Ångest - GAD ?

[Estrella]

Anonymt nick. Gör som andra. Varnar för långt inlägg.

Jag har inga som helst bekymmer i världen e g e n t l i g e n men mår piss.
Var på jobbet och kände bara: Nope de här funkar inte. Ringde mej sjuk och har sen dess varit hemma. Anledningen till att jag mår piss är att jag har som en stor klump i magen, blir lätt irriterad och allmänt less. Inte på livet, inte på mitt liv, ekonomin är helt ok osv. Jag är förvisso en av de som är ofrivilligt singel och störs av det. Har nu varit hemma i en vecka och klumpen i magen försvinner inte.

Så googlade. Och då kommer en massa länkar om oro och även ångest.
Och så många saker stämmer in på hur jag mår, men gör jag testerna så är jag inte i "ångestkategorin" - återigen - jag har ingenting som gör att jag ska må som jag gör.

Har mailat VC då jag har varit där tidigare för att kolla varför jag mår som jag gör. Det här är alltså inte första gången jag inte orkar vara på jobbet. Det här är ett problem som smugit sej på vartefter det här året gått. Första sjukskrivningen var redan i maj. Har lyckats jobba sen dess tills nu.
Vi diskuterade depression (jag är för glad och inte nere nog), diabetes (jag är överviktig, låg högt, gjorde om testet och låg under gränsen så även på långtidskollen) PMDS (oftast mått sämre inför mensen, men inte "tillräckligt" för att gå vidare med det spåret) och även mina i övrigt icke existerande problem. Kontentan blev att jag ska kolla min blodsockerstatus om ett år igen.

Så mailat vc för att fråga hur jag går vidare, men vet ju att det finns bra råd här inne. Och säkerligen flera med ångest. Även om min ångest inte har någon direkt synbar orsak kanske nåt ni säger hjälper mej att hitta en orsak ? Min singelstatus är förvisso min egen teori, men hur jag kommer runt den är ju en sak jag antagligen kommer behöva ta upp med - vart det nu blir jag hamnar.
Men jag tycker personligen att jag har det bra, även om jag är ofrivilligt singel, så jag är ändå helt oförstående till varför jag har ångestsymptom.

Jag har intressen som jag utövar, men inget ger den där "ja det här lyfter mitt mående".
Jag försöker ta mej ut på promenader men vädret är ju inte det roligaste. Men jag går ut och går när orken finns där. Jag skrattar åt roliga saker - jag skämtar och så. Men så fort jag slutat skratta åt något känner jag lika gärna för att börja gråta.

Hjälp mej.

 

[Sirap]

På ditt inlägg så låter det som om du är lite mer "allmänt deppig" än att du skulle ha en depression med riktig ångest. Jag kan förstås ha fel, men så som du beskriver det tror jag att de flesta mår lite av och till faktiskt.

 

[Ramona]

Ångest har alla människor till och från. En människa som aldrig haft ångest har antingen inte känt efter eller så vet de helt enkelt inte hur det känns. Men att tro att du har GAD är långt ifrån vanlig ångest över att livet stundtals kan kännas kasst.

Nasse i Nalle Puh lider av GAD, han har konstant katastroftänk, oro och är ängslig av naturen typ hela tiden, jämt och ständigt. Känner du igen dig i det verkligen?

Jag har också ångest. Sitter just nu med trycket över bröstet och mår allmänt pissigt över egentligen ingenting. Mitt liv är egentligen helt okej, men ångest kommer inte utan anledning. Varför tror du att du har ångest? Är singelgrejen verkligen så stor att det blir ångest över att du är själv?

Jag kan få ångest av minsta lilla eftersom jag sedan typ 2 år tillbaka är lite ångestbenägen i perioder. Idag såg jag på Snap att två av mina vänner hängt hela kvällen. De känner egentligen inte varandra, utan det är genom mig de lärt känna varandra, och jag bor numer 12 mil bort. Ändå fick jag ångest av att typ känna mig utanför och andra helt irrationella tankar som inte alls är verklighetsförankrade. Som sagt, jag kan få ångest av minsta lilla. Men i grunden är det bara detaljerna som får bägaren att rinna över. Mitt egentliga ångestproblem ligger inte i detaljerna, utan det är större än så. Frågan är bara vad det är. Men det försöker jag ta med psykologen, för jag inser att jag aldrig reder ut det på egen hand.

