Är relationen död?

[Asko]

Lite så är det här med.
Jag har uttryckt, det känns inte som du älskar mig, jag känner mig inte uppskattad.
"Då hade jag inte varit här, då hade jag lämnat"
Det räcker inte för mig. Jag vill verkligen få till en förändring i vårt förhållande så båda känner att deras behov tillgodoses.
För att vi ska må bra tillsammans, och för våra barns skull.

Angående att vara ihop för barnens skull..

 

[Squie]

. Så jag måste sätta mig ned med honom och prata om vad är det han vill. Och fråga om han förstått vad det är jag vill. Det som är så jobbigt är att vi båda blir så jäkla defensiva när vi ska "prata".

Är det lättare o skriva?

 

[Sleepy]

Bakgrund:
Tillsammans 12 år
Gifta 9 år
Två barn (4 år + 16 mån)
Hus

Vi har sedan några år tillbaka (4-5 år) haft mycket konflikter och successivt slutat ta hand om varandra.
Nu har vi väl kommit till en punkt att vi inte förstår varandra och ingen av oss är särskilt tillmötesgående.
Vi har svårt att prata om våra problem utan att bli arga på varandra och det slutar oftast med att jag blir jätteledsen, går iväg och gråter medan han sitter och surar i ett annat hörn.
Vi har varit på familjerådgivning och där fick vi hjälp med vad det är vi måste jobba med. Men vi kommer liksom inte till att börja med det.
Mest pga att jag tycker han inte ger mig någon uppskattning alls (vilket han erkänner att det gör han inte) anledningen är att han anser inte han behöver det själv så därför ger han inte det till mig.

Han vill ha bättre stämning mellan oss (såklart jag också) men även närhet (sex) och även om jag såklart vill det så känner jag inte att han är attraherad av mig. Jag får aldrig höra någon komplimang från honom (okej, kanske 1 gång i kvartalet) han säger aldrig att han älskar mig.
Jag vill ha den muntliga bekräftelsen för att jag ska känna mig åtråvärd och då kommer jag känna mig mer "bekväm" med sex. Som det är nu, har vi kanske sex 1-2 gånger i månaden. Jag vill också ha närhet men för mig är kramar, pussar, annan form av fysisk beröring också närhet, inte just bara sexet.

Någon som varit med om liknande? Går det ens att ta sig ur det? Eller är vårt äktenskap dömt att misslyckas... Ingen av oss vill att vi ska dela på oss men jag vill inte leva i ett kärlekslöst förhållande i hela mitt liv bara för barnens skull.

Jag vill bara älskad och uppskattad och få höra det ibland.

Jag hade en liknande relation och ser inte att det är något som går att ändra på; sånt ska komma naturligt om det ska vara något värt. Jag försökte i desperation att fråga efter det och fick höra att "ord är bara ord". Punkt. Oviktigt.
Efter att jag brutit mig loss fick jag evighetslånga mail och mess och rosor och kärleksförklaringar... Tsss.

I kommande relationer efter den insåg jag vad jag hade gått miste om och hur mycket jag hade behövt det; nu blev jag överöst med spontana kramar och beröring utan förväntningar, smek och pill i håret, smeknamn, komplimanger, blickar - allt det där som gjorde att jag kände mig älskad. Vilken skillnad.

 

[cewe]

Bakgrund:
Tillsammans 12 år
Gifta 9 år
Två barn (4 år + 16 mån)
Hus

Vi har sedan några år tillbaka (4-5 år) haft mycket konflikter och successivt slutat ta hand om varandra.
Nu har vi väl kommit till en punkt att vi inte förstår varandra och ingen av oss är särskilt tillmötesgående.
Vi har svårt att prata om våra problem utan att bli arga på varandra och det slutar oftast med att jag blir jätteledsen, går iväg och gråter medan han sitter och surar i ett annat hörn.
Vi har varit på familjerådgivning och där fick vi hjälp med vad det är vi måste jobba med. Men vi kommer liksom inte till att börja med det.
Mest pga att jag tycker han inte ger mig någon uppskattning alls (vilket han erkänner att det gör han inte) anledningen är att han anser inte han behöver det själv så därför ger han inte det till mig.

