Ångest hipp som happ

[Blueberry]

I new age och hokus pokus-världen kallas "såna människor" för Empater. Oavsett om man tror eller inte tror på't så är det ganska intressant (googla empat/empath vid intresse).

Där ser man, jag visste inte att det fanns ett ord för det

Jag har mest bara tänk att "Om du levde på medeltiden hade du antagligen blivit bränd på bål..." men varit snäll nog att aldrig säga det till henne

Hon är förresten helt suverän med "hysteriska hästar". De blir helt förändrade när hon jobbar med dem. Jag är oerhört fascinerad av henne. Och lite avundsjuk...

 

[Maoam]

Hej! Jag har haft lite snarlika problem, dock mer smygande och diffusa, och stundtals attackartade. Likt har dock varit att även jag haft väldigt svårt att förstå vad som utlöser allt gnag och all oro, men förmodligen har jag en del som pockar på från bakåt i tiden, vilket färgar mina nuvarande upplevelser på ett plan jag inte rikrigt kan greppa.

Det där har blivit väldigt mycket bättre nu utan att jag egentligen förstår varför, eller det kan vara att jag är betydligt mer trygg med de människor jag har runt mig, men hur som helst, jag har snackat med flera kompisar om lite liknande upplevelser, och iaf tre av dem har blivit väldigt hjälpta av medicin som man står på varje dag, SSRI. De säger att den tar udden av den värsta panikkänslan, utan att inverka på deras känslor i övrigt, och sådana mediciner rekommenderas även som ett alternativ för depression.

Samtalsterapi med en terapeut som du verkligen klickar med känns kanske egentligen som ett mer tilltalande alternativ, men åh du verkar ha hamnat så fel i vårdkarusellen . Kanske kan du lista om dig? Det borde finnas många vårdcentraler med psykolog anslutna till sig, och kanske finns det någon där tider finns inom rimlig tid. Dock brasklapp för att primärvården kanske anser att psykiatrin ska ta hand om dig nu.

Annars är ett tips att söka privat om du har råd. förmodligen hade jag gjort just så om jag vore i din sits och ville ha samtalsterapi med psykolog. SSRI kan du nog dock få utskrivet bara du får en second opinion av en annan läkare om du känner att du vill testa. De kan ge insättnings- och utsättningssymptom, och en stabil kontakt med uppföljning ska absolut finnas när medicinen sätts in, men som jag förstår det är de absolut inte ökända för att ge outhärdliga sådana. Jättemånga människor står på sådana mediciner och många verkar verkligen bli väldigt hjälpta.

Hur som helst - ta hand om dig!!! Önskar att jag visste mer om framkomliga vägar i Stockholm!

Tänkte på det du skrev om vårdcentraler. Jag listade mig på en privat vårdcentral och de har egna psykologer, fick tid 1 vecka efter läkarbesöket. Det kanske som du skrev är värt att leta upp en sådan vårdcentral och lista sig där och boka besök hos läkare? Detta verkar ju helt snurrigt, att behöva slussas runt så när man mår dåligt känns inte ok.

 

[Centaur]

Där ser man, jag visste inte att det fanns ett ord för det

Jag har mest bara tänk att "Om du levde på medeltiden hade du antagligen blivit bränd på bål..." men varit snäll nog att aldrig säga det till henne

Hon är förresten helt suverän med "hysteriska hästar". De blir helt förändrade när hon jobbar med dem. Jag är oerhört fascinerad av henne. Och lite avundsjuk...

Jag är också sån som din syster. Det är väldigt jobbigt, jag känner allt så intensivt. När jag var yngre förstod jag inte vad som hände, ofta kom känslorna på en fest eller andra ställen med många människor runt. Jag kunde plötsligt känna en stor sorg eller rädsla eller att det gjorde ont någonstans. Det var riktigt kusligt, som om jag försvann från min egen kropp, jag blev helt fastfrusen och fick bara åka hem. En dag satt jag och min kompis på bussen och plötsligt fick jag så himla ont i foten. Förstod inte vad det var. På nästa hållplats går en man som har suttit längre bak i bussen av och han går på kryckor med gipsat ben. Då fattade vi.

