Alkohol

[tott]

Jag har ingen att skylla på. Alls! Över huvud taget.

Kanske är det mest genetiskt. Eller en blandning med personlighet. Vet inte och det spelar kanske ingen roll nu.

Första gången jag var full som mamma såg mig då var jag 13 år. Det är väl ganska ungt? Jag var så förstörd. Men hon fanns där. Tröstade och sa att detta får nu inte hända igen.

Men grejen är att det hände igen. Och igen. Men kanske hon inte visste alla gångerna.

Tex när jag blev utkastad från krogar men det var ju normalt. Hände väl vem som helst.

Men inte nu. Nu har åren gått. Det ÄR inte normalt att trösta sig med alkohol och ha det 24/7 i huvudet.
Jag är inte stark. Men HUR ska jag ta hjälp?

Ska jag sluta som min farfar och pappa i misär? Är det det som är grejen?

Varför är jag så feg?

Du är inte feg! Du tog upp dina problem här. Du sket efter ett tag i att skriva under "falskt namn". Du har erkänt för dig själv att du är alkoholberoende. Du har berättat för din partner. Du har sökt läkarhjälp. Du har säkert gjort annat också som jag inte nu i all hast kommer på. Du tar dig ett steg i taget framåt. Ett steg i taget. Du är modig ju!

 

[karamelldrottningen]

Jag tycker om mig själv bättre när jag är nykter.
Men jag står ut bättre som påverkad.

Ska nu försöka få någonting gjort. Är påverkad. Ja. Men kan fortfarande tänka. Då jag inte längre fattar vad jag gör då har det gått ett steg länge. Idag ska jag inte hamna där. Jag ska vara här.

 

[Blyger]

Jag har ingen att skylla på. Alls! Över huvud taget.

Kanske är det mest genetiskt. Eller en blandning med personlighet. Vet inte och det spelar kanske ingen roll nu.

Första gången jag var full som mamma såg mig då var jag 13 år. Det är väl ganska ungt? Jag var så förstörd. Men hon fanns där. Tröstade och sa att detta får nu inte hända igen.

Men grejen är att det hände igen. Och igen. Men kanske hon inte visste alla gångerna.

Tex när jag blev utkastad från krogar men det var ju normalt. Hände väl vem som helst.

Men inte nu. Nu har åren gått. Det ÄR inte normalt att trösta sig med alkohol och ha det 24/7 i huvudet.
Jag är inte stark. Men HUR ska jag ta hjälp?

Ska jag sluta som min farfar och pappa i misär? Är det det som är grejen?

Varför är jag så feg?

Ja 13 år är alldeles för ungt.
Utkastad från krogen är inte heller normalt.

Du behöver inte alls sluta i misär. Som de andra säger, du har ju gjort sjumilakliv på en kort tid.
Att identifiera ett problem är ju första steget mot lösning!

 

[karamelldrottningen]

Vill sluta helt. Inte ett glas till!
Snälla kan det inte bara få ta slut nu.

Aldrig mer ska jag dricka.

 

[Otherside]

Min pappa var alkoholist, dog av skrumplever vid 67. Mamma var också alkoholist en lång tid. Min bror är/har varit alkoholist, MEN efter ett par touch-and-go där han var i så dåligt skick (levern etc) att ingen trodde han skulle komma ut från intensiven någonsin ... har det vänt. Han fick en ny medicin som tagit bort hans ångest och som helt tagit bort suget efter alkoholen. Jag trodde inte detta var möjligt, men det har gått en tid nu och han är en ny människa. Jag vet inte vad medicinen heter (kan kolla) men det är ett mirakel. Han är snart 70 och var så långt i botten man kan komma. Så - det finns utvägar!

 

[tanten]

Jag tycker om mig själv bättre när jag är nykter.
Men jag står ut bättre som påverkad.

Ska nu försöka få någonting gjort. Är påverkad. Ja. Men kan fortfarande tänka. Då jag inte längre fattar vad jag gör då har det gått ett steg länge. Idag ska jag inte hamna där. Jag ska vara här.

Första steget är att hälla ut resten!
Och leta fram det som finns gömt och hälla ut det med.

Glöm inte att du inte är ensam. Ett helt buke står bakom dig och både stöttar och hejar på.

 

[Sirap]

Min farfar var alkoholist. Min pappa hade knepig relation med alkoholen plus droger. Satt inne till och med 2 år.
Jag får inte bli sån. Hon har redan haft tillräckligt med motgångar i sitt liv.

Just nu kan jag inte säga. Kanske sen.

Förlåt, men du ÄR sån. Och det blir inte bättre av att du undanhåller det för henne. Det kan ju t o m medföra att ni inte kan träffas, eftersom du inte vill säga till henne att du inte kan dricka alkohol.

 

[karamelldrottningen]

Förlåt, men du ÄR sån. Och det blir inte bättre av att du undanhåller det för henne. Det kan ju t o m medföra att ni inte kan träffas, eftersom du inte vill säga till henne att du inte kan dricka alkohol.