Han vill ha bättre stämning mellan oss (såklart jag också) men även närhet (sex) och även om jag såklart vill det så känner jag inte att han är attraherad av mig. Jag får aldrig höra någon komplimang från honom (okej, kanske 1 gång i kvartalet) han säger aldrig att han älskar mig.
Jag vill ha den muntliga bekräftelsen för att jag ska känna mig åtråvärd och då kommer jag känna mig mer "bekväm" med sex. Som det är nu, har vi kanske sex 1-2 gånger i månaden. Jag vill också ha närhet men för mig är kramar, pussar, annan form av fysisk beröring också närhet, inte just bara sexet.

Någon som varit med om liknande? Går det ens att ta sig ur det? Eller är vårt äktenskap dömt att misslyckas... Ingen av oss vill att vi ska dela på oss men jag vill inte leva i ett kärlekslöst förhållande i hela mitt liv bara för barnens skull.

Jag vill bara älskad och uppskattad och få höra det ibland.

Jag skulle faktiskt rekommendera att gå i terapi var och en för sig först, reda ut era separata känslor för er själva och för den andra partner. Sen kanske ni kan söka parterapi.
Och vänta inte innan allt går så långt det inte finns någon återvändo. Oavsett vad det slutar i, ett fortsatt förhållande eller separation
Har ni råd sök privat för man får så mycket bättre hjälp än via primärvården.
Jag fick tips om Ahum.se här på sidan och kan bara säga det var det bästa jag gjort.

 

[BusBarro]

Jag hade en liknande relation och ser inte att det är något som går att ändra på; sånt ska komma naturligt om det ska vara något värt. Jag försökte i desperation att fråga efter det och fick höra att "ord är bara ord". Punkt. Oviktigt.
Efter att jag brutit mig loss fick jag evighetslånga mail och mess och rosor och kärleksförklaringar... Tsss.

I kommande relationer efter den insåg jag vad jag hade gått miste om och hur mycket jag hade behövt det; nu blev jag överöst med spontana kramar och beröring utan förväntningar, smek och pill i håret, smeknamn, komplimanger, blickar - allt det där som gjorde att jag kände mig älskad. Vilken skillnad.

Respekterar din åsikt. Vet inte alls bakgrunden till ert förhållande. Om ni varit tillsammans länge, barn osv.

Det har inte alltid varit såhär utan har successivt blivit en nedåtgående spiral som vi (jag) verkligen vill bryta.

 

[Asko]

Ja det vore absolut en idé.
Men jag tror också det finns något mer han vill än att bara ha sex. För det känns inte som att vi skulle kunna leva såhär och endast ändra att vi har sex mer frekvent. Konflikterna försvinner inte magiskt av sig självt av den orsaken. Så jag måste sätta mig ned med honom och prata om vad är det han vill. Och fråga om han förstått vad det är jag vill. Det som är så jobbigt är att vi båda blir så jäkla defensiva när vi ska "prata".
Missförstå mig inte, klart jag vill ha sex, vi har sex. Men det är inte min högsta prioritet när barnen gått o lagt sig och vi har 2 timmar på oss innan det är dags för oss att gå o lägga oss.

Är du säker på det? Jag vet inte hur ert förhållande ser ut och hur ärliga/öppna ni är för varandra - ibland så menar folk det de säger, att de verkligen tror/tycker att det är så. Alltså att han verkligen uttrycker kärlek genom sex, att det är inget mera än så.

Men kärlek (brukar) innebär ju också att man vill göra den andra lycklig, så du kanske snarare ställer frågan om han kommer/vill göra dig glad på ditt sätt att visa kärlek också? Att du är orolig för att bara han kommer få bekräftelse på sitt sätt och du "stå utan"?
Om du känner igen dig i den oron, vet han om det? Är han medveten om att du känner dig orolig och/eller skulle bli ledsen om du hamnade i den situationen? Har du talat om det för honom?

 

[BusBarro]

Är det lättare o skriva?

Jag funderade på om vi skulle testa med att skriva.

 

[Imogen]

Baserad på det du har skrivit i "vår" barntråd så har ju ni haft det halvt hopplöst kämpigt de senaste åren. Där ni knappt sovit alls på flera år, fått kämpa med inskolningen osv. Att sådant tär ordentligt på ett förhållande, speciellt om man har svårt att kommunicera om det är ju inte det minska konstigt.

Tänker att det är faktorer som ni borde ha med er in när ni pratar om detta. Hur det påverkar er och ert sätt att vara och vad ni orkar med. Vad som är rimligt att förvänta sig när exempelvis sömnsituationen är som den är. Och även perspektivet att dessa förutsättningar (förhoppningsvis) blir mycket bättre med tiden. Säger inte att svaret därför att att stå ut tills dess, men om ni båda egentligen VILL fortsätta, att ha med i diskussionerna att ni är en en speciell och förhoppningsvis tidsbegränsad situation just nu. Sen kanske det inte räcker ändå.