Jag har lärt mig att skydda och skärma mig själv med åren, föreställer mig att jag har en stor bubbla runt mig som inget kan komma igenom utan invitation.
Funkar bra så länge jag mår hyfsat bra, är jag för trött och sjuk blir det svårt. Jag känner fortfarande alla känslor hos människor i nära relationer och personer jag pratar med, det lyckas jag inte värja mig mot. Det är väldigt svårt för mig att hantera negativa känslor tex om någon är arg på mig, det skrämmer mig och jag kan känna mig så rädd och upprörd att jag skakar i en timme efteråt. Jag försöker undvika såna situationer. Jag är också väldigt känslig för energin i hus, på platser osv. Det är som att jag inte har någon hud, som att hjärtat sitter utanpå kroppen, helt oskyddat.

Men trots allt tycker jag om min känslighet. Den gör att jag kan kommunicera med djur och jag ser och upplever sånt som andra inte märker eller tänker på. Jag tänker aldrig medicinera bort den, då förlorar jag allt det positiva också och en del av den personen jag är. Jag skulle tveklöst ha blivit bränd för häxeri om jag levt på den tiden.

Läs om HSP, högkänslighet. Det är ett personlighetsdrag, ingen sjukdom. Man kan ha det i olika grader, jag scorar alltid 100% på testerna.

Jag tänker att många som har GAD, den generella ångesten och oron som Singoalla beskriver är ganska typisk, egentligen bara är extra känsliga och behöver hjälp (terapi) för att hantera sin känslighet istället för att försöka bedöva känslorna med kemikalier.

 

[Blueberry]

@Centaur
Jag måste visa min syster ditt inlägg, för jag tror att hon känner sig väldigt ensam med det...

Hur som helst, jag vill inte förringa ångest eller personer med ångest.
Jag tänkte mest på det eftersom @Singoalla bara exemplifierade situationer när hon har många/flera andra människor runt sig i ursprungsinlägget.

 

[Centaur]

Det gör jag också, men har träffat ett par personer som är lika "konstiga" som mig. Så vi finns.

Tror att det kan bli så svårhanterligt för många att de inte känner att det finns någon annan utväg än mediciner. Handlar mycket om vem man möter i kontakt med vården, om terapeuten förstår eller ej. Jag har blivit medicinerad under en kortare period och på ett sätt var det skönt, brydde mig inte om någonting. Men jag tappade de bra sidorna också... Så jag slutade med medicinen. Träffade människor som förstod mig och kunde ge mig verktyg för att hantera känsligheten och det hjälpte.

Har full förståelse för att man kan behöva mediciner ibland när ångesten blir för stark, oavsett orsak. Men bättre att akutmedicinera och ha en bra samtalskontakt. Prova en annan vårdcentral Singoalla och säg att det är akut, du måste få en tid. Hoppas det löser sig, är ju helt galet att du ska bli utredd för missbruk.

 

[Singoalla]

Ja jag hade en klient som vi starkt misstänkte var schizofren. För att få utredning på psyk skulle han vara dokumenterat drogfri i 6 månader. Lycka till med det om man är sjuk och inte har någon annan hjälp.

Det är jättesvårt. Jag fattade väl också att alkohol är en skitdålig lösning, men vad ska man göra? Känslan är så oumbärlig. Det är svårt för någon som inte haft ångest att förstå, men den äter upp än. Omsluter varenda liten cell i kroppen tills man kvider. För mig finns det bara fyra alternativ: 1. Bli distraherad (Det bästa, men svårt när man är ensam) 2. Sova (Den utväg som jag tar oftast) 3. Alkohol (Dumt och kontraproduktivt men desperation har inga gränser) 3. Ta sitt eget liv (En tanke som jag lyckligt nog inte behövt bekanta mig vid ännu).

Att lida av schizofreni utan hjälp kan jag inte ens föreställa mig. Självklart kommer personen bli desperat och försöka lindra sina besvär på ett hemsnickrat sätt Jag hoppas folk kunde förstå att det oftast inte ens är ett val man gör, man har helt enkelt ingen annan utväg.

Jag tror jag ska börja med att ringa min vårdcentral igen och prata med min läkare som jag träffade först. Hon var empatisk och förstående, och verkade förstå precis vilken hjälp jag behövde. Kanske kan hon tänka sig att skicka en uppdaterad remiss. Nu har jag inte druckit alkohol som självmedicinering senaste månaden alls. Jag kan ju kolla med henne först, men kan hon inget göra så måste jag gå vidare. Jag brukar, trots min ångest som kommer och går, vara en glad och driven tjej. Men just nu är den fasen inte bra alltså.. Jag märker att det är en markant skillnad.

