Änglahundar

[Lager]

Gammelvovve har varit hängig rätt länge nu... Har börjat fundera över om det kanske börjar bli dags att för honom att gå vidare och bli änglahund. Han har haft fyra små ep-anfall under vintern då han blir blank i ögonen och tappar balansen, skakar inte men ramlar ihop. Det går över på någon minut, men tar honom ändå dryga timmen att riktigt komma tillbaka mentalt. Vet. tycker inte det är någon idé att ge fenemal, eller liknande. Sist ramlade han ur soffan och slog i både ryggen och huvudet.

Han ser dåligt, kan gå rakt förbi hundbästisen på promenaden innan han noterar vem det är. Vägrar gå in i rum med släkt lyse numer och är osäker i trappor. Hör dåligt. Stel och dann, men glad när han väl kommer igång. Kan fortfarande dra en liten repa i skogen på en bra dag. Men mest lunkar han runt.

Det finns ju redan sådana här trådar, och givetvis kan ingen annan bedöma sjukdomstillstånd på en hund via nätet. Hm. Känner väl mest, efter ett par avlivningar av tidigare vovvar, att det är lätt att dra ut på det för länge. Ska man avliva innan de blir riktigt dåliga, eller vänta tills krisen kommer? Nu kommer sommarvärmen dessutom - en plåga för en gamling.

Förra veckan smet han iväg och tjuvåt hästskit på gödselstacken, ett par dagar senare tar det flera minuter att gå nedför två korta trappor... Han är ju inte i storleksordningen "ta under armen" direkt.

Usch så deprimerande tråd. Men, tja, ibland behövs kanske det också. Lite terapi för mig i alla fall, att sätta ord på tankarna.

 

[lady_vip]

Sv: Änglahundar

Du vet ju själv, tyvärr...

Förstår dig till fullo, min gamling har gett upp, tyvärr verkar inte mina föräldrar som har vårdnaden förstå det riktigt. Dessutom har hon en stor tumör (10x10 cm) som växer, men de vill inte se den. Nästa vecka ringer jag vet., men det är ju ett oerhört tufft beslut.

Behöver ju inte skriva att det är det tyngsta beslutet man behöver ta som djurägare, det vet du ju. Men det gör ju inte det enklare, inte ett dugg.

 

[Disen]

Sv: Änglahundar

Nu är det ju aldrig så "enkelt", men jag försöker resonera såhär: När hunden inte längre kan göra det som den vill och alltid har kunnat för att må bra och det bara kan gå utför, då är det dax...

Jag vet dock elittävlingshundar som kommit upp i åren som vägrat att gå ut på apellplanen igen i högre ålder som ändå levt glada pensionärsliv. Så det är inte svart eller vitt.

Jag håller med L_V, du vet bäst själv, även om man gärna blir lite hemmablind med sina nära vänner.

Lycka till! Det är inget lätt beslut!

 

[Lona]

Sv: Änglahundar

Det svåra med gamlingar är ju att ena dagen är de jättepigga och glada, nästa är de skröpliga och så går det upp och ner .
Jag valde att ta bort min gamling när hon började att tappa glimten, folk tyckte nog att hon kunde hängt med ett tag till då hon var såpass pigg men något var inte som förr, hon började tappa glädjen och då var det dags.
Det är ett tungt beslut att fatta men ändå ganska självklart för det mesta.

Fortsätt gå jag är alldeles bakom dig. Vänd dig inte om, du kommer inte se mig där
Jag är med dig fast du inte ser mig
Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar på natten
Jag har det bra nu. Så fortsätt gå, för jag är alldeles bakom dig ändå

TACK FÖR ALLA ÅR JAG FICK TILLSAMMANS MED DIG

Kram!

