Älskade lilla hund...

[flugskit]

Sv: Älskade lilla hund...

Usch.. Jag får sådana minnen av det du skriver.
Min hund Felix dog i slutet av januari i år. 21 för att vara helt exakt. Det är utan att tveka det värsta som hänt i mitt liv. Han lämnade mig också väldigt oväntat. Han var inte äldre än 9 månader när hans hjärntumör sakta drog livet ur honom.
Dom första dagarna var en obeskrivlig saknad. Jag grät och grät tills tårarna tog slut - på riktigt!
Det var en sån mysko känsla. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, vad jag skulle göra. Han var borta! Borta, borta, borta.

Trots allt tog det inte mer än 2 veckor innan den allra värsta smärtan försvann. Jag började äta igen och kunde sova. Idag har det gått lite mer än fem månader sedan min älskade, älskade vän lämnade mig och jag har inte repat mig helt än. Vissa dagar är bara piss och jag saknar honom nå så fruktansvärt!
Åh, gud.. nu rinner tårarna igen.

Kolla på bilder på din tjej tillåt dig att gråta. Hon var bedårande, lilla Mumlan! Även om allt känns otroligt tungt så överlever man.. Det gör man!
Man frågar sig hela tiden VARFÖR? Det finns nog inget svar på den frågan. Våra små vovvar var helt enkelt för fina för jordelivet!

Den här låten hjälpte mig väldigt mycket i mitt sörjande.
Om du vill kan du kika på filmen om lilla Felix.

Tröstkramar i massor!

 

[mizz_beauty]

Sv: Älskade lilla hund...

Vad hemskt. Skickar massor av tröstkramar.

 

[BeastieBabe]

Sv: Älskade lilla hund...

Det var väl ändå onödigt?

Till TS: Fy fan vad hemskt. Hade en hund som blev ihjälsparkad av en häst som gick på bete hos oss. Han dog mitt framför ögonen på mig efter att kommit springande tjutande för att till slut bara ramla ihop.

Tröstkramar till dig, din mamma och ffa din pappa. Han måste må hemskt just nu.

/Maria

onödigt? tyckte du att jag anklagade henne för det? jag anklagade inte henne för något. varför hoppar du på mig om det för?

men ja, det är skillnad på om hunden smitit ut (hoppat genomfönster, klämt sig ut genom halvstängg altandörr) eller om man normalt sett har hunden lös på gården medans man backar ut bilen.. dock har jag inte sagt något om hur det gick till, för det vet jag inte, därför FRÅGADE jag och anklagade INTE..

oerhört tragiskt är det hursomhelst och jag är extremnoga med att min hund är i säkert förvar innan jag kör en enda meter med bilen, resten av familjen är lika noga dom också..

 

[flugskit]

Sv: Älskade lilla hund...

Jaja, diskutera det där i en egen tråd eller via PM.

 

[Gnist]

Sv: Älskade lilla hund...

Men så hemskt!

Tycker så synd om hela din familj och speciellt din stackars pappa

 

[rubytoo]

Sv: Älskade lilla hund...

Jaja, diskutera det där i en egen tråd eller via PM.

Jag håller med dig!

Väldigt okänsligt att ta upp det här i denna tråd

 

[Minerva]

Sv: Älskade lilla hund...

usch vad hemsk
Så ung och vacker...
Skickar massa tröstkramar

 

[castle_bar]

Sv: Älskade lilla hund...

Tack! Din lille Felix var verkligen helt underbar... jättesorgligt att det gick som det gick!


Jag är helt säker på att jag aldrig, aldrig någonsin kommer sluta gråta. Eller kunna göra något kul igen.
Jag vill inget hellre än att spola tillbaka tiden, springa ut och ta upp Mumlan i min famn istället för att hon skulle hamna under bilen.

Jag kommer aldrig få träffa henne igen! Jag fullkomligt fräts sönder inuti när jag tänker på det!


Innerst inne vet jag att det blir bättre med tiden. Jag har förlorat djur, och människor, förr och varit fruktansvärt ledsen.
Ändå känns det som om jag aldrig varit ledsnare än vad jag är nu.