 

[Singoalla]

Hej! Jag har haft lite snarlika problem, dock mer smygande och diffusa, och stundtals attackartade. Likt har dock varit att även jag haft väldigt svårt att förstå vad som utlöser allt gnag och all oro, men förmodligen har jag en del som pockar på från bakåt i tiden, vilket färgar mina nuvarande upplevelser på ett plan jag inte rikrigt kan greppa.

Det där har blivit väldigt mycket bättre nu utan att jag egentligen förstår varför, eller det kan vara att jag är betydligt mer trygg med de människor jag har runt mig, men hur som helst, jag har snackat med flera kompisar om lite liknande upplevelser, och iaf tre av dem har blivit väldigt hjälpta av medicin som man står på varje dag, SSRI. De säger att den tar udden av den värsta panikkänslan, utan att inverka på deras känslor i övrigt, och sådana mediciner rekommenderas även som ett alternativ för depression.

Samtalsterapi med en terapeut som du verkligen klickar med känns kanske egentligen som ett mer tilltalande alternativ, men åh du verkar ha hamnat så fel i vårdkarusellen . Kanske kan du lista om dig? Det borde finnas många vårdcentraler med psykolog anslutna till sig, och kanske finns det någon där tider finns inom rimlig tid. Dock brasklapp för att primärvården kanske anser att psykiatrin ska ta hand om dig nu.

Annars är ett tips att söka privat om du har råd. förmodligen hade jag gjort just så om jag vore i din sits och ville ha samtalsterapi med psykolog. SSRI kan du nog dock få utskrivet bara du får en second opinion av en annan läkare om du känner att du vill testa. De kan ge insättnings- och utsättningssymptom, och en stabil kontakt med uppföljning ska absolut finnas när medicinen sätts in, men som jag förstår det är de absolut inte ökända för att ge outhärdliga sådana. Jättemånga människor står på sådana mediciner och många verkar verkligen bli väldigt hjälpta.

Hur som helst - ta hand om dig!!! Önskar att jag visste mer om framkomliga vägar i Stockholm!

Tack för bra tips! Jag ska absolut kolla upp det. Jag var nära att hoppa av hela cirkusen förra veckan och tänkte att "det reder väl ut sig självt". Men som jag skrev till purity_666 så känner jag i hela kroppen att någonting är riktigt snett just nu. Jag har gått sedan årskiftet och tänkt att det kommer att lösa sig, men det blir bara sämre och jag blir såklart orolig för vart det här kommer att ta vägen om ingen kan plocka upp mig snart

KL

Kan tillägga att vi gled in på två lite parallella spår i den här tråden. Jag startade den med den ångest som jag levt med hela livet i åtanke, som kommer och går i perioder. Men just nu är jag inne i en depression, vilket är första gången jag råkat ut för. Så det är väl egentligen depressionen jag håller på att leta hjälp för just nu. Den "vanliga" ångesten hoppas jag att lära mig hantera på något vettigt sätt långsiktigt, så att det ska slippa bli ett så stort problem i mitt liv.

Ah, vilken glad och rolig tjej man låter som...

 

[Singoalla]

Jag har ingen egen erfarenhet av ångest, men jag tycker att du är ganska lik min lillasyster (det är antagligen därför jag gillar dig så mycket ). Det här kanske kommer låta jätteflummigt nu, men:

Hon är en känslig person med en känslig själ, och snappar upp minsta lilla spår av obalans och kan liksom känna av stämningen i rummet i princip när hon tar i dörrhandtaget. Långa känselspröt liksom.

Ibland får hon en känsla av att hon "får någon annans känsla". Att den liksom fastnar på henne för att hon är så... Mottaglig. Typ. Hon kan till exempel plötsligt bli jätteledsen och känna en enorm sorg, utan att känna igen det som en egen känsla. I början när det hände fick hon panik och blev jätterädd, men hon har lärt sig att vara lugn och liksom "ta emot det", låta det gå genom kroppen och sedan lämna. Inte spjärna emot så mycket. Inte analysera det så mycket heller. När hon var yngre hade hon ofta svårt att somna och komma till ro och tog Valerina på kvällen redan som barn, det hjälpte henne väldigt mycket. Mamma och farmor snappade liksom upp den här känsligheten redan där, så hon fick stöd och lite verktyg redan som barn.

