Sv: Ännu en "Vilken ras skulle passa oss?"-tråd
Först något om bakgrunden: Jag har haft två springers själv, en ESS och min nuvarande unghund, WSS. Tidigare hade jag golden som "min" ras, men efter att ha lärt känna min svågers första ESS var och är jag helt såld.
I den närmaste familjen har jag även följt, och under långa perioder också tagit hand om familjens andra 2 ESS och 2 cocker. Alla utom en har blivit mycket gamla. En tredje cocker i familjen lärde jag bara känna när hon var ganska till åren, fet och lat, vilket f.ö även cocker nr 2 blev väl tidigt, (kanske en anledning till mina fördomar mot cockers). Familjens nuvarande cocker är 13 år nu, och fortfarande riktigt pigg och trevlig, så hon är undantaget.
Jaktdriften: Den finns där helt klart, men är huvudsakligen inriktad på fågel. Själv jagar jag inte, så min träning är väldigt mycket inriktad på att kontrollera jaktdriften, eftersom jag vill kunna ha hunden lös överallt. Så det blir mycket kontaktträning och skvallerträning, med hunden lös större delen av tiden, redan från första dagen. Tiden mellan 8 och 12 veckor är oerhört värdefull för att grundlägga beteenden man vill ha fram hos hunden.
Min gamla ESS-tik behövde jag aldrig ha koppel på, hon var 100% viltren, och hennes automatiska reaktion om vi stötte upp hare eller rådjur på våra promenader var att komma in till min sida, sätta sig och vänta på belöning. Det var inte ens något jag medvetet tränade henne till, på något konstigt sätt lärde hon sig det själv, genom att avläsa mina reaktioner. Min nuvarande unghund är inte riktigt där än, men på god väg. Stöter hon upp rådjur förföljer hon en bit, men släpper efter ca 50 m och kommer tillbaka av sig själv. Mitt mål här är att få till ett fungerande stoppkommando.
Med fåglar fungerar det lite annorlunda. När min första springer var årsgammal, hade vi en kull trastungar på tomten. Hon spontanapporterade hela kullen i tur och ordning, men så vitt jag kunde se skadade hon ingen av dem. Samma sommar hade vi en kråkunge på tomten, som ramlat ur boet för tidigt. Även denna spontanapporterade hon varje dag under en veckas tid. Hon kom och lämnade av den till mig, jag släppte den, och den flaxade iväg en bit, till synes rätt oberörd. Flygturerna blev längre och längre, och så småningom lärde den sig flyga och gav sig iväg tillsammans med föräldrarna. Året efter hade hon förlorat intresset för fåglar, och brydde sig inte om dem längre.
Min nuvarande unghund jagade kråkor som valp, det verkade som om de retades med henne avsiktligt. Hon var 6 månader förra året, när trastarna hade ungar, och de gjorde henne fullständigt ballistisk. Det fick bli koppel under den perioden, och för säkerhets skull även i år, eftersom hon fortfarande verkar väl intresserad. Jag räknar med att även hon ska tappa intresset till nästa år, de är ju inte dummare än att de lär sig att fåglar bara flyger iväg utom räckhåll.
Aktivering: Sanningen att säga är jag rätt lat, och jag har vuxit ifrån det där med tävling. Den enda aktivering mina hundar egentligen får är långa, dagliga skogspromenader, och förstås att hänga med på allt annat jag gör. Ibland kör vi lite agility, bara för att det är kul. De älskar att hoppa, klättra och balansera. På det håller de sig glada, harmoniska och i god fysisk trim.
Båda har haft samma beteende när de är lösa ute. De rör sig mycket och fort, men håller hela tiden ögonkontakt och kort avstånd, de springer alltså aningen i sicksack framför, eller cirklar runt mig. Jag behöver inte ens hålla på och ropa in dem ideligen, de håller avståndet av sig själva, som om de hade ett "osynligt koppel" på ca 30 m. Det verkar vara inbyggt i rasen, och det är väl det som avses när folk säger att spaniels ska arbeta "under bössan".
Inomhus ligger de antingen och sover på golvet i det rum jag råkar befinna mig, eller trängs med mig i TV-soffan eller sängen. Tycker de att jag är för tråkig kommer de och ger mig någon leksak, för att jag ska kasta den eller ha dragkamp om dem.
De är väldigt sociala, gillar att ha folk omkring sig och kommer överens med de flesta hundar. Skäller gör de väldigt sällan. Jag skulle beskriva dem som väldigt lättsamma och okomplicerade, med en liten varningsflagg för att de är rätt hyperaktiva under valpperioden och första året. Sedan lugnar de ner sig och blir bara normalt livliga.