Det hade ju krävts så lite för att undvika det. Det gick så fort.
I förmiddags lekte jag med henne, myste med henne och matade henne med extra gott käk (hon har alltid varit lite kräsen med maten och åt bara om man satt bredvid henne).
När hon satt där bredvid mig och åt så tänkte jag på hur hon doppade öronen i maten, och att jag skulle ta och klippa av dom längsta lockarna på hennes öron efter middagen.

Varför gjorde jag inte det? Varför satte jag mig vid TV:n?
Om jag bara hade gjort det... eller haft henne med mig i soffan, eller varit ute på promenad med henne... jag hade henne ju ALLTID hos mig annars, varför hade jag inte det just DÅ???

 

[BeastieBabe]

Sv: Älskade lilla hund...

Jaja, diskutera det där i en egen tråd eller via PM.

jag blev felaktigt anklagad bara.. svarade på tal..

 

[castle_bar]

Sv: Älskade lilla hund...

Jag anklagar redan mig själv något oerhört mycket. Du behöver inte göra det du också.


Jag, eller VI, brukar alltid ha koll på henne. Men jag hade ingen aning om att pappa skulle ut och köra...
Hon var inne när vi åt, sedan diskade jag och satte mig vid TV:n (VARFÖR????????????? ) och tog för givet att hon fortfarande var inne.

Jag hade ingen aning om att han skulle åka. Och pappa trodde väl alldeles säkert att hon var med mig.

Hur hon kom ut vet jag inte, antagligen smet hon med när pappa gick ut. Hon var så liten... det hände ganska ofta att hon smet med in/ut utan att man märkte henne...


Men jag vet att allt hade varit annorlunda om jag hade haft den kollen jag borde haft på henne. Jag vet att hon hade LEVT om jag bara... åhhh jag SKULLE ju gå ut och gå med henne. Jag SKULLE ju myst med henne, kliat henne på den lilla magen...

Nej jag kommer aldrig, aldrig aldrig förlåta mig själv. Och jag kommer aldrig sluta gråta.

 

[BeastieBabe]

Sv: Älskade lilla hund...

Jag håller med dig!

Väldigt okänsligt att ta upp det här i denna tråd

jag tog inte upp det, krambanan anklagade mig.. väldigt tråkigt att folk ska försöka hacka på minsta lilla dom ser


TS: du har säkert läst noggrannare och jag anklagar dig absolut inte för det som hände, du och din pappa får sätte er och tröstäta tillsammans, köpa pizza och chips och se nån film.. för att få tankarna på annat håll.. men glöm inte bort att gråta också.. stäng inte in sorgen..

 

[BeastieBabe]

Sv: Älskade lilla hund...

Jag anklagar redan mig själv något oerhört mycket. Du behöver inte göra det du också.


Jag, eller VI, brukar alltid ha koll på henne. Men jag hade ingen aning om att pappa skulle ut och köra...
Hon var inne när vi åt, sedan diskade jag och satte mig vid TV:n (VARFÖR????????????? ) och tog för givet att hon fortfarande var inne.

Jag hade ingen aning om att han skulle åka. Och pappa trodde väl alldeles säkert att hon var med mig.

Hur hon kom ut vet jag inte, antagligen smet hon med när pappa gick ut. Hon var så liten... det hände ganska ofta att hon smet med in/ut utan att man märkte henne...


Men jag vet att allt hade varit annorlunda om jag hade haft den kollen jag borde haft på henne. Jag vet att hon hade LEVT om jag bara... åhhh jag SKULLE ju gå ut och gå med henne. Jag SKULLE ju myst med henne, kliat henne på den lilla magen...

Nej jag kommer aldrig, aldrig aldrig förlåta mig själv. Och jag kommer aldrig sluta gråta.

men jag har inte anklagat dig! det var krambanan som läste fel och var snabb på att hoppa på mig om det..

olyckor är ju just olyckor av den anledningen att det inte är meningen.. det är så tragiskt när det slutar såpass illa som det gjorde för er

*styrkekramar*

 

[castle_bar]

Sv: Älskade lilla hund...

Nej jag förstår... du ville säkert inte anklaga mig, men jag anklagar redan mig själv. Varför hade jag henne inte bredvid mig?

Varför, varför, varför...