Hur som helst:
Det här gör att hon är helt suverän med människor, hon kan lugna och trösta och till viss del även förekomma utbrott (explosiv storasyster, hehe) tack vare hennes känselspröt. Det är väldigt häftigt, men hon kan få en "känslomässig baksmälla" av det efteråt.

Så... Har du "utforskat" ångesten? (Herregud vad flummigt det låter.) Känns den på samma sätt varje gång eller är den olika? Inte bara i kroppen, utan i själen liksom.

Låter som att jag och din syster är ganska lika Intressant att vi kom in på det här ämnet, för jag läser nämligen den här boken just nu:

Dom kallar det sensitivt begåvade. Att ha just långa känselspröt, och hur det kan ställa till det för än. Jag började gråta bara jag öppnade boken, det var en sådan lättnad att förstå att jag inte var ensam, och få någon som förklarade varför man ibland känner sig annorlunda. Så ja, jag tror absolut min känslighet kan ligga till grund för ångesten. Jag hoppas också att boken ska lära mig lite trix och knep för att lära mig hantera det. Ibland är jag väldigt glad och stolt över att jag har den egenskapen. Många öppnar sig för mig, även personer som inte står mig särskilt nära kan söka kontakt för att prata. Säger att dom känner sig sedda av mig. Det värmer mig. Men priset kan också vara högt ibland.

Rekomenderar alla som känner igen sig att läsa boken

Ångesten känns ofta likadan. Det är den fysiska reaktionen, det där molnet som börjar gro i bröstkorgen som helt plötsligt tycks sno allt syre. Repet som dras åt runt bröstkorgen. Däremot kan jag ibland bara känna en enorm sorg. Jag grubblar ofta, på livet och allt det svåra i det. Sorgen känns annorlunda. Då kan jag bli apatisk, djupt nedsjunken i tankar. Då reagerar inte kroppen utan bara känslorna.

 

[Singoalla]

Tänkte på det du skrev om vårdcentraler. Jag listade mig på en privat vårdcentral och de har egna psykologer, fick tid 1 vecka efter läkarbesöket. Det kanske som du skrev är värt att leta upp en sådan vårdcentral och lista sig där och boka besök hos läkare? Detta verkar ju helt snurrigt, att behöva slussas runt så när man mår dåligt känns inte ok.

Bra tips. Är absolut ett alternativ!

 

[purity_666]

Det är jättesvårt. Jag fattade väl också att alkohol är en skitdålig lösning, men vad ska man göra? Känslan är så oumbärlig. Det är svårt för någon som inte haft ångest att förstå, men den äter upp än. Omsluter varenda liten cell i kroppen tills man kvider. För mig finns det bara fyra alternativ: 1. Bli distraherad (Det bästa, men svårt när man är ensam) 2. Sova (Den utväg som jag tar oftast) 3. Alkohol (Dumt och kontraproduktivt men desperation har inga gränser) 3. Ta sitt eget liv (En tanke som jag lyckligt nog inte behövt bekanta mig vid ännu).

Att lida av schizofreni utan hjälp kan jag inte ens föreställa mig. Självklart kommer personen bli desperat och försöka lindra sina besvär på ett hemsnickrat sätt Jag hoppas folk kunde förstå att det oftast inte ens är ett val man gör, man har helt enkelt ingen annan utväg.

Jag tror jag ska börja med att ringa min vårdcentral igen och prata med min läkare som jag träffade först. Hon var empatisk och förstående, och verkade förstå precis vilken hjälp jag behövde. Kanske kan hon tänka sig att skicka en uppdaterad remiss. Nu har jag inte druckit alkohol som självmedicinering senaste månaden alls. Jag kan ju kolla med henne först, men kan hon inget göra så måste jag gå vidare. Jag brukar, trots min ångest som kommer och går, vara en glad och driven tjej. Men just nu är den fasen inte bra alltså.. Jag märker att det är en markant skillnad.

