Är ni jämställda?

[Kattennizze]

Mitt mål är att min familj ska ha det bra. Hur omvärlden väljer att dela upp sina hushållssysslor rör inte mig.

Det är skitviktigt för mig hur andra barnfamiljer ser på jämställdhet och hur de lever i praktiken. Inte för att jag bryr mig på något slags skvallernivå utan för att jag vill se hur strukturer påverkar på individnivå och tvärtom. Eller som det gamla slagordet säger, det personliga är politiskt. För det är det ju, i allra högsta grad.

 

[sjoberga]

Fast millimeterrättvisa på varje område blir ett väldigt ofritt sätt att leva. Om man inte valt det så förstås.

Jag tycker det är hyfsat jämställt om man tittar på 10 områden och sedan ser att man i snitt över dessa hamnar jämställt - dvs inte med stor obalans åt normhållet. Sedan kan jag både köra nästan alla mil i bilen (blir åksjuk), planera, handla och laga nästan all mat, tvätta kläder väldigt sällan och sköta all skollogistik åt barnen. En del saker rakt i normfällan, andra precis tvärtemot och en del sådär mittemellan som millimeterrättvisan anvisar.

På vissa punkter är intresse och välmående viktigt. Det som är tragiskt är att barnen inte alltid är ett starkt intresse hos båda föräldrarna.

 

[Petruska]

Så de som skrivit i tråden att de känner att de lever jämställda ljuger?

De ljuger troligen inte om sin känslomässiga upplevelse, men man brukar ju inte i första hand definiera jämställdhet som en känsla.

 

[Petruska]

Det viktigaste måste väl ändå vara att man som familj upplever sig jämställda/nöjda. Jag/vi är väldigt nöjda med hur vi har det. Skulle någon annan anse att pga vi inte delar millimeterrättvist (jag städar tex typ aldrig) så jaha? Och?

Nu handlade ju trådstarten om jämställdhet. Inte om upplevd nöjdhet.

 

[SaraMara]

Det viktigaste måste väl ändå vara att man som familj upplever sig jämställda/nöjda. Jag/vi är väldigt nöjda med hur vi har det. Skulle någon annan anse att pga vi inte delar millimeterrättvist (jag städar tex typ aldrig) så jaha? Och?

Nu var det ju inte en enkät om nöjdhet som tråden åsyftade, även om det är härligt att du är nöjd. Jag är också mycket nöjd med mitt liv och har en fantastisk arbetsgivare som främjar lika uttag av fl t.ex. genom generösa kompensationer av lön m.m. men det är inte individen som åsyftas när man talar om strukturer. Det är större än så. Vill en enskild inte lyfta blicken och se det är det okej, även om jag tycker det är att förenkla samhällsproblem.

Lite som att säga till ngn som utsätts för systematiska kränkningar pga funktionshinder eller etnicitet att välja att gå vidare istället för att angripa strukturerna är inte alltid ett hållbart argument.

 

[supersonic]

Tagit ut lika mkt föräldraledighet/ vabb.
Jag här tagit ut flest föräldradagar men vab har vi ungefär lika mycket. I fjol skilde det en dag (jag hade en mer tror jag) men sambon var den som tog nio dagars vab i samband med äldsta barnets operation och eftervård.


Inte automatiskt mamman som går ner i arbetstid.
Ingen av oss har gått ner i tid men min sambo har ett jobb som gör att han har möjlighet att jobba mycket hemifrån och kan därför ha barnen hemma lite mer. Dessutom är han ledig på loven med barnen.


Mamman är inte projektledare över barn och familj (födelsedagar, familjens sociala kontakter)och den som talar om för pappan vad som ska göras och inte automatiskt pappa som är ansvarig för bil, reparationer på hus etc.
Jag har ofta gjort inbjudningar för jag gillar att pyssla men datum och upplägg gör vi tillsammans. Senast var det dop och då bestämde sambon mat och underhållning samt lagade all mat, jag hjälpte till med det jag kunde. Jag fixade lokal och utsmyckning.
Vi hör nog av oss i lika delar till våra vänner och de hör av sig till oss båda. Jag är ansvarig för båda bilarna, helt enkelt för att jag kan mer och har kontakterna. Nu har vi inget hus men en uteplats och där har vi båda gjort lika mycket och tyckt till lika mycket. Jag är inte lika stark så sambon har fått ta tyngre grejer, som att bära hem plattor och säckar med sten.