 

[Disen]

Sv: Änglahundar

Fortsätt gå jag är alldeles bakom dig. Vänd dig inte om, du kommer inte se mig där
Jag är med dig fast du inte ser mig
Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar på natten
Jag har det bra nu. Så fortsätt gå, för jag är alldeles bakom dig ändå

TACK FÖR ALLA ÅR JAG FICK TILLSAMMANS MED DIG

Men åh

 

[Lejonelle]

Sv: Änglahundar

Skickar en varm omtanke. Jag skrev min motsvarande tråd i september 2010. Gick länge med alla tankar och observerade- hur är det idag? Är det dags?

Jag tänkte såhär: Lever vi som vanligt? Gör vi det vi tycker om att göra? Har han fortfarande glädje av livet? Jag läste på om hans tillstånd (dålig hjärtklaff) och hittade forskning på att den genomsnittliga behandlingstiden med medicin var 11 månader, då hunden antingen dog av tillståndet, blev avlivad eller dog av andra orsaker. Bestämde då att han skulle få somna in innan den förväntade försämringen, medan han fortfarande hade bra effekt av behandlingen och innan det blev sommar och varmt. Det hanns inte riktigt. Vi hade satt datumet till i slutet av mars men han blev sämre lite fortare så vi flyttade fram det.

Det ska inte sluta i förnedring när man har delat så mycket fint i alla år. Det var min ledstjärna men jag tycker ändå, med facit i hand, att jag väntade för länge. Min hund led inte men de sista dagarna borde han ha sluppit. Den 4 mars, två dagar innan han skulle ha fyllt 14 år, fick han somna in och det gick lugnt och fint. Efteråt kände jag någon konstig lättnad. Den gnagande oron var borta.

Hur blev det sedan: Unghunden flyttade in och fyllde våra dagar med nytt liv. Ibland kommer saknaden i svarta stråk. Som nu, när jag tänker på det. Och lyfter blicken upp mot hyllan där hans urna står och väntar. Jag hämtade den på djursjukhuset först igår och kanske ska jag nu i helgen låta askan hamna på sin viloplats under vårt pumphus. I alla år försökte han ta sig in under det och nu ska han äntligen få komma dit.

 

[Skogstrollet]

Sv: Änglahundar

Jag har inte haft gamla hundar, däremot sjuka som inte skulle bli bättre och där jag bara väntade på att det var dags. Den första tog jag bort för sent, och det grämer mig ännu. Med den andra hade jag bestämt mig att när jag såg fysiska tecken på att försämringen kom skulle jag boka en tid, jag var helt inställd på att hon skulle sluta med "flaggan i topp". Den avlivningen har jag idag minst dåligt samvete för. Jag vet att den hunden mådde bra och njöt av livet in i det sista, trots att hon börjat halta. Glimten i ögat fanns kvar men hoppet var ute.

Det låter som att du redan har bestämt dig för vad som är bäst för din vovve... Lider med dig.

 

[Migo]

Sv: Änglahundar

Jag skrev "min tråd" om detta för någon månad sedan. Min gamla gubbe var nyligen fyllda 12 år, gick på smärtstillande för dålig höft och var lite trött ibland. Alltid glad och hängde med, om än inte i samma tempo som i sin ungdoms dagar.

Och så fick han en hjärnblödning Han blev betydligt bättre under natten, men trots det bestämde jag mig för att det var dags för honom. Jag ville inte att han skulle passera gränsen för när det blev mer stelhet och smärta än nöje och lek, och han var nog nära. I efterhand känns det att jag gjorde helt rätt, han var glad och nöjd över att få åka ensam med matte in till stan en sväng, och somnade stilla hos den välkända och omtyckta veterinären, med huvudet i mattes knä.

Det tyngsta med hela avlivningen var faktiskt att gå därifrån och lämna Sam kvar. Han blev ju alltid så orolig när jag gick ifrån honom... Det är en tung insikt att det bara är päls och kropp kvar, det som var hunden man älskade är och förblir borta.