En bra doktor är a och o. Bra att du är driven att ta tag i saken för sådär kan du ju inte ha det. Jag hoppas dom lyssnar på dig och gör dom inte det så får du nog vara tjatig

 

[Katti]

Jag har väldigt tidiga minnen av ångest. Jag tror faktiskt att jag är född med fobier (fobi är en form av ångest, visst?). I tonåren gick jag i terapi för första gången för att få hjälp med en specifik fobi. Jag blev verkligen hjälpt, men sedan dock det snabbt upp nya problem Det har hela livet varierat mellan olika nya fobier, generellt ångestsyndrom och nu i år har jag verkligen haft svårare ångest än någonsin + depression. Jag är nu inne på min tredje omgång terapi. Eller ja, just nu har jag "bara" en samtalskontakt och går inte i någon riktig terapi, men jag har två KBT-omgångar bakom mig (båda gångerna gick jag regelbundet i ca ett år). Jag har sedan länge "insett" att jag är någon slags ångestperson. Att det är någon slag del av min person och jag aldrig kan bli av med det. Men jag är 28 nu och har lyckats hantera ångesten hittills, så det ska väl gå att leva ett liv med ett bakgrundsbrus av ångest.. När jag nu har haft det såhär "ett tag" kan jag också känna att det är lite av en tröst att veta vad det är och, framför allt, veta att det kommer att dämpas och gå över. Ibland känns det som att det inte går att överleva, men det går ju faktiskt och ibland kan jag rent av få mycket lindring bara genom att andas djupt.

 

[Mabuse]

Jag tycker du ska sätta dig på akutpsyk, de ska väl inte bolla runt med dig sådär.

Ja jag hade en klient som vi starkt misstänkte var schizofren. För att få utredning på psyk skulle han vara dokumenterat drogfri i 6 månader. Lycka till med det om man är sjuk och inte har någon annan hjälp.

Nej behövs det inte varje dag så är det ju en klar fördel. Min syster har inte behövt medicinera mer än vid behov. Jag kanske skulle klara mig utan också men är livrädd för att prova.

Ja det är ju värre när man är ensam, men kanske kan du hitta egna knep för att hinna mota undan dom? Om du har vänner du kan vara öppen med, eller familj, och komma överens om en form av strategi om hur de kan hjälpa när du ringer? Min mamma vet att hon inte får prata ångest alls när jag ringer i panik. Hon vet att hon ska babbla om allt annat och dra med mig i samtalet så jag tvingas släppa tankemönstret.
Sen hitta egna strategier om du kan läsa av dig själv i ett tidigare skede, vad funkar då? Att gå ut? Läsa något? Finns det någon film/spel/bok som gör dig fängslad?
Eller är du sån som kan resonera med dig själv? Som kan tala om för dig att det är ångest, du kan andas, det bara känns obehagligt?
Någon gång när jag ringt min mamma och anfallet gått så långt så dödsångesten krupit fram så har hon tvingat mig gå upp och ner för trappan hemma, med henne i telefon. Hon har såklart försäkrat att minsta hon hör att jag blir sjuk så ringer hon ambulans. Så jag får gå där i trappen och dör inte, såklart. Så kan jag också börja att lugna mig för jag VET att hade jag en pågående hjärtinfarkt så skulle jag inte klara av att springa i trappor. Jag är förstås förbannad på min mamma som vill mörda mig med trappmotion först, men sen kan inte ens ångesten lura hjärnan längre.

Andningsövningar är bra för många. För mig triggar det tyvärr. Många andas i fyrkant, dvs visualisera en fyrkant och andas in ena sidan, sen ut nästa sida osv. Man ska följa sin fyrkant med blicken ordentligt.

Men i grund och botten ska du ju ha hjälp. Behovsmedicinering och få redskap i hur du kan hantera ditt mående. Kanske finns grupplektioner i KBT? Redskapen är ju ganska liknande.

Bara en kommentar angående det där med andas i fyrkant - det har funkat jättebra för mig, men jag har inte lärt mig som du beskriver, då tror jag andningen bara skulle eskalera för mig i takt med att skenade runt fyrkanten allt fortare, utan det är andas in en sida - vänta en sida - andas ut en sida - vänta en sida - osv

Det gör att man slutar hyperventilera, iom att man gör korta pauser mellan inandning och utandning. I början är det bra att ha något fyrkantigt i omgivningen att följa med blicken, sen när man blivit mer van tycker jag det räcker att visualisera en fyrkant. Och det kräver full koncentration, så det går inte om nån samtidigt står och rycker i en eller skriker åt en (inte alltför ovanligt tyvärr, folk tycker ofta att det är otäckt att se en panikattack, och kan då reagera lite konstigt/aggressivt)