När familjen ska ut och åka tillsammans så kör mamman bilen lika ofta som pappan
Kör vi till affären är det oftast sambon som kör. Är det till fester eller sammankomster kör oftast jag.


Inte alltid mamman som är den som tar upp diskussioner om hur man ska göra för att vara jämställda.
Innan vi hade barn hjälpte det inte för mig att prata om det alls. Jag lämnade helt enkelt disken tills han fick nog och tog tag i den. Det tog drygt en vecka. Efter det har det varit lättare och inför varje beslut som gäller jämställdhet så här vi pratat om vem som tar vad. Ex om det skulle behövas flera dagars vab så pratar vi om hur vi löser det.


Lika stora möjligheter till fritidsintressen
Här har min sambo minst möjlighet att utöva varje dag. Jag jobbar heltid och pendlar två timmar varje dag samt har egen häst. Det blir inte mycket tid över på vardagarna men det har hänt att han spelar padel eller fotboll till 22-23. Eller gått upp 5 för att hinna gymma innan jobbet.

Jag har mina föräldrar som skräckexempel. De gick skilda vägar för fem år sen. Då hade min mamma tröttnat på att vara just mamma åt min pappa. I 25 år. När jag träffade min sambo bodde vi båda hemma, jag var 20 och han 22. Hans mamma städade hans rum och tvättade, strök och vek allt till honom. Det var lite av en utmaning för mig att inte falla in i samma fälla som min mamma och jag har aldrig vikt eller strukit något till min sambo om han inte specifikt bett mig. Likaså viker och stryker han till mig om jag ber honom. Men varje gång i flera år efter att vi flyttat ihop klagade hans mamma jämt på hans skrynkliga T-shirts när vi sågs.

 

[MiniLi]

Då får man väl gå i täten för förändring. Skita i att arbetsgivaren ser en som illojal och ändå vara föräldraledig. Sen kanske även byta jobb? Visa arbetsgivaren att det inte är okej att påstå att man är illojal, att man isåfall inte stannar. Man kan ju inte bara gnälla och sen ändå inte göra något åt det. Om arbetsgivaren får kalla sina anställda illojala när de vill vara föräldralediga och de anställda bara köper det kommer det ju inte ändras.

Eller väntar man på att "någon annan" ska lösa det?

Genom att göra obekväma val för jämställdhetens skull så går man i högsta grad i täten för förändring!

 

[Petruska]

Fast millimeterrättvisa på varje område blir ett väldigt ofritt sätt att leva. Om man inte valt det så förstås.

Jag tycker det är hyfsat jämställt om man tittar på 10 områden och sedan ser att man i snitt över dessa hamnar jämställt - dvs inte med stor obalans åt normhållet. Sedan kan jag både köra nästan alla mil i bilen (blir åksjuk), planera, handla och laga nästan all mat, tvätta kläder väldigt sällan och sköta all skollogistik åt barnen. En del saker rakt i normfällan, andra precis tvärtemot och en del sådär mittemellan som millimeterrättvisan anvisar.

På vissa punkter är intresse och välmående viktigt. Det som är tragiskt är att barnen inte alltid är ett starkt intresse hos båda föräldrarna.

Hur ofri millimeterrättvisan blir, beror ju delvis på vad som är alternativen. Som alternativ till att jag träder in i kvinnorollen på alla relevanta områden, tex, väljer jag utan tvekan millimeterrättvisa. Bland annat av pedagogiska skäl, det är ju viktigt vad barnen lär sig under sin uppväxt och det kan krävas att jag anstränger mig lite för att förmedla de lärdomar jag finner lämpliga.

Sedan är det ju slående att så fort jämställdhet inom familjer kommer på tal, börjar folk gasta om hur tramsigt och dumt det är med millimeterrättvisa. Som om det överhuvudtaget vore ett reellt hot!

 

[BernT]

Genom att göra obekväma val för jämställdhetens skull så går man i högsta grad i täten för förändring!

Ja alltså bör man göra som jag skrev. Inte ta jobb hos arbetsgivare som resonerar så och om man nu ändå gör/gjort det så får man markera att det inte är ok. Det bör ju rimligtvis göra mer för jämställdheten än att dammsuga exakt varannan gång var.