Det är ett helvete, men när beslutet väl är fattat så upplevde iaf jag en viss lättnad. Allt det bra finns kvar i minnet, hunden lider inte och man kommer träffa fler fantastiska individer att skapa nya minnen med. Life goes on...

Jag hoppas att det blir bra för dig och din hund.

/Migo

 

[Lona]

Sv: Änglahundar

Jag skrev "min tråd" om detta för någon månad sedan. Min gamla gubbe var nyligen fyllda 12 år, gick på smärtstillande för dålig höft och var lite trött ibland. Alltid glad och hängde med, om än inte i samma tempo som i sin ungdoms dagar.

Det är ett helvete, men när beslutet väl är fattat så upplevde iaf jag en viss lättnad. Allt det bra finns kvar i minnet, hunden lider inte och man kommer träffa fler fantastiska individer att skapa nya minnen med. Life goes on...

Jag hoppas att det blir bra för dig och din hund.

/Migo

Det där håller jag med om, tiden innan avlivningen och innan beslutet var fattat var faktiskt värre än efteråt. Jag trodde dessutom att världen skulle stanna och jag inte skulle klara mig utan mina hundar men... världen snurrar vidare och jag överlevde faktiskt förlusten.

 

[Dalmas]

Sv: Änglahundar

Idag är det en vecka sedan våra vän vandrade vidare han blev nästan 12 år en go och glad labbe som på gammla dar blev lite för rund om magen.

Jag älskar den hunden sjukt mycket och med älskar så menar jag att kärleken inte tar slut för att kroppen gör det när någon individ satt sin prägel så djupt i ens hjärta så försvinner inte kärleken för det.

Vi bestämde oss för att det var dags eftersom han inte levde ett värdigt hundliv längre dvs hans kropp satte begränsningar för allt det han älskat att göra! Livsglädjen i hans ögon var borta, sen hade han stelhet och ont i ryggen och på slutet så var han uppe och vandrade på nätterna, och flåsade och bytte sov ställning mm + att synen och hörseln var mycket nersatta, dock var han alltid en glad själ med viftade svans som mötte en jämt!

Vi gick i våndans tankar länge innan vi tog beslutet och jag mådde så dålig av att vara den som fattade beslutet, fy fan börjar gråta bara av att skriva om honom han har funnits i vårat liv lika länge som våran äldsta son och bara ett och ett halvt år mindre än jag och min sambo har varit tillsammans.

Det spelar ingen roll att vi har andra hundar jag saknar den voven så det gör ont i hela mig.

Vi bokade in tid hos en vetrinär ca en vecka innan han avlivades så att vi fick det som vi ville ha det dvs vetrinären kom hem till oss Jag och barnen satte en lång stund med hunden inne och tog farväl och tackade honom för ALLT, sen hämtade min sambo honom dom gick ut på våran altan som var en av favorit platserna att ligga på sedan hälsade han glatt på vetrinären sen satt sig min sambo brevid och höll om våran hund och tackade för allt och sa farväl när vet sprutade in avlivnings vätskan, sen åkte vet dirrekt eftersom vi alla bröt i hop så fruktansvär mkt både vuxna och barnen, sen begravde vi honom alldeles brevid gården en liten bit in i skogen, och där satt vi länge och lät tårarna rinna.

Barnen hade teckningar och blommor som dom la på graven och på kvällen tände vi ett ljus.

Vi tänder ett ljus för honom varje dag både på graven och framför ett kort vi har i köket för att ljuset symboliserar han som inte finns med oss på jorde livet längre men som väntar på oss på andra sidan.

R.I.P

Mina tankar går till dig varje dag älskade saknade vän...
Tom heten gör så ont men du slipper ha ont mera nu....

Sov Så Gott NICKO

Blev ett långt inlägg och ett tårfyllt men jag kände att jag behövde skriva av mig är så mycket jobbiga tankar och saknaden äter näst in till upp mig jag har inte riktigt förstått att våran vän inte längre lever känns som han alltid funnits hos oss......