Jag fick panikångest när jag var tonåring första gången, sen hände det lite nu och då, men i takt med att jag lärt mig hantera panikattackerna har de blivit färre, nu får jag bara en panikattack om jag blir riktigt rädd. Nyckeln för mig har varit att inte försöka ignorera eller undvika panikångesten, utan liksom ta tjuren vid hornen och brotta ner den (alltså lugna ner mig själv med hjälp av andning etc), för var gång jag har gjort det har det blivit enklare, och då har ju också ångesten slutat vara läskig eftersom jag vet att jag alltid kan rå på den, förr eller senare. Nuförtiden kan jag ofta känna när den är på väg och andningen börjar sticka iväg, fokuserar jag på att få koll på läget igen i det läget är det ofta ganska lätt, kan ta någon minut kanske. Under förutsättning att jag kan gå undan från det farliga en stund då, sen när andningen är under kontroll igen så kan man försöka igen. Nuförtiden krävs det också rätt mycket för att trigga en attack, det ska i princip vara riktig fara för att göra illa sig ordentligt, typ att jag åker av en häst och kraschar så att jag gör mig riktigt illa - och sånt vill man ju gärna undvika i vilket fall, oavsett panikattacker eller inte.

 

[Mabuse]

Jag har väldigt tidiga minnen av ångest. Jag tror faktiskt att jag är född med fobier (fobi är en form av ångest, visst?). I tonåren gick jag i terapi för första gången för att få hjälp med en specifik fobi. Jag blev verkligen hjälpt, men sedan dock det snabbt upp nya problem Det har hela livet varierat mellan olika nya fobier, generellt ångestsyndrom och nu i år har jag verkligen haft svårare ångest än någonsin + depression. Jag är nu inne på min tredje omgång terapi. Eller ja, just nu har jag "bara" en samtalskontakt och går inte i någon riktig terapi, men jag har två KBT-omgångar bakom mig (båda gångerna gick jag regelbundet i ca ett år). Jag har sedan länge "insett" att jag är någon slags ångestperson. Att det är någon slag del av min person och jag aldrig kan bli av med det. Men jag är 28 nu och har lyckats hantera ångesten hittills, så det ska väl gå att leva ett liv med ett bakgrundsbrus av ångest.. När jag nu har haft det såhär "ett tag" kan jag också känna att det är lite av en tröst att veta vad det är och, framför allt, veta att det kommer att dämpas och gå över. Ibland känns det som att det inte går att överleva, men det går ju faktiskt och ibland kan jag rent av få mycket lindring bara genom att andas djupt.

Jag tror ångest är mycket värre än panikattacker - panikattacker är liksom mer tydliga, de kommer, varar en liten stund och går över i något läge (man kan ju inte hyperventilera i evigheter, förr eller senare tuppar man av om inte annat.)

Ren ångest har bara haft när jag hade PTSD, och det var vidrigt, man var nästan beredd att ta livet av sig bara för att få slippa, det var som att ha tusen myror i sinnet. Det var också svårare att häva tyckte jag, det som funkade bäst var att helt enkelt bryta och göra nånting som helt fångade ens uppmärksamhet, typ se en spännande film eller spela dataspel eller nåt, då kunde det lägga sig medan man var upptagen med det.

 

[Magiana]

Bara en kommentar angående det där med andas i fyrkant - det har funkat jättebra för mig, men jag har inte lärt mig som du beskriver, då tror jag andningen bara skulle eskalera för mig i takt med att skenade runt fyrkanten allt fortare, utan det är andas in en sida - vänta en sida - andas ut en sida - vänta en sida - osv

När jag gick i kbt fick jag lära mig att varje steg skulle ta 3 sekunder. Inandning 3 sekunder. Paus 3 sekunder. Utandning 3 sekunder och sedan ytterligare en paus på 3 sekunder innan man började om.

 

[Mabuse]

När jag gick i kbt fick jag lära mig att varje steg skulle ta 3 sekunder. Inandning 3 sekunder. Paus 3 sekunder. Utandning 3 sekunder och sedan ytterligare en paus på 3 sekunder innan man började om.

Ja, det låter som samma jag fått lära mig, fast utan fyrkant.

