Älskade lilla hund...

[castle_bar]

Sv: Älskade lilla hund...

Usch, idag när jag vaknade så kände jag först en helt enorm, ofantlig lättnad - för jag var helt säker på att allt det här hemska bara var en mardröm.

Jag låg och stirrade in i väggen i en hel timma innan jag till slut insåg att det inte var någon mardröm. Det var verkligehet.
Mumlan fanns inte hos mig imorse heller. Det kommer hon aldrig mer att göra.


Vad ska jag ta mig till? Jag är ledig idag, och det är INTE bra, för på jobbet kan jag i alla fall tänka på annat litegrann. Här hemma... jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen!
Och nu känns det som om det helt enkelt inte GÅR att gråta mer. Inte visste jag att tårarna kunde ta slut...

Jag måste hitta på något idag. Åka ut och göra något. Inte här hemma. Inte vid havet. Inte någonstans där Mumlan brukade vara med mig, och borde vara nu också om hon bara inte varit just där just då...

 

[Morpan]

Sv: Älskade lilla hund...

Tårar kan ta slut, men tyvärr blir man inte gladare för det. Det blir bara en enormt tung och sorgsen känsla kvar. Ett gigantiskt hål i bröstet och ett stort vemod Jag vet hur det känns, tyvärr. Kan bara trösta med att säga att det kommer att bli bättre längre fram. Men det tar tid.

Den som sa till dig att det "bara" var en hund, vet inte vad hon talar om Då har man aldrig fått uppleva kontakten och närheten med ett älskat djur.