 

[Lager]

Sv: Änglahundar

Tack så mycket för stöd och uppmuntran - det gör skillnad!

Ja, jag vet väl egentligen vad som är rätt val i detta, men det tar emot lika mycket nu som i alla andra fall med hundar som varit med och arbetat i många år - samlat på sig erfarenheter och kunskap som syns i deras ögon. Handlar det om en olycka som kräver snabba beslut har jag lättare att agera, men långsamt framåtskridande åldrande är tungt att se och bedöma.

Visst är det enklare när tiden är bokad, då kan man inleda en sorgeprocess. Det är osäkerheten som är slitsam. Ena dagen är han pigg och fräsch, nästa sover han sig igenom. Det har alltid varit en duracellvovve och att se honom en sämre dag - matt och ointresserad - är tragiskt.

Tack igen för stöd.

 

[Lager]

Sv: Änglahundar

dubbelpost

 

[Lager]

Sv: Änglahundar

Uppdatering. Slutligen är nu datum satt för dagen D, 15 juli. Finaste Gamling lämnar jordelivet för viktigare uppdrag i kommande existenser.

"En kvinna låg och sov när Livet kom till henne och frågade
- Om du får välja emellan två saker, kärlek eller frihet - vad är då viktigast?
Kvinnan svarade
- Då väljer jag frihet, för den som är fri gör sina egna val, och kan då även välja att älska."

 

[madde_84]

Sv: Änglahundar

Kramar till dig!

 

[Disen]

Sv: Änglahundar

Lider med er! Gör det bästa av er sista tid!

Jag meddelar mina änglar att ta hand om honom när han dyker upp.

*Styrkekramar*

 

[Tretjak]

Sv: Änglahundar

Änglahund...ett fint uttryck tycker jag. Min gammelhund, en schäferhane på 10 år, gick bort i fredags.

Det är svårt att förlika sig med tanken på att han aldrig kommer tillbaka. Skallen här hemma har tystnat och hans tik sörjer precis som vi. Det är SÅ tyst här hemma.

Gammelvovven har varit stark och livlig och tagit stor plats i hela sitt liv - han hördes och syntes överallt. Stor grå schäferhane med mycket livslust. Han har klarat kriser förr, varit utdömd och kommit tillbaka med full kraft igen.
Nu var han äldre men...en liten gnista av hopp fanns ändå när vi åkte in till djursjukhuset efter några dagar av oro för hans förändrade beteende och i slutet svullna buk. Han hade ju varit uträknad förr men levt i 4 år till efter det. Fast någonting fick mig att känna, innerst inne, ändå att denna gången var hans blick annorlunda. Detta var en hund som alltid följt mig som en skugga, hoppat upp vid minsta rörelse från mig - där jag var, var också han.
Nu ville han inte möta min blick, tittade förbi mig precis som om han var på väg någon annanstans redan.

På djursjukhuset konstaterade man en brusten mjälte, kanske borde han fått sluta direkt men jag bad dem ändå söva och öppna och titta, det fanns ju en liten chans att det "bara" var mjälten, och därmed en liten chans att han skulle kunna klara det. Hans fysik var ju i övrigt fantastisk för hans ålder. Jag ville ge honom en chans. Men när jag fick lämna över honom till sköterskan så gav han mig en blick som bara sa; "jag går nu matte" så jag bara visste att vi inte skulle ses mer. Det var en så stark upplevelse att det är svårt att ta in fortfarande. Han är borta - men på kvällarna tycker jag ibland att han ändå finns i rummet - jag vet att det inte är så men känslan är där ändå.
"Det är ju bara en hund, säger en del" - om det vore så enkelt. Jag har haft hundarna närmare mig än de flesta av mina vänner och en del familjemedlemmar. Vi har tränat och jobbat ihop, fjällvandrat och rest halva Sverige runt genom åren. Mina två stora grållar är numera båda änglahundar och de fattas mig.