt för samma så riskerar man bara att bli en blek kopia av den ryttaren. Man behöver skydda sin ridning från inavel, annars blir den blek och blodfattig i stället för stark och livskraftig!