Men det fattar jag att inget blir bättre men det KÄNNS bättre av att hon inget vet.
Eller jag vet inte.

Jo vi träffas. Rätt ofta

 

[Sirap]

Men det fattar jag att inget blir bättre men det KÄNNS bättre av att hon inget vet.
Eller jag vet inte.

Jo vi träffas. Rätt ofta

Ja, men det kan blir svårt på sikt, menar jag. Du skriver ju t ex om problematiken med att ni brukar dricka alkohol när ni bastar.

 

[Hazel]

Men det fattar jag att inget blir bättre men det KÄNNS bättre av att hon inget vet.
Eller jag vet inte.

Jo vi träffas. Rätt ofta

Hur hade det känts för dig om din mamma lät bli att berätta om tex ett sjukdomsbesked för att hon tyckte du hade för mycket att tänka på redan? jag är själv väldigt nära min mamma och skulle jag få reda på att hon undanhöll saker "för min skull" skulle jag bli så otroligt ledsen. Att kunna stötta varandra är väl själva kärnan i att vara nära

 

[Valerianovna]

Jag har ingen att skylla på. Alls! Över huvud taget.

Kanske är det mest genetiskt. Eller en blandning med personlighet. Vet inte och det spelar kanske ingen roll nu.

Första gången jag var full som mamma såg mig då var jag 13 år. Det är väl ganska ungt? Jag var så förstörd. Men hon fanns där. Tröstade och sa att detta får nu inte hända igen.

Men grejen är att det hände igen. Och igen. Men kanske hon inte visste alla gångerna.

Tex när jag blev utkastad från krogar men det var ju normalt. Hände väl vem som helst.

Men inte nu. Nu har åren gått. Det ÄR inte normalt att trösta sig med alkohol och ha det 24/7 i huvudet.
Jag är inte stark. Men HUR ska jag ta hjälp?

Ska jag sluta som min farfar och pappa i misär? Är det det som är grejen?

Varför är jag så feg?

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver här! Jag tänkte på alkohol hela tiden och det var en ständig livsångest. En kort stund efter det första glaset så lättade det men sen kom ångesten mer och mer tills lättnaden helt uteblev.
Jag hade också en så ENORM sorg över att inte vara "normal", att det som var okomplicerat för andra skulle vara evigt förvägrat mig, ett glas rött till köttet, en nubbe på julen. I mitt huvud var det idealbilden av alkoholkonsumtion, och än idag brottas jag med den gyllene bilden. På min behandling fick jag det till mig att nostalgi över den där fyllan som gick bra och romantiserande kring bruket av det man är beroende av ÄR en del av sjukdomen. Det positiva med det är att efter man blivit hållbart nykter slutar det göra ont att man inte kan dricka på sociala middagar, eller när det nu är ens idealiserade bild av alkoholkonsumtion kommer in.
Jag minns också det här eviga malandet av tankarna. Vill jag bli nykter? Hur jag skall orka leva då när allt är så jobbigt? Hur ska jag stå ut? Varför har jag hamnat här? Finns det inte någon mellanväg? Och värst av alla- Tänk om jag inte kan vara lycklig? Tänk om jag är för trasig.

Det är inte konstigt att du är rädd. Jag var rädd. Tror de flesta som skall ge upp ett beroende är rädda. Allt är så svårt och tungt och svart, hur kan man inte vara rädd? Det sjukaste med elände är att man vänjer sig och blir trygg i det. Andra säger att det finns ett bättre liv där ute, men det livet är för normala, starka personer och innerst inne vet man att man är svag och att man får det man förtjänar. För visst måste man vara helt dum i huvudet om man vet vad som är rätt men så super man ner sig ändå och skäms. Världens mest patetiska människa liksom.

FEL. Inget av det är sant, alla människor kämpar med något och gör saker de vet att de inte borde. Anledningen till att ditt är värre och att du mår sämre är för att alkoholen är värre. Den är ett gift för dig, en partner som misshandlar dig och säger att du inte är värd någonting samtidigt som du vet inom dig att du behöver ha den.

Hur tar man hjälp? Sträck ut handen och fråga. Jag är inte du och såklart kan det vara annorlunda för dig, men när jag började resan mot nykterheten gav jag vårdpersonal och andra en VÄLDIGT redigerad bild av mitt missbruk. Jag skämdes för mycket samtidigt som jag skyddade min "frihet" att dricka som jag ville. Vill du ha hjälp på riktigt? Våga möta sanningen och berätta som det är. Har du kontakt med beroendecentrum? Deras öppenvårdsavdelning kan vara ett första steg mot hjälp och ta emot behandling. Ring AAs telefonlinje, eller gå på ett öppet möte och kolla läget, du behöver inte berätta att det är du som hat problem. Du behöver inte säga något där om du inte vill, men du får träffa andra som kämpar och behöver inte vara så ensam i att du kämpar och mår dåligt. Eller ring jourhavande präst och bara berätta för någon som kan hjälpa dog bolla tankar utan att kräva något tillbaka. Man fixar inte allt själv och det känns BRA att kunna var öppen. Jag är superintrovert och avskyr att prata informellt med folk jag inte känner men det var så himla BRA att göra det. Ta hand om dig, för du är värd det.