Nu ska jag leka med mitt barn. Min sambo är också med, megajämställt.

 

[cherie]

Denna tråd påminner mig så mycket om att försöka backa från projektledare-rollen när vi väl får barn. Jag är livrädd för att vårt, i dagsläget, relativt jämställda (kan man någonsin bli jämställda?) förhållande kommer kapsejsa när vi får barn. Just på grund av den där projektledarrollen. Jag har, av samhällsnormer ganska säkert, lättare att hamna i den rollen när det gäller typ allt. Ta över, vilja ta kontrollen. Tracka ner på min sambo när han gör det på sitt sätt. När vi får barn kommer jag behöva tänka på att backa lika mycket som min sambo kommer behöva träda fram.

Men rent konkret. Hur? Förutom det rent uppenbara med föräldradagar, vab. Sånt är ju så grundläggande och självklart i min värld. Barn börjar bli allt mer aktuellt och jag tänker att vi redan tidigt skulle kunna skapa små, små mönster som gjorde att vi närmade oss den fällan där jag får huvudansvar för barn. Typ att jag slöläst massor här på Buke genom åren, och bara på grund av det redan vet vad vi tex behöver ordna och fixa med inför barnets ankomst. Jag tänker att jag redan här måste backa. Inte ligga på att åka och köpa en vagn, fixa ett babynest, bunkra upp med lite kläder och allt sånt. Sitta lugnt i båten, så det inte blir jag som driver på saker innan vi ens är där...

Jag tycker ibland att allt känns dömt att misslyckas på grund av hur hårt samhällets strukturer påverkar och påverkat en i årtioenden. Vi pratar och pratar och pratar inför hur vi vill ha vårt familjeliv med barn men ibland får jag bara känslan av att hur mycket man än försöker så är det ett omöjligt uppdrag, för det är så mycket vi inte ens är medvetna om. Där vi faller in i gamla invanda mönster och banor för det känns så givet och enkelt, som upptrampade spår. Utan att man ens ser det.

 

[sjoberga]

Hur ofri millimeterrättvisan blir, beror ju delvis på vad som är alternativen. Som alternativ till att jag träder in i kvinnorollen på alla relevanta områden, tex, väljer jag utan tvekan millimeterrättvisa. Bland annat av pedagogiska skäl, det är ju viktigt vad barnen lär sig under sin uppväxt och det kan krävas att jag anstränger mig lite för att förmedla de lärdomar jag finner lämpliga.

Sedan är det ju slående att så fort jämställdhet inom familjer kommer på tal, börjar folk gasta om hur tramsigt och dumt det är med millimeterrättvisa. Som om det överhuvudtaget vore ett reellt hot!

Jag tycker i och för sig att millimeterrättvisa i definitionen perfekt likafördelning är tramsigt och dumt i de allra flesta fall jag kan komma på. Det är givetvis ett hot mot friheten att familjer själva får utforma sitt liv, där den som är intresserad av en viss sak kan få göra det utan att den ska delas i två eller fler bitar och göras i exakt lika stor utsträckning.

Om det är ett område där båda gärna inte gör, eller båda gärna gör, så är det mer odumt med millimeterrättvisa. Då delar man på en börda eller rolig uppgift. Det är för mig konstigt att dela millimeterrättvist på en uppgift som ena parten betraktar som en lisa för själen och den andra som tyngsta bördan.

Men det är högst möjligt att det är värt att offra ganska mycket för att uppnå en högre jämställdhet på varje enskilt litet område, så diskussionen är liksom inte svartvit. Jag är nog ändå mer för att titta på helheter och låta den individuella friheten styra, bara vi inte låter den normpåtryckta individuella ofriheten styra - så medvetenhet och diskussion är alltid av godo.

 

[Petruska]

Jag tycker i och för sig att millimeterrättvisa i definitionen perfekt likafördelning är tramsigt och dumt i de allra flesta fall jag kan komma på. Det är givetvis ett hot mot friheten att familjer själva får utforma sitt liv, där den som är intresserad av en viss sak kan få göra det utan att den ska delas i två eller fler bitar och göras i exakt lika stor utsträckning.