 

[Livet]

Ja, lite märklig rubrik kanske men jag ska förklara. Jag orkar inte ens vara anonym, känns som att jag passerade det stadiet av integritet i det här forumet för många år sedan

Jag har problem med ångest. Den kommer lite hipp som happ när den känner för det och pajar även de trevligaste av stunder i livet. Jag kan spåra det ända tillbaka till mellanstadiet, jag kommer ihåg att jag kunde få en konstig känsla i kroppen. När jag var så ung så kunde jag inte definiera det utan upplevde det som antingen törst, att jag plötsligt blev väldigt torr i halsen och var tvungen att dricka. Eller att jag plötsligt ville sova, bara stänga in mig i ett mörkt rum och stänga av. Det tog mig mååånga år att förstå vad det var som hände i kroppen. Nu för tiden så händer det med jämna mellanrum att jag känner det där trycket över bröstet, och blir tvungen att gå undan. Det händer ibland på jobbet, ibland med vänner, ibland på fester. Ena sekunden har jag the time of my life, hänger med trevligt sällskap och skrattar. Nästa sekund har jag låst in mig på toaletten och sitter i fosterställning. Eller så sitter jag och jobbar, känner att hjärtat börjar rusa och försöker knappa vidare på mina mail trots att kroppen vrider sig från insidan.

Jag kan liksom sällan koppla varför den kommer. Under perioder i livet då jag mår sämre så kommer det givetvis oftare och reaktionerna är starkare. Men även när jag känner att jag är på toppen och livet leker som kommer den smygandes som en förbaskad jäkla skugga och pajar allt Jag har länge försökt reda ut anledningen till ångesten. Tänkt att man måste börja där, men hur jag än vänder och vrider på det så är den ju liksom där ändå i olika grad. Om jag tränar mycket så brukar den dämpa sig, så jag försöker hålla igång. Om jag stressar mycket så blir den värre, så jag försöker hålla lugn takt i livet. Men den är där. Alltid. Sedan jag var barn. Jag började en utredning med min läkare men remisserna snurrar runt och har nu hamnat på helt fel spår, så jag känner att förtroendet för psykvården försvunnit lite.

Nu var jag precis på en weekend med mina närmsta vänner och vi har haft en helt underbar helg. Men både fredag kväll och söndagen blev lidande av mega-ångest. Tog en tablett för mycket av min vid-behov-medicin som jag fick för ett år sedan så var helt avtrubbad igår. Mina vänner hade jätteroligt och jag kände mig som en jäkla tråkig tjej. Story of my life, en lite svår och känslig tjej som ibland drar sig undan. Introvert. Och jag är så förbannat less på henne Det är inte alls den personen som jag vill vara. Men jag har förstått att den där skuggan har följt med från barnsben och den kommer nog aldrig förvsinna. Jag måste bara lära mig att hantera (och kontrollera?) den.

Någon annan som lever med ångest? Vafan gör man? Här är man ung och taggad på livet och så bara.. nehe..

Du är inte ensam!
Jag är inte ensam!
Gud vad skönt att man inte är konstig ;-)
Skämt å sido. Jag har också som du i livet. Ibland som nu är det extra jobbiga perioder vilket också leder till depression. Ibland undrar jag hur man ska orka leva med det men det har ju gått hittills.
Jag har minnen från ångest sedan jag var liten. Nu har jag antidepressiv medicin sedan flera år och ökar ibland och minskar ibland. Får ingen annan hjälp. Senast ufot till läkare jag träffade tyckte att det är relativt okompliserat och att jag ska sköta dosering själv efter måendet.
Vid ångest och depressioner har jag fått telefonsamtal där de frågar om jag tänker ta livet av mig vilket jag svarat nej på och då får man inget mer än tabletter.
Det var inte meningen och dissa vården i denna tråd, men ändå ;-)

Jag tycker att detta med att få vara ifred en stund och "stänga av" ändå fungerar. Det tar tid men fungerar. Att lägga sig på soffan, andas och bara finnas till, lite som meditation. Det fungerar för mig men ofta får jag dåligt samvete efteråt om det har krävts några timmar. Jag blir också ofta utmattad av att umgås med folk, men inte alltid.

Ångesten är som någon sorg man bär med sig. När jag försöker söka anledning till ångesten hamnar jag lätt i fel tankebanor och letar fel hos mig själv och då blir ju ångesten värre istället. Jag tycker också att jag kan få ångest utan anledning.
Man mår bättre med djur och med lagom motion. För mycket motion kan trigga.