Saeta
Trådstartare
Gång på gång får jag höra hur fel det är att vara tjock. Att en dels skulle må bättre om en blev smal, men också att det är mycket finare att vara smal. Varför lägger sig folk i hur andra ser ut? Varför är det så otroligt provocerande att vara nöjd med sig själv och må bra om en är tjock? Vi växer ju upp med idealet att smal är bättre. En ska alltid sträva efter att vara smal. Bantningspiller, dieter och kommentarer om att en måste gå ner i vikt. VARFÖR? Varför har folk "rätt" att döma en person som lat, enbart pga att hen är tjock?
Även om vi, under min uppväxt, i min familj aldrig har pratat om varken tjock eller smal så är det såklart oundvikligt att inte bli påverkad. Kompisars föräldrar som kommenterade om jag tog en extra kaka, typ "ska du verkligen äta så många?", dom som även kommenterade om jag inte åt upp all mat osv.
Jag har varit på båda sidorna, alltså både underviktig och överviktig. När jag var underviktig så klagade folk på det och sa att jag borde äta mer för att se bättre ut. När jag blev tjock så klagade folk på att jag åt för mycket och att jag måste röra på mig för att se bättre ut. Inte konstigt att det är så oerhört vanligt med ätstörningar och kroppskomplex.
Jag har egentligen alltid varit väldigt aktiv i mitt liv. Jag har alltid haft djur och sen jag var 12 har jag haft egna hästar. Så jag har mer eller mindre rört på mig mycket varje dag. Sen insjuknade jag i hypotyreos och i den vevan gick jag upp ca 15-20 kg på ett par månader. Jag är ju väldigt väldigt kort så det blev en stor omställning för mig. Sen dess har jag pendlat i vikt och vid minsta lilla viktnedgång har folk hyllat mig och sagt att jag har blivit så fin och att jag är så duktig som gått ner i vikt. Och jag förstår att dessa människor bara menar väl och absolut inte vill såra mig. Men det gör så oerhört ont att höra det, att jag bara duger och är fin om jag går ner i vikt och blir smal. Och det är det jag menar med att vi alla nog är hjärntvättade. För samhället säger åt oss vad som är bra och inte bra.
Hälsa har ju inte med ens vikt att göra. Hälsa handlar om så mycket mer. Om en mår bra psykiskt och fysiskt, dvs är pigg och kry, då är en ju hälsosam. Sen spelar det ju ingen som helst roll om personen i fråga är tjock eller smal. Det är ju som att säga att en rödhårig person skulle vara mer hälsosam än en blond person. Och det är det ju ingen som säger, antar jag.
Och för att klargöra, jag pratar INTE om folk som är så pass underviktiga att dom behöver sjukhusvård.
Inte heller folk som är så pass överviktiga att dom kräver sjukhusvård.
Dessa personer är ju sjuka på ett sätt som inte räknas in här.
Jag pratar om människor som exempelvis mig själv. Jag har ca 15 kg övervikt enligt vården och enligt samhällets normer är jag ful, oattraktiv, ohälsosam, lat och dålig. Personligen så blir jag inte längre ledsen eller kränkt. Men jag blir väldigt ledsen pga att det är så vanligt att folk har den här synen.
En smal person kan ju vara väldigt ohälsosam samtidigt som en tjock person kan vara väldigt hälsosam. Och självklart tvärtom. Det är ju något som faktiskt inte går att se genom att bara kolla på hur många kilon en har på kroppen.
Hur tänker ni kring det här? Är ni också lika hjärntvättade som jag är?
Är vi alla det?
Även om vi, under min uppväxt, i min familj aldrig har pratat om varken tjock eller smal så är det såklart oundvikligt att inte bli påverkad. Kompisars föräldrar som kommenterade om jag tog en extra kaka, typ "ska du verkligen äta så många?", dom som även kommenterade om jag inte åt upp all mat osv.
Jag har varit på båda sidorna, alltså både underviktig och överviktig. När jag var underviktig så klagade folk på det och sa att jag borde äta mer för att se bättre ut. När jag blev tjock så klagade folk på att jag åt för mycket och att jag måste röra på mig för att se bättre ut. Inte konstigt att det är så oerhört vanligt med ätstörningar och kroppskomplex.
Jag har egentligen alltid varit väldigt aktiv i mitt liv. Jag har alltid haft djur och sen jag var 12 har jag haft egna hästar. Så jag har mer eller mindre rört på mig mycket varje dag. Sen insjuknade jag i hypotyreos och i den vevan gick jag upp ca 15-20 kg på ett par månader. Jag är ju väldigt väldigt kort så det blev en stor omställning för mig. Sen dess har jag pendlat i vikt och vid minsta lilla viktnedgång har folk hyllat mig och sagt att jag har blivit så fin och att jag är så duktig som gått ner i vikt. Och jag förstår att dessa människor bara menar väl och absolut inte vill såra mig. Men det gör så oerhört ont att höra det, att jag bara duger och är fin om jag går ner i vikt och blir smal. Och det är det jag menar med att vi alla nog är hjärntvättade. För samhället säger åt oss vad som är bra och inte bra.
Hälsa har ju inte med ens vikt att göra. Hälsa handlar om så mycket mer. Om en mår bra psykiskt och fysiskt, dvs är pigg och kry, då är en ju hälsosam. Sen spelar det ju ingen som helst roll om personen i fråga är tjock eller smal. Det är ju som att säga att en rödhårig person skulle vara mer hälsosam än en blond person. Och det är det ju ingen som säger, antar jag.
Och för att klargöra, jag pratar INTE om folk som är så pass underviktiga att dom behöver sjukhusvård.
Inte heller folk som är så pass överviktiga att dom kräver sjukhusvård.
Dessa personer är ju sjuka på ett sätt som inte räknas in här.
Jag pratar om människor som exempelvis mig själv. Jag har ca 15 kg övervikt enligt vården och enligt samhällets normer är jag ful, oattraktiv, ohälsosam, lat och dålig. Personligen så blir jag inte längre ledsen eller kränkt. Men jag blir väldigt ledsen pga att det är så vanligt att folk har den här synen.
En smal person kan ju vara väldigt ohälsosam samtidigt som en tjock person kan vara väldigt hälsosam. Och självklart tvärtom. Det är ju något som faktiskt inte går att se genom att bara kolla på hur många kilon en har på kroppen.
Hur tänker ni kring det här? Är ni också lika hjärntvättade som jag är?
Är vi alla det?