Om det är ett område där båda gärna inte gör, eller båda gärna gör, så är det mer odumt med millimeterrättvisa. Då delar man på en börda eller rolig uppgift. Det är för mig konstigt att dela millimeterrättvist på en uppgift som ena parten betraktar som en lisa för själen och den andra som tyngsta bördan.

Men det är högst möjligt att det är värt att offra ganska mycket för att uppnå en högre jämställdhet på varje enskilt litet område, så diskussionen är liksom inte svartvit. Jag är nog ändå mer för att titta på helheter och låta den individuella friheten styra, bara vi inte låter den normpåtryckta individuella ofriheten styra - så medvetenhet och diskussion är alltid av godo.

Men allvarligt. Kan du ens komma på något exempel, som faktiskt har ägt rum under någon tidsrymd värd namnet, där millimeterrättvisa föräldrar emellan har tyckts gå över styr?

Mitt exempel på millimeterrättvisa som kan vara värd att försöka genomföra, var i den här tråden tex att föräldrarna lägger barnen varannan kväll. Särskilt i fall som mycket av barnansvaret lätt hamnar på ena parten (vanligen kvinnan), kan ju det vara ett verktyg för att se till att båda vuxna fungerar som föräldrar. Vi ser ju åter och åter på buke kvinnor som skriver inlägg som faktiskt tycks innefatta att deras mäns föräldraskap inte riktigt är värda namnet.

 

[MiniLi]

Andra exempel på (i mitt tycke) rimlig millimeterrättvisa:
- Båda lagar mat, antingen tillsammans eller lka ofta oavsett vem som gör godast mat
- Lika delad föräldraledighet oavsett praktiska/ekonomiska omständigheter
- Båda städar lika mycket/ofta
- Båda är med på barnens fritidsaktiviteter oavsett om den ena har ett eget intresse i aktiviteten eller ej

Etc..

Själv föredrar jag att göra tillsammans så mycket som möjligt, annars hålla koll så det blir lika eller ha typ varannansystem

 

[BernT]

Andra exempel på (i mitt tycke) rimlig millimeterrättvisa:
- Båda lagar mat, antingen tillsammans eller lka ofta oavsett vem som gör godast mat
- Lika delad föräldraledighet oavsett praktiska/ekonomiska omständigheter
- Båda städar lika mycket/ofta
- Båda är med på barnens fritidsaktiviteter oavsett om den ena har ett eget intresse i aktiviteten eller ej

Etc..

Själv föredrar jag att göra tillsammans så mycket som möjligt, annars hålla koll så det blir lika eller ha typ varannansystem

Fast millimeterrättvisa är ju mer ''idag dammsög jag 30 min, det ska du också göra imorgon oavsett om det behövs eller ej''.

 

[glittra]

jag skulle kunna blanda och ge från svaren från @Rhinos @Imogen och @SaraMara
Här är iaf mina svar:


Tagit ut lika mkt föräldraledighet/ vabb.
I tid ja, 10 månader var på heltid med första barnet. Maken tagit ut betydligt fler dagar eftersom jag har fördelaktigt avtal på jobbet så får ganska mycket betalt för att vara hemma samt att jag inte behövt ta ut dagar för att skydda SGI.


Inte automatiskt mamman som går ner i arbetstid.
Jag jobbade heltid och maken mellan 80-100% pga längre pendlingstid och att han har svårare att jobba hemifrån.


Mamman är inte projektledare över barn och familj (födelsedagar, familjens sociala kontakter)och den som talar om för pappan vad som ska göras och inte automatiskt pappa som är ansvarig för bil, reparationer på hus etc.
Bil, reparationer bestämmer vi gemensamt och renovering av hus gör båda dock med övervikt för maken. Jag har jobbat som projektledare och har lätt att ta den rollen hemma också, tyvärr.


När familjen ska ut och åka tillsammans så kör mamman bilen lika ofta som pappan
Långa sträckor 50/50. Korta sträckor oftare maken som kör.


Inte alltid mamman som är den som tar upp diskussioner om hur man ska göra för att vara jämställda.
Vi pratar om detta tillsammans.


Lika stora möjligheter till fritidsintressen
Ja, i teorin fast jag har just nu ingen riktig hobby/fritidsintresse vilket gör att jag inte utnyttjar min tid riktigt men ska komma igång i höst tänker jag.