Nej, det känns som om jag aldrig mer vill äta igen. Jag vill inte göra någonting. Jag har så oerhört svårt för att prata om sånt här också så det var väl därför jag skrev här på Buke. Så jag fick skriva ned lite av allt det som skriks inom mig.

 

[Calazirya]

Sv: Älskade lilla hund...



Såg filmen om Felix och fy vad jag gråter nu


Castle_Bar

Jag beklagar verkligen förlusten

Kram / C

 

[BeastieBabe]

Sv: Älskade lilla hund...

Nej jag förstår... du ville säkert inte anklaga mig, men jag anklagar redan mig själv. Varför hade jag henne inte bredvid mig?

Varför, varför, varför...


Nej, det känns som om jag aldrig mer vill äta igen. Jag vill inte göra någonting. Jag har så oerhört svårt för att prata om sånt här också så det var väl därför jag skrev här på Buke. Så jag fick skriva ned lite av allt det som skriks inom mig.

jag har också svårt att prata om sånt med någon människa som står bredvid mig.. jag pratar hellre också ut i text så jag förstår hur du menar..

Man mår verkligen piss när ett älskat djur går bort och jag brukar gå ut i skogen där ingen ser eller hör och bara skrika och gråta och slå på ett träd tills jag inte orkar göra det mera.. det blir lättare efter det för man har så mycket sorg och ilska inom sig och det är bättre att ta ut det på ett träd än att stänga det inom sig..

*kramar*

 

[flugskit]

Sv: Älskade lilla hund...

Tack! Din lille Felix var verkligen helt underbar... jättesorgligt att det gick som det gick!


Jag är helt säker på att jag aldrig, aldrig någonsin kommer sluta gråta. Eller kunna göra något kul igen.
Jag vill inget hellre än att spola tillbaka tiden, springa ut och ta upp Mumlan i min famn istället för att hon skulle hamna under bilen.

Jag kommer aldrig få träffa henne igen! Jag fullkomligt fräts sönder inuti när jag tänker på det!


Innerst inne vet jag att det blir bättre med tiden. Jag har förlorat djur, och människor, förr och varit fruktansvärt ledsen.
Ändå känns det som om jag aldrig varit ledsnare än vad jag är nu.

Det hade ju krävts så lite för att undvika det. Det gick så fort.
I förmiddags lekte jag med henne, myste med henne och matade henne med extra gott käk (hon har alltid varit lite kräsen med maten och åt bara om man satt bredvid henne).
När hon satt där bredvid mig och åt så tänkte jag på hur hon doppade öronen i maten, och att jag skulle ta och klippa av dom längsta lockarna på hennes öron efter middagen.

Varför gjorde jag inte det? Varför satte jag mig vid TV:n?
Om jag bara hade gjort det... eller haft henne med mig i soffan, eller varit ute på promenad med henne... jag hade henne ju ALLTID hos mig annars, varför hade jag inte det just DÅ???

Precis så kände jag mig också, men man slutar gråta även om sorgen aldrig lämnar en. Man lär sig leva med sorgen och saknaden. När det värsta lagt sig så börjar man uppskatta tiden man fick tillsammans istället för att bara tänka på att sin lilla vän är borta föralltid! Nu klandrar jag dig inte för att inte uppskatta det, men man uppskattar det på ett annat sätt efter ett tag. Man är glad över alla roliga stunder man fick tillsammans och hur mycket man lärt sig!

Den tanken gick runt i mitt huvud också. Det är en sån konstig känsla. Ena stunden ligger hunden bredvid en och nästa.... är den död!? Det är helt ofattbart och förjävligt orättvist!


När Felix dött visste vi inte att det i grund och botten var hjärntumören som dödade honom, utan han var hade öroninflammation och en sprucken trumhinna innan som gjorde honom dålig. Det var pga. det dom opererade honom, men tumören "slog till" ordentligt när han blev dålig av inflammationen. Lite invecklat.
Jag klandrade mig själv precis lika mycket som du gör. "Varför tog vi honom inte till veterinären tidigare? Då hade han levt!". Idag är jag glad över att han inte ville vakna ur narkosen. Då slapp han vakna upp till det onda, obehagliga. Även om jag önskar att jag fick ta farväl innan han dog, så var det som hände tyvärr det bästa.

Vad jag än säger så kommer du inte sluta klandra dig själv. Med tiden så kommer det släppa allt eftersom, även om allt är jättetungt just nu.

