Vi var väldigt jämställda (med mångas mått mätt hade det tippat över åt andra hållet eftersom han gjorde klart mer hushållsarbete) innan barnet. Därefter känns det som att vi dessvärre tagit stora kliv in i könsrollerna. Allt från småsaker som att jag alltid är den som fyller på toapapper i badrummen (och efter att ha försökt låta bli gett upp och gör det själv eftersom det går snabbare att göra det själv än att tjata.. ni hör ju..) till att jag storhandlar när jag handlar och ser till att det blir mat i tid och håller reda på att vi måste välja förskola etc, medan mannen snickrar på huset och gruffar när jag tjatar om att barnet måste smörjas in för eksem osv (fast jag gör det ändå för annars blir det ju inte gjort och då får lillen lida). Mannen gör en massa så han ligger inte alls på latsidan, men det är grejer med hus och dylikt så får jag sköta markservicen. Jag ser dessutom detta hos många andra, att efter barnen kommit halkar man efter i jämställdheten.
Samma sak här hemma fast det är jag som fixar på huset också.
Just dom där smågrejerna är så irriterande, som att fylla på toapapper, smörja in barnen osv. Han gör det bara inte.
Jag gör det hellre själv än att tjata och det är verkligen ingen bra lösning i längden. Saker blir ju bara ännu värre.
Projektlederiet är heller inte så kul. Min sambo är extremt passiv och kommer han någonsin på något så innefattar det alltid att det är jag som ska göra något, hämta något, komma på något osv.
![Banghead :banghead: :banghead:]()
Jag tror inte han ens tänker på det själv.
Jag kan ärligt säga att jag hade aldrig bildat familj om jag visste att det skulle bli såhär ojämställt.
Och ja, jag försöker förändra på min situation. Jag är inte särskilt nöjd.
Jag hatar verkligen att gnälla utan agera på det och ändå så gör jag det i alla fall.
Jag tror verkligen att det krävs otroligt mycket i ett förhållande för att det ska vara jämställt.
Och jag tror det handlar om mycket mer än att detaljfokusera på vad man gillar och inte gillar att göra, vilket diskussionen här har tenderat till att handla om.
Jag tror att det krävs mer och på en högre nivå, bortom en själv som jag uppfattar att både
@stjarnhimmel och
@Petruska är inne på det (rätta mig om jag har fel).
När det gäller samhället så tror jag att man måste lagstifta föräldrarledighet och sånt för att få det jämställt. När familjerna väljer själv så tenderar det alltid till att kvinnan offrar sig för "familjens skull".
Jag har två exempel i min närhet som jag skulle vilja kalla som hyggligt jämställda förhållanden.
I båda fallen handlar det om inkomst och att kvinnan tjänar lika mycket eller mer än mannen. Det verkar vara en viktig faktor för att lyckas med att uppnå jämställdhet.
I det ena fallet så har familjen uppdelade sysslor och där har mannen tagit mer föräldraledigt än kvinnan. Jag tror kvinnan tjänar närmare dubbelt så mycket som mannen. Kvinnan i det fallet är dock projektledare och styr upp familjen. Mannen gör dock lika mycket eller mer med barnen.
Båda familjerna har städhjälp, bor i innerstaden och väljer ofta att anlita matkasse, hemleverans av mat och liknande. Dvs man tar hjälp med dom klassiska kvinnliga sysslorna och på det sättet blir det en "ickefråga". Man har helt enkelt löst det med att någon annan (kvinna) sköter det. Hur det skulle vara annars vet jag faktiskt inte riktigt, men det jag kan se är att det verkar finnas en större medvetenhet jämfört med till exempel min egen familj.
Det handlar också om att kvinnorna har en större självsäkerhet och att de ställer krav och sätter gränser. Jag skulle också vilja påstå att båda dessa kvinnor besitter flera egenskaper som man traditionellt benämner som manliga. Kanske det spelar in också? Jag vet faktiskt inte.
Edit: gjort tillägg i inlägget efter jag har fått svar.