 

[Estrella]

Ångest har alla människor till och från. En människa som aldrig haft ångest har antingen inte känt efter eller så vet de helt enkelt inte hur det känns. Men att tro att du har GAD är långt ifrån vanlig ångest över att livet stundtals kan kännas kasst.

Nasse i Nalle Puh lider av GAD, han har konstant katastroftänk, oro och är ängslig av naturen typ hela tiden, jämt och ständigt. Känner du igen dig i det verkligen?

Jag har också ångest. Sitter just nu med trycket över bröstet och mår allmänt pissigt över egentligen ingenting. Mitt liv är egentligen helt okej, men ångest kommer inte utan anledning. Varför tror du att du har ångest? Är singelgrejen verkligen så stor att det blir ångest över att du är själv?

Jag kan få ångest av minsta lilla eftersom jag sedan typ 2 år tillbaka är lite ångestbenägen i perioder. Idag såg jag på Snap att två av mina vänner hängt hela kvällen. De känner egentligen inte varandra, utan det är genom mig de lärt känna varandra, och jag bor numer 12 mil bort. Ändå fick jag ångest av att typ känna mig utanför och andra helt irrationella tankar som inte alls är verklighetsförankrade. Som sagt, jag kan få ångest av minsta lilla. Men i grunden är det bara detaljerna som får bägaren att rinna över. Mitt egentliga ångestproblem ligger inte i detaljerna, utan det är större än så. Frågan är bara vad det är. Men det försöker jag ta med psykologen, för jag inser att jag aldrig reder ut det på egen hand.

Nej jag har ingen "ångestattack". Jag har ingen social fobi eller andra "konstigheter". Men ja min kropp är full av ångestsymptom.
Klumpen i magen med mera är det jag är hemma för.
Mina hjärnspöken kan jag "hantera".
"Dagdrömmer" jag om att jag, nära och kära råkar ut för katastrofer ? - Ja. "Dagdrömmer" jag om hur jag ska ta mitt liv ? - Ja.
Gråter jag mej till sömns x antal nätter i månaden ? - Ja.
men nej jag går inte omkring och är orolig. Det är ju det som är grejen. Min kropp säger att jag är orolig, men i huvudet så finns inget som har anledning att ge kroppen symptomen. (tycker jag)

Men ja jag får nog inse att det är där jag får börja jag med. Inom psykiatrin.

 

[Ramona]

Men ja min kropp är full av ångestsymptom.

Kan det vara så enkelt att det är stress? Känner du dig stressad?

Sen tycker jag att det låter oroväckande att du gråter dig till sömns flera nätter i månaden. Vad är det du gråter över? Är det en riktig sorg inom dig eller är det mer att du är så trött på allting och känner en hopplöshet?

 

[Estrella]

Kan det vara så enkelt att det är stress? Känner du dig stressad?

Sen tycker jag att det låter oroväckande att du gråter dig till sömns flera nätter i månaden. Vad är det du gråter över? Är det en riktig sorg inom dig eller är det mer att du är så trött på allting och känner en hopplöshet?

Inte stressad alls.
Många undrar om det inte är "utbrändhet" jag känner, men där är som sagt ännu mindre orsaker än ångest. Inget stressigt jobb (jag trivs väldigt bra på mitt jobb) eller annat.

Gråtandet bottnar mest i hopplösheten. Men även ifrån mina "dagdrömmar" dvs ifrån olyckorna/dödsfallen min hjärna diktar ihop. Hur jag vet att min familj kommer reagera på att jag tar livet av mej mm.

I början när de här "dagdrömmarna" om olyckor mm kom försökte jag bryta, men det går inte. Hur jag än försöker så är det enklast att bara låta hjärnan gå igenom de hemska scenariona och "bli av med dom så" istället för att försöka tänka på annat. För de har jag inte lyckats med. De går över först när de "själva vill".