 

[Myzan87]

Sv: Älskade lilla hund...

Lider verkligen med dej!

Ända gången jag har sett/hört min pappa gråta är när vi har tagit bort våra hundar. Speciellt den vi hade när jag var liten. Hon var hur snäll som helst och hon vaktade mej noga så det inte skulle bli förmycket stim (var ju bara några månader gammal då). Men när hon var 9år fick hon en tumör i svansen och även om hon kunne opereras skulle hon aldrig känna när hon skulle uträtta några behov. Därför var det mest humant för henne att somna in

 

[Alfakrulls]

Sv: Älskade lilla hund...


När du nu tyst börjat vandra
emot Evighetens gröna äng
så vet du, liksom alla andra
att du alltid får sova i halmbäddssäng

När du nu tyst börjar ta ett avsked
och vänder om från livet
så vet du, och alla andra med
att du lämnar skrattet övergivet

När du nu tyst ser den du älskar gråta
och långsamt försvinner bort
så hoppas du att hon kan förlåta
Ty du vet att er tid blivit alldeles för kort

När du nu tyst ser hennes tårar rinna
Ser på, men tröstar henne ej
Du vet att du från livet snart kommer att försvinna
Du ser på mig och viskar tyst, jag älskar dig...

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Så sakta du tysnade bort,
Vi stod där som hjälplösa blott.
Din tid på jorden avslutad var,
vi ville så gärna ha dej kvar.
Nu kom döden.
Den kom som en vänn,
Den tog dej i tassen och förde dej hem!

 

[krambanan]

Sv: Älskade lilla hund...

men jag har inte anklagat dig! det var krambanan som läste fel och var snabb på att hoppa på mig om det..

Du skämtar va? Det där var inget påhopp. Det var en fråga?? Hade någon skrivit som du gjorde i min tråd hade jag tagit mkt illa upp. Det spelar väl ingen roll exakt hur det hände?

/Maria

 

[castle_bar]

Sv: Älskade lilla hund...

Än en gång, tack alla för dikter, tröstkramar och ord... det känns på något sätt skönt att läsa trots att tårarna bara väller fram och jag hulkar och gråter som ett litet barn...

Hela familjen är helt förstörd. Jag har haft världens migrän, spytt och nu börjar huvudvärken släppa lite men det känns nästan som om jag lika gärna kunde ha den kvar. Inget spelar någon roll känns det som.

Det värsta är när man ligger i sängen och ska försöka somna. Det kommer jag ihåg från när min ponny dog. Det går bara inte. Den första veckan sover man nästan ingenting.
Man gråter sig till sömns och sover kanske en eller två timmar innan man vaknar - gråtandes.
Så jag bävar inför att gå och lägga mig i sängen.

Ska upp och jobba imorgon också. Visserligen är det nog lika bra att komma hemifrån och tänka på något annat (hur jag nu ska kunna göra det!) för här hemma finns ju alla minnen... hennes halsband, hennes leksaker, tuggben...

Jag var ute och tittade till hästarna förut och när jag gick in igen och tog av mig skorna, började jag störtlipa när jag kom på mig själv med att ställa upp skorna på hatthyllan.
Det behövde vi nämligen alltid göra, för Mumlan tuggade på skor. Åh, vad irriterade vi tyckte att det var, vi skällde på henne när hon tuggat på en sko i smyg och vi kletade in skor med äcklig smörja för att få henne att sluta.
Men nu... hon hade fått äta upp alla skor vi har om hon bara hade levt!!!

Mamma kom in, jag fick fram "Jag behöver inte ställa upp skorna från golvet längre!!!" och allt sprack, mamma och jag stod och störtlipade och sedan dess har vi typ bara suttit och stirrat in i väggen utan att prata så mycket.


En grej till... vi har en hund till. Mumlans mamma. Vi har alltså haft Mumlan ändå sedan hon föddes.
Hennes mamma förstår såklart. Hon ligger och stirrar in i väggen och gäspar oavbrutet, det brukar hon göra när hon är stressad. Stackars liten!!!
Jag kramar och klappar och försöker trösta, men jag gråter ju så hysteriskt så jag tror nästan att jag gör det ännu värre för henne.