 

[skiesabove]

Det har vi pratat om på familjerådgivningen, just "love-language" och jag vill ha ord och närhet (inte just sex då utan all närhet). Jag kan inte säga att min partner uttryckt vad han behöver mer än sex, jag känner att jag måste fråga honom om detta. Men då riskerar jag också att få kastat i ansiktet "vet du inte det, det har jag sagt hundra gånger och om du inte lyssnat är det ju inte mitt fel".

Dumpa!

Livet är för kort för att uppfostra karlar som är emotionellt otränade och saknar viljan att lära sig. Ingen ska behöva bli defensiv av att man pratar om sin relation, om känslor, om behov.

Klarar du av att rodda livet ensam med två små, så finns det väl inget som stoppar dig?

Själv klarade jag inte av att lämna tills jag hunnit läka nog mycket fysiskt och emotionellt (fick hypotyreos och allvarlig lång förlossningsdepression), så mitt barn var 5 när jag gjorde slut.

Och vår relation blev faktiskt bättre. Vi var bättre som vänner och coparents. I intim relation kom båda våras sämsta sidor ut, vi triggade varandra, och hade helt olika bild av hur vi vill att ett förhållande ska se ut och hur man ska behandla varandra.

 

[Squie]

Jag funderade på om vi skulle testa med att skriva.

Sms funkar fint.

 

[Asko]

Jag hade en liknande relation och ser inte att det är något som går att ändra på; sånt ska komma naturligt om det ska vara något värt. Jag försökte i desperation att fråga efter det och fick höra att "ord är bara ord". Punkt. Oviktigt.
Efter att jag brutit mig loss fick jag evighetslånga mail och mess och rosor och kärleksförklaringar... Tsss.

I kommande relationer efter den insåg jag vad jag hade gått miste om och hur mycket jag hade behövt det; nu blev jag överöst med spontana kramar och beröring utan förväntningar, smek och pill i håret, smeknamn, komplimanger, blickar - allt det där som gjorde att jag kände mig älskad. Vilken skillnad.

Ja, vill inte bägge parterna sätta in det arbetet (att förstå och visa kärlek på den andras sätt) i förhållandet eller om det blir ojämnt så funkar det inte.

Uppenbarligen kunde ditt ex utanför förhållandet, skit när de inte vill lägga samma arbete när man är i förhållandet också. Skönt att du gick därifrån! Och att du mår bättre nu

 

[cewe]

Ja det vore absolut en idé.
Men jag tror också det finns något mer han vill än att bara ha sex. För det känns inte som att vi skulle kunna leva såhär och endast ändra att vi har sex mer frekvent. Konflikterna försvinner inte magiskt av sig självt av den orsaken. Så jag måste sätta mig ned med honom och prata om vad är det han vill. Och fråga om han förstått vad det är jag vill. Det som är så jobbigt är att vi båda blir så jäkla defensiva när vi ska "prata".
Missförstå mig inte, klart jag vill ha sex, vi har sex. Men det är inte min högsta prioritet när barnen gått o lagt sig och vi har 2 timmar på oss innan det är dags för oss att gå o lägga oss.

Pratade om det senast med min terapeut, hon har flera patienter som kommer från parterapi som inte fungerat.

Rent spontant skulle jag säga det inte är sexet som är huvudproblemet det är att ni inte kommunicerar.
Levde i 36 år i ett förhållande där vi inte kommunicerade och jag känner igen mig så himla väl i allt du beskriver.
Det var inte förrens katastrofen skedde som vi verkligen började PRATA med varandra.

 

[BusBarro]

Baserad på det du har skrivit i "vår" barntråd så har ju ni haft det halvt hopplöst kämpigt de senaste åren. Där ni knappt sovit alls på flera år, fått kämpa med inskolningen osv. Att sådant tär ordentligt på ett förhållande, speciellt om man har svårt att kommunicera om det är ju inte det minska konstigt.

Tänker att det är faktorer som ni borde ha med er in när ni pratar om detta. Hur det påverkar er och ert sätt att vara och vad ni orkar med. Vad som är rimligt att förvänta sig när exempelvis sömnsituationen är som den är. Och även perspektivet att dessa förutsättningar (förhoppningsvis) blir mycket bättre med tiden. Säger inte att svaret därför att att stå ut tills dess, men om ni båda egentligen VILL fortsätta, att ha med i diskussionerna att ni är en en speciell och förhoppningsvis tidsbegränsad situation just nu. Sen kanske det inte räcker ändå.