 

[Ramona]

I början när de här "dagdrömmarna" om olyckor mm kom försökte jag bryta, men det går inte. Hur jag än försöker så är det enklast att bara låta hjärnan gå igenom de hemska scenariona och "bli av med dom så" istället för att försöka tänka på annat. För de har jag inte lyckats med. De går över först när de "själva vill".

Det låter som att du behöver ringa vc och få en tid hos en kbt-terapeut. Du behöver få verktyg så du kan ta makten över dina tankar och känslor. Och förstå vad det är som utlöser vad, för just nu tror jag inte att du har en aning om varför du känner på ett visst sätt och vad du har för strategier för att hantera ångesten som kommer.

 

[Sleepy]

Min kropp säger att jag är orolig, men i huvudet så finns inget som har anledning att ge kroppen symptomen. (tycker jag)

Där har du problemet; du lyssnar inte på dig själv.

Om din kropp säger att du mår dåligt, så är det så. Det är dags att fråga varför - istället för att tala om för den att den har fel.

Gå och prata med nån som kan hjälpa dig nysta i det.

 

[MissFideli]

Jag har GAD.

Det viktigaste tycker jag är att inte självdiagnostisera, det är inte positivt någonstans. Tvärtom kan det öka ångesten. Ta kontakt med vården och låt dom sköta diagnostiseringen. Har du trots allt GAD så ska du få hjälp för det.
Lycka till!

 

[MJLee]

Nu vet jag inte vad du har för ekonomiska förutsättningar men iom att du inte, än så länge, har en mer konkret 'diagnos' kan det vara en tanke att hitta någon privat eftersom det kan ta en del tid att få träffa rätt personer inom vården som kan hjälpa dig vidare.

Just nu mer akut kanske du skulle behöva kontakt med någon som är kvalificerad.

 

[parellikusken]

Jag har GAD. Ibland tror jag att det mer är en personlighetstyp är något jag skulle kunna bli frisk ifrån.
Men det har varit så illa att jag varit sjukskriven i många år pga. främst den diagnosen, allt innebar ångest och rädsla för mig, vågade knappt vara ute till slut.
Numera är det lindrigare, men oron och ångesten är konstant närvarande och gör ofta att jag fattar kassa beslut för att fy undan ångesten.
På mig är GAD väldigt kroppslig, har alltid ont i hela kroppen av ångesten, typ inuti kroppen. Får ofta spänningshuvudvärk och har alltid nära till magkatarr.

Min amatörmässiga gissning är att man oftast får med sig GAD från barndomen, att man antingen hade oroliga föräldrar eller växte upp i en otrygg miljö.

 

[Modest]

Inte stressad alls.
Många undrar om det inte är "utbrändhet" jag känner, men där är som sagt ännu mindre orsaker än ångest. Inget stressigt jobb (jag trivs väldigt bra på mitt jobb) eller annat.

Gråtandet bottnar mest i hopplösheten. Men även ifrån mina "dagdrömmar" dvs ifrån olyckorna/dödsfallen min hjärna diktar ihop. Hur jag vet att min familj kommer reagera på att jag tar livet av mej mm.

I början när de här "dagdrömmarna" om olyckor mm kom försökte jag bryta, men det går inte. Hur jag än försöker så är det enklast att bara låta hjärnan gå igenom de hemska scenariona och "bli av med dom så" istället för att försöka tänka på annat. För de har jag inte lyckats med. De går över först när de "själva vill".

Du har självmordstankar om jag förstår dig rätt? Jag skulle ringa VC direkt och låta dem lotsa dig vidare.

Hoppas att du mår bättre snart.

 

[purity_666]

Jag tycker inte heller det låter som GAD. Det låter mer depressionskopplat än ångest.
Har de kollat dig för magkatarr? Angående känslan i magen.
Har du fått remiss till kurator?

Sen ska man inte googla. Det är det värsta man kan göra. Du mår som du mår, be läkare ställa diagnos.

 

[Robbansmatte2]

Höstdepression ? Det är vanligt nu när allt är mörkt, kallare, ensammare, tommare liv osv osv. Vc plus kbt och ev. ljusterapi vore nog bra. Men gå ut i dagsljuset varje dag, ta en lång promenad mitt på dagen.