 

[karamelldrottningen]

Skrev en lista att göra vid sug:

Ta en springtur.
Räkna till hundra.
Säg tre bra saker om mig själv högt.
Drick ett glas vatten, kaffe eller te.
Prata med någon.
Gosa med katten.
Ligg på spikmattan.

Inget av detta hjälper ju till 100 % men detta är mer för att avleda. Får inte dricka mer. Måste programmera om hjärnan och hitta alternativ.

 

[em-pirre]

Skrev en lista att göra vid sug:

Ta en springtur.
Räkna till hundra.
Säg tre bra saker om mig själv högt.
Drick ett glas vatten, kaffe eller te.
Prata med någon.
Gosa med katten.
Ligg på spikmattan.

Inget av detta hjälper ju till 100 % men detta är mer för att avleda. Får inte dricka mer. Måste programmera om hjärnan och hitta alternativ.

Det som man förr eller senare måste träna på är att INTE undvika ångesten utan lära sig att låta sig känna den och låta den försvinna av sig själv. Försök analysera den (man kan ha en färdig checklist man går efter om man vill). Försök svara på frågor som typ "var känns ångesten nu, hur känns det i ryggen, hur känns det i benen osv".

Ibland så du känner att du har resurser nog för att testa så är det bra att träna. Man kan ju ha något backup ifall ångesten blir för svår, men prova känna efter en liten stund i alla fall. testa tex en minut eller en och en halv. Man kan försöka bli lite barsk mot sig själv och säga till att nu ska du känna efter i två minuter. Det är en känsla, den kan inte skada mig.


Jag vet att det låter banalt men det är en bra övning.

 

[pepp]

Skrev en lista att göra vid sug:

Ta en springtur.
Räkna till hundra.
Säg tre bra saker om mig själv högt.
Drick ett glas vatten, kaffe eller te.
Prata med någon.
Gosa med katten.
Ligg på spikmattan.

Inget av detta hjälper ju till 100 % men detta är mer för att avleda. Får inte dricka mer. Måste programmera om hjärnan och hitta alternativ.

Min terapeut nämnde att får man ett sug, så ta tid. Oftast håller ett sug inte i sig i flera timmar utan kanske 20 min som max.

 

[karamelldrottningen]

Känns som att ångestattackerna har kulminerat idag. Så här intensiva och många på en och samma dag vet jag inte om jag har haft tidigare. Och de triggas av allt möjligt både små och större saker. Som färg som blir lager på lager.

Nu på kvällen hade jag en till attack. Och jag vet inte ens knappt var den kom ifrån men kände mig sämst och kunde knappt andas. Försökte fortsätta med det jag höll på med men det gick inte. Det var som att hjärnan slutade fungera. Fruktansvärt!
Har nu lugnat ner mig. Men är som lite off. Undrar vad det är som händer i hjärnan egentligen?
Känner mig inte samma som innan den här senaste attacken.
Och kroppen är så spänd.
Hoppas de lugnar ner sig snart. Ska hämta ut nya medicinen får bli imorgon det idag åker jag ingenstans nu är det dessutom så sent.
Ingen alkohol idag.

 

[lilstar]

Kom ihåg att ångesten i sig inte är farlig. Den försöker berätta för dig att något är farligt men i vår moderna värld är den tyvärr helt felkalibrerad. Ångesten har ett slut och du har strategier för att hantera den!

 

[karamelldrottningen]

Kom ihåg att ångesten i sig inte är farlig. Den försöker berätta för dig att något är farligt men i vår moderna värld är den tyvärr helt felkalibrerad. Ångesten har ett slut och du har strategier för att hantera den!

Vet inte om jag har så bra strategier. Försöker andas och härda ut.

 

[karamelldrottningen]

Märks att jag hade mycket ångest igår för idag är jag så trött. Så fort jag inte gör något så är det som att ögonen går i kors
Märkligt att jag är mer trött nu som nykter än då jag inte är det. Kroppen skulle kunna gå i ide känns det som

 

[tanten]

Märks att jag hade mycket ångest igår för idag är jag så trött. Så fort jag inte gör något så är det som att ögonen går i kors
Märkligt att jag är mer trött nu som nykter än då jag inte är det. Kroppen skulle kunna gå i ide känns det som

Min teori är att du inte har så mycket rk egentligen mitt i den här avgiftningen?

Men så känner du dig pigg och gör en massa saker och så får du bakslag dagen efter?

 

[lilstar]

Vet inte om jag har så bra strategier. Försöker andas och härda ut.

Nä dina strategier behöver bli mycket bättre och starkare men du har iallafall några strategier att ta till för att ta dig igenom ångestvågorna en i taget.
En annan strategi är att distrahera sig när det inte funkar att anda sig igenom. Spela spel, lägga pussel eller något annat som kan ta över hjärnan en stund.