Det har du verkligen rätt i. Det har stor betydelse i att konflikter uppstår lätt, man är ju såååå trött och orken att stå emot har inte funnits. Jag har knappt haft ork till något annat än att stå upp på benen och ta hand om barnen.
Därför har jag väl lite "accepterat" att kärleken får stå tillbaka ett tag tills livet är lite lättare. Vilket det faktiskt börjar bli nu. Sömnen är mycket bättre och rutinerna börjar sätta sig.
Jag vill verkligen inte gå isär pga detta, jag vill ju vara med honom. Men jag vill också känna mig uppskattad och älskad hemma.

 

[Imogen]

Jag funderade på om vi skulle testa med att skriva.

Jag och min man kan båda vara lite "trögstartade" vad gäller kommunikationen. Vi har märkt att vi pratar som bäst med varandra när vi är på promenad. Just eftersom man gör något annat under tiden som inte kräver uppmärksamhet, och att det inte blir situationen där man sätter sig ner, stirrar varandra i ögonen och "ska prata". Sen kan konversationen fortsätta sittandes mitt emot varandra, men just för att komma igång.

 

[Masqueradee]

Men enligt honom är sex så viktigt så han kan inte "släppa" det, inte ens tillfälligt.
Jag frågar honom varför men han anser att det är en så viktig del i förhållandet. Om man inte har sex kan man lika gärna vara vänner.

För mig är sex otroligt viktigt i en relation - men det definierar inte relationen. Hade blivit ledsen om någon tyckte att det bara var sexet som spelade roll. Det är en del, inte helheten.

 

[Asko]

Är du säker på det? Jag vet inte hur ert förhållande ser ut och hur ärliga/öppna ni är för varandra - ibland så menar folk det de säger, att de verkligen tror/tycker att det är så. Alltså att han verkligen uttrycker kärlek genom sex, att det är inget mera än så.

Men kärlek (brukar) innebär ju också att man vill göra den andra lycklig, så du kanske snarare ställer frågan om han kommer/vill göra dig glad på ditt sätt att visa kärlek också? Att du är orolig för att bara han kommer få bekräftelse på sitt sätt och du "stå utan"?
Om du känner igen dig i den oron, vet han om det? Är han medveten om att du känner dig orolig och/eller skulle bli ledsen om du hamnade i den situationen? Har du talat om det för honom?

Förresten, jag vill bara förtydliga att jag inte menar att lägga skulden på dig TS! Utan mina frågor är mera hjälpmedel som du kan göra för att ta första steget, förhoppningsvis få bollen i rullning.

Vill han inte lägga ned arbetet så är det inte ditt fel utan du får bestämma hur länge du orkar och vill stanna i den situationen tills han ev(!) tar ett steg också

 

[BusBarro]

Dumpa!

Livet är för kort för att uppfostra karlar som är emotionellt otränade och saknar viljan att lära sig. Ingen ska behöva bli defensiv av att man pratar om sin relation, om känslor, om behov.

Klarar du av att rodda livet ensam med två små, så finns det väl inget som stoppar dig?

Själv klarade jag inte av att lämna tills jag hunnit läka nog mycket fysiskt och emotionellt (fick hypotyreos och allvarlig lång förlossningsdepression), så mitt barn var 5 när jag gjorde slut.

Och vår relation blev faktiskt bättre. Vi var bättre som vänner och coparents. I intim relation kom båda våras sämsta sidor ut, vi triggade varandra, och hade helt olika bild av hur vi vill att ett förhållande ska se ut och hur man ska behandla varandra.

Jag vill inte gå. Jag älskar ju honom och vill kämpa för detta.

Jag skulle klara mig själv med barnen men helt ärligt går jag sönder bara tanken på att leva varannan vecka utan barnen. Jag skulle inte fixa det.

 

[Asko]

Baserad på det du har skrivit i "vår" barntråd så har ju ni haft det halvt hopplöst kämpigt de senaste åren. Där ni knappt sovit alls på flera år, fått kämpa med inskolningen osv. Att sådant tär ordentligt på ett förhållande, speciellt om man har svårt att kommunicera om det är ju inte det minska konstigt.