Ibland tänker jag att det vore lättare att leva i ett traditionellt ojämnställt förhållande och vara nöjd med det, men sen påminner jag mig själv om att jag är gift med en man som precis som jag har ambitionen att vi ska vara jämställda och att det är en bra start även om vi inte når ända fram. Ensak som irriterat mig under semestern är att jag är kvickare och han lugnare vilket innebär att jag nästan alltid är snabbast med att hjälpa till (ibland för snabb för tvååringen klarar många saker själv om han bara får försöka en stund). Får försöka luta mig tillbaka lite oftare.

 

[sjoberga]

Andra exempel på (i mitt tycke) rimlig millimeterrättvisa:
- Båda lagar mat, antingen tillsammans eller lka ofta oavsett vem som gör godast mat
- Lika delad föräldraledighet oavsett praktiska/ekonomiska omständigheter
- Båda städar lika mycket/ofta
- Båda är med på barnens fritidsaktiviteter oavsett om den ena har ett eget intresse i aktiviteten eller ej

Etc..

Själv föredrar jag att göra tillsammans så mycket som möjligt, annars hålla koll så det blir lika eller ha typ varannansystem

Och jag tycker att det är fullständigt orimligt i vissa delar, för många individer. Varför ska jag avstå mitt stora nöje att varje dag planera, laga och servera mat till familjen till en partner som tycker det är det tråkigaste man kan göra på denna jord? För att båda ska må så dåligt som möjligt? Varför inte anpassa sig till individuella önskemål, och sedan titta på helheten? Är vi väldigt normbelastade och därmed ojämställda eller bör vi göra något annorlunda? Upplevs det som ett problem som måste lösas?

När det gäller frågor som involverar barnen är jag mer benägen att hålla med, helt enkelt för att jag tycker att man ska vara intresserad av de barn man satt till världen och att barnen har rätt till att känna engagemanget från alla sina föräldrar.

Och så fort det gäller ett område där antingen båda inte tycker att det är roligt, eller båda tycker att det är kul - är det rimligt att diskutera en mer jämn uppdelning. Men millimeterrrättvisa? Det behövs bara om endera parten upplever att det är ett problem. Eller om man totalt sett hamnat väldigt snett i normfållan.

Betald föräldraledighet finns inte ens till för alla i samhället.

 

[sjoberga]

Men allvarligt. Kan du ens komma på något exempel, som faktiskt har ägt rum under någon tidsrymd värd namnet, där millimeterrättvisa föräldrar emellan har tyckts gå över styr?

Mitt exempel på millimeterrättvisa som kan vara värd att försöka genomföra, var i den här tråden tex att föräldrarna lägger barnen varannan kväll. Särskilt i fall som mycket av barnansvaret lätt hamnar på ena parten (vanligen kvinnan), kan ju det vara ett verktyg för att se till att båda vuxna fungerar som föräldrar. Vi ser ju åter och åter på buke kvinnor som skriver inlägg som faktiskt tycks innefatta att deras mäns föräldraskap inte riktigt är värda namnet.

Jag tycker att de teoretiska exempel som föreskrivs i denna tråd om millimeterrättvisa i vissa fall är över gränsen, går över styr - men det beror ffa på individerna som utgör själva förhållandet. I praktiken upplever jag inte att jag sett det som problem, utan där är problemet att man slentrianmässigt gör precis som normerna föreskriver, utan diskussion om det.

 

[Petruska]

Fast millimeterrättvisa är ju mer ''idag dammsög jag 30 min, det ska du också göra imorgon oavsett om det behövs eller ej''.

Då talar vi nog snarare om millimeterrättvisa mellan svartsjuka syskon än mellan vuxna som vill realisera ett jämställt sätt att leva.

 

[Mia_R]

Då talar vi nog snarare om millimeterrättvisa mellan svartsjuka syskon än mellan vuxna som vill realisera ett jämställt sätt att leva.

Ja, jag har väldigt svårt att tro att någon lever så, däremot att man dammsuger varannan gång låter mer rimligt.

 

[durachiny]

Så ni menar att dela upp saker efter vad man föredrar att göra och hur bra man är på det kan vara ojämställt så länge båda parter är nöjda med det och spenderar ungefär lika mycket tid och energi på saker som städning, matlagning etc?