 

[EmmaBovary]

Jag tycker inte heller det låter som GAD. Det låter mer depressionskopplat än ångest.
Har de kollat dig för magkatarr? Angående känslan i magen.
Har du fått remiss till kurator?

Sen ska man inte googla. Det är det värsta man kan göra. Du mår som du mår, be läkare ställa diagnos.

Jag håller inte med angående att man inte ska googla, och att det skulle vara det värsta man kan göra. Man ska absolut inte försöka självdiagnostisera, men det är rimligt att söka information. I samband med vårdens (och i synnerhet psykiatrins) väntetider blir det en väldigt lång tid av ovisshet, och det underlättar nog för många att åtminstone ha en hum om vad det kanske kan röra sig om.

Sen ska väl sägas att jag nog överreagerar när någon säger att man absolut inte ska googla, eftersom jag blivit illa behandlad av vården när jag uttryckte oro för att mina symtom stämde överens med en viss diagnos. Hade jag inte legat på så hade jag kanske inte fått de undersökningarna som ledde till sagda diagnos, vilket med största sannolikhet hade lett till en sämre prognos. Men det har ju inte med TS att göra, det är bara en förklaring till varför jag tycker att det är en farlig sak att säga. Det är ju inte bra när det självdiagnostiseras heller.

 

[Grazing]

Anonymt nick. Gör som andra. Varnar för långt inlägg.

Jag har inga som helst bekymmer i världen e g e n t l i g e n men mår piss.
Var på jobbet och kände bara: Nope de här funkar inte. Ringde mej sjuk och har sen dess varit hemma. Anledningen till att jag mår piss är att jag har som en stor klump i magen, blir lätt irriterad och allmänt less. Inte på livet, inte på mitt liv, ekonomin är helt ok osv. Jag är förvisso en av de som är ofrivilligt singel och störs av det. Har nu varit hemma i en vecka och klumpen i magen försvinner inte.

Så googlade. Och då kommer en massa länkar om oro och även ångest.
Och så många saker stämmer in på hur jag mår, men gör jag testerna så är jag inte i "ångestkategorin" - återigen - jag har ingenting som gör att jag ska må som jag gör.

Har mailat VC då jag har varit där tidigare för att kolla varför jag mår som jag gör. Det här är alltså inte första gången jag inte orkar vara på jobbet. Det här är ett problem som smugit sej på vartefter det här året gått. Första sjukskrivningen var redan i maj. Har lyckats jobba sen dess tills nu.
Vi diskuterade depression (jag är för glad och inte nere nog), diabetes (jag är överviktig, låg högt, gjorde om testet och låg under gränsen så även på långtidskollen) PMDS (oftast mått sämre inför mensen, men inte "tillräckligt" för att gå vidare med det spåret) och även mina i övrigt icke existerande problem. Kontentan blev att jag ska kolla min blodsockerstatus om ett år igen.

Så mailat vc för att fråga hur jag går vidare, men vet ju att det finns bra råd här inne. Och säkerligen flera med ångest. Även om min ångest inte har någon direkt synbar orsak kanske nåt ni säger hjälper mej att hitta en orsak ? Min singelstatus är förvisso min egen teori, men hur jag kommer runt den är ju en sak jag antagligen kommer behöva ta upp med - vart det nu blir jag hamnar.
Men jag tycker personligen att jag har det bra, även om jag är ofrivilligt singel, så jag är ändå helt oförstående till varför jag har ångestsymptom.

Jag har intressen som jag utövar, men inget ger den där "ja det här lyfter mitt mående".
Jag försöker ta mej ut på promenader men vädret är ju inte det roligaste. Men jag går ut och går när orken finns där. Jag skrattar åt roliga saker - jag skämtar och så. Men så fort jag slutat skratta åt något känner jag lika gärna för att börja gråta.

Hjälp mej.

Alltså, för det första så kan man faktiskt vara "glad" trots att man har en depression. Det finns olika typer av depressioner. Sen så måste det inte finnas en anledning, ibland behöver man hjälp på traven med mediciner eller så för att få balans i livet igen.