Tänker att det är faktorer som ni borde ha med er in när ni pratar om detta. Hur det påverkar er och ert sätt att vara och vad ni orkar med. Vad som är rimligt att förvänta sig när exempelvis sömnsituationen är som den är. Och även perspektivet att dessa förutsättningar (förhoppningsvis) blir mycket bättre med tiden. Säger inte att svaret därför att att stå ut tills dess, men om ni båda egentligen VILL fortsätta, att ha med i diskussionerna att ni är en en speciell och förhoppningsvis tidsbegränsad situation just nu. Sen kanske det inte räcker ändå.

Jag märkte definitivt åldern på barnen och hur länge problemen i förhållandet funnits, de är väldigt lika varandra.

Inget konstigt att barn, speciellt de med större krav, gör ett förhållande svårare. Vilket innebär såklart mera arbete som bägge parter behöver lägga ned i det.

 

[BusBarro]

Är du säker på det? Jag vet inte hur ert förhållande ser ut och hur ärliga/öppna ni är för varandra - ibland så menar folk det de säger, att de verkligen tror/tycker att det är så. Alltså att han verkligen uttrycker kärlek genom sex, att det är inget mera än så.

Men kärlek (brukar) innebär ju också att man vill göra den andra lycklig, så du kanske snarare ställer frågan om han kommer/vill göra dig glad på ditt sätt att visa kärlek också? Att du är orolig för att bara han kommer få bekräftelse på sitt sätt och du "stå utan"?
Om du känner igen dig i den oron, vet han om det? Är han medveten om att du känner dig orolig och/eller skulle bli ledsen om du hamnade i den situationen? Har du talat om det för honom?

Jag tror djupt inne att vi båda har så mycket kärlek och respekt för varandra och vill varandra väl och att vi ska vara lyckliga. Vi har bara "tappat bort oss" på vägen.
För att göra en lång historia kort dog min pappa när vår första son låg i magen. Hela vår värld rasade. Min pappa var ALLT för mig och min man. Han var världens underbaraste man och han längtade så mycket efter att bli morfar. Sorgen efter honom har varit extremt tuff för oss båda. Jag visar det genom att säga det, gråta. Min partner är introvert och blir istället "stängd" och pratar inte om det.
Mitt i allt detta så fick min man en livskris. Tyckte han slängt bort livet på att jobba på industri. Utbildade sig inom vården och när han var färdig med det var jag gravid med nr 2. Vilket gjorde att han inte tog ett vårdjobb (pga schemaläggning) och gick tillbaka till industrin. Detta var han så bitter över samtidigt som det var de rätta beslutet för vår familj.

Iom pandemin tog hans föräldrar avstånd från oss och de har aldrig haft en bra relation till att börja med men pandemin gjorde det värre.
Sedan började vi bygga hus och flyttade när jag var höggravid. Sen kom barn nr 2 och vi sov ingenting på 8 mån, sedan blev det lite bättre men vi båda vantrivdes att vara föräldralediga.
Nu har vi båda börjat jobba igen och börjar kravla upp ur hålet. Nu måste vi börja jobba på vår relation som tagit så mycket stryk de senaste åren. Men efter så lång tid med att bara "överleva" har vi ändrats som personer och det känns som att vi måste lära känna varandra igen och hur vi fungerar nu.

 

[skiesabove]

Jag vill inte gå. Jag älskar ju honom och vill kämpa för detta.

Jag skulle klara mig själv med barnen men helt ärligt går jag sönder bara tanken på att leva varannan vecka utan barnen. Jag skulle inte fixa det.

Jag kan absolut förstå det. Jag försökte också kämpa. Men när vi kom dit att vi kunde prata en del om det, så blev det tydligt (för mig) att vi hade helt olika värdegrund/syn på hur man behandlar andra människor, och att han projicerade sjukt mycket på mig och dessutom försökte gaslighta mig konstant.

Jag hoppas att det inte är så med din man, att han "bara" är otränad.

Men se till att det inte blir du som gör hela jobbet nu. Han måste också anstränga sig. Om han säger att han inte förstår dig, så ska han börja anstränga sig för att lära sig att förstå dig. Visa viljan, viljan att vilja ha ett förhållande som ni båda mår bra av.

Om du säger att du vill att ni båda ska börja gå i terapi, vad säger han då?

Om svaret är något oförskämt i stil med "sånt där tjafs tror jag inte på. Det behövs inte" så kanske det är läge att ta en funderare på om han verkligen är en bra livspartner för dig? Vill han dig väl (agerar han på ett sätt som visar att han vill dig väl)?