Det där med att alla har ångest så ja, men när den är ett problem i vardagen och man påverkas negativt av den då bör man göra något åt det. GAD behöver det inte vara men det betyder inte att din ångest inte är tillräcklig för att inte få hjälp för. Sök till psyk, egenremiss ska ju fungera också så man behöver inte gå via vårdcentralen.

 

[Grazing]

På ditt inlägg så låter det som om du är lite mer "allmänt deppig" än att du skulle ha en depression med riktig ångest. Jag kan förstås ha fel, men så som du beskriver det tror jag att de flesta mår lite av och till faktiskt.

Vad enligt dig är "riktig" ångest? Dom flesta har det inte alls så skulle tro, behöver man ta ledigt från jobbet, söker man för sin ångest och sitt dåliga mående så är det ett problem. Diagnos eller inte så är det inte något man bör strunta i.

 

[Lipperta]

Jag trodde inte heller att jag var stressad tills psykologen förklarade hur det är att leva med stress. Inte bara ''oj nu måste jag skynda mig till bussen'', utan känslan som sitter i magen jämt.
Jag måste göra det här om en vecka men jag vill/kan/orkar inte med det.
Du stressar kanske över att du måste tillbaka till jobbet och du måste må bra innan dess.

Jag trodde heller inte jag hade ångest innan samma psykolog förklarade hur känslan är.
Trodde ''bara'' jag hade socialfobi och depression innan, men nej då det är fler fel på mig än så

Hur är det på sommaren? Lika illa eller något som kommer varje vinter? Eller helt enkelt något nytt?
Får du nog med C och D vitamin?
När du är hos VC be om ett blodprov, det var det första min nya läkare ville göra för att utesluta. Och jag sitter långt ner i skiten och bara hoppades att det skulle visa något, men icke.
Dock vet jag inte vad de ville prova

Om du har råd tycker jag du ska söka privat terapeut. Jag har lite tillit till VC och undviker gärna om jag kan. Men det är ju tusen gånger bättre än att gå hemma själv och undra.

Har du något du tycker är roligt att göra? I väntan på rätt hjälp.
Måla, pyssla, handarbeta, vad som helst? Gå in för det. Låt dig själv må dåligt.
Jag uppmuntar mig själv som en 3 åring, ''ÅH det tog bara 2 timmar att gå upp ur sängen GUD vad BRA, duktig idiot!''
Det är ingen ide att sitta och hacka mer och mer på sig själv när du redan mår helt uselt. Det åstakommer inget.

 

[marsve]

Okay. Jag inser att förkortningen GAD kan stå för olika saker men för mig står den för väldigt vackra möbler. Kolla Gotländsk Art Design....

 

[MissFideli]

Jag håller inte med angående att man inte ska googla, och att det skulle vara det värsta man kan göra. Man ska absolut inte försöka självdiagnostisera, men det är rimligt att söka information. I samband med vårdens (och i synnerhet psykiatrins) väntetider blir det en väldigt lång tid av ovisshet, och det underlättar nog för många att åtminstone ha en hum om vad det kanske kan röra sig om.

Sen ska väl sägas att jag nog överreagerar när någon säger att man absolut inte ska googla, eftersom jag blivit illa behandlad av vården när jag uttryckte oro för att mina symtom stämde överens med en viss diagnos. Hade jag inte legat på så hade jag kanske inte fått de undersökningarna som ledde till sagda diagnos, vilket med största sannolikhet hade lett till en sämre prognos. Men det har ju inte med TS att göra, det är bara en förklaring till varför jag tycker att det är en farlig sak att säga. Det är ju inte bra när det självdiagnostiseras heller.

Problemet med att googla, framförallt om man har GAD är att det otroligt lätt triggar ångesten. Söker du info om hosta och hittar 9 fall där det står att det kan vara förkylning och 1 där det står att det kan vara symptom på en dödlig sjukdom så kommer GAD:en få dig att tro att du snart kommer dö. Har man GAD så funkar inte alltid det logiska tänkandet och du klarar inte att sortera ut genom rimlighet. Så att googla när man har GAD kan vara otroligt destruktivt.