Åka eller inte åka?

[thisisnotokay]

Okej, här kommer ett sådant där dilemma som en egentligen bara kan bestämma själv, men jag vet verkligen varken ut eller in och tänker därför att reflektioner från utomstående kanske kan vara av hjälp. Saken är då såhär:
Jag är inne på sista året på en masterutbildning och kommer med stor sannolikhet få möjlighet att ta en Ph.D. i ett annat land på ungefär andra sidan jorden. Det här landet har jag bott i tidigare och jag har alltid drömt om att få åka tillbaka och bo där igen under en längre tid, men hade börjat ge upp på den drömmen. Och så dyker den här möjligheten upp. Mitt problem då? Ja, kärlek såklart. Har en partner sedan ca 3 år tillbaka som jag verkligen älskar, vi har en rätt fantastisk relation och har det liksom... så himla bra tillsammans på alla plan. Hen vill inte följa med mig, vilket jag självklart förstår då hen har sitt jobb och sina vänner här. Jag skulle aldrig kräva det. Men vad tusan ska jag göra? Distansförhållande har jag haft och vill inte ha igen, jag behöver fysisk närhet och skulle aldrig orka vara ifrån varandra flera månader åt gången. Till saken hör även att jag är 28, och vill så hemskt gärna ha barn ganska snart. Men åker jag kommer jag vara 33 innan det kan bli möjlighet och jag känner liksom att tiden rinner ifrån mig.

Så hur hade ni tänkt? Förstår som sagt att detta är ett beslut jag måste ta själv men tänker att det kan vara nyttigt att veta lite hur andra tänker.

 

[tara]

Okej, här kommer ett sådant där dilemma som en egentligen bara kan bestämma själv, men jag vet verkligen varken ut eller in och tänker därför att reflektioner från utomstående kanske kan vara av hjälp. Saken är då såhär:
Jag är inne på sista året på en masterutbildning och kommer med stor sannolikhet få möjlighet att ta en Ph.D. i ett annat land på ungefär andra sidan jorden. Det här landet har jag bott i tidigare och jag har alltid drömt om att få åka tillbaka och bo där igen under en längre tid, men hade börjat ge upp på den drömmen. Och så dyker den här möjligheten upp. Mitt problem då? Ja, kärlek såklart. Har en partner sedan ca 3 år tillbaka som jag verkligen älskar, vi har en rätt fantastisk relation och har det liksom... så himla bra tillsammans på alla plan. Hen vill inte följa med mig, vilket jag självklart förstår då hen har sitt jobb och sina vänner här. Jag skulle aldrig kräva det. Men vad tusan ska jag göra? Distansförhållande har jag haft och vill inte ha igen, jag behöver fysisk närhet och skulle aldrig orka vara ifrån varandra flera månader åt gången. Till saken hör även att jag är 28, och vill så hemskt gärna ha barn ganska snart. Men åker jag kommer jag vara 33 innan det kan bli möjlighet och jag känner liksom att tiden rinner ifrån mig.

Så hur hade ni tänkt? Förstår som sagt att detta är ett beslut jag måste ta själv men tänker att det kan vara nyttigt att veta lite hur andra tänker.

Hopplös situation. Plus-minus-lista är väl nummer 1. Skriva en sådan alltså, ge det några timmar eller många timmar. Oavsett vad du väljer så måste en väl tänka att möjligheter kommer igen. Inte samma möjlighet men någon möjlighet.

Grundtrygghet kanske är det viktigaste, vad är viktigast för dig och vara trygg i att du gjort ett val. T ex om att äga häst är viktigt, se till att du kan äga en häst, sen gör du det valet och är nöjd med det fast alla pengar går till hästen. Sen tröttnar du på att gå i mormors gamla raggsockor och äta blodpudding för att hästen kostar för mycket, då gör du nytt beslut och säljer hästen. Blev det konstigt? En tar beslut i hela livet verkar det som och en måste liksom vara nöjd med de beslut som en tar och göra det bästa av situationen oavsett.

 

[ainasoja]

Tja det är beslut man måste ta själv, gäller samma sak med fd hästar, renoveringar av hus och barnskaffande. Det finns ingen som kan tala om sånt här för dig oavsett för ingen vet allt, man får bara veta det du skriver här.

 

[stjarnhimmel]

Okej, här kommer ett sådant där dilemma som en egentligen bara kan bestämma själv, men jag vet verkligen varken ut eller in och tänker därför att reflektioner från utomstående kanske kan vara av hjälp. Saken är då såhär:
Jag är inne på sista året på en masterutbildning och kommer med stor sannolikhet få möjlighet att ta en Ph.D. i ett annat land på ungefär andra sidan jorden. Det här landet har jag bott i tidigare och jag har alltid drömt om att få åka tillbaka och bo där igen under en längre tid, men hade börjat ge upp på den drömmen. Och så dyker den här möjligheten upp. Mitt problem då? Ja, kärlek såklart. Har en partner sedan ca 3 år tillbaka som jag verkligen älskar, vi har en rätt fantastisk relation och har det liksom... så himla bra tillsammans på alla plan. Hen vill inte följa med mig, vilket jag självklart förstår då hen har sitt jobb och sina vänner här. Jag skulle aldrig kräva det. Men vad tusan ska jag göra? Distansförhållande har jag haft och vill inte ha igen, jag behöver fysisk närhet och skulle aldrig orka vara ifrån varandra flera månader åt gången. Till saken hör även att jag är 28, och vill så hemskt gärna ha barn ganska snart. Men åker jag kommer jag vara 33 innan det kan bli möjlighet och jag känner liksom att tiden rinner ifrån mig.

Så hur hade ni tänkt? Förstår som sagt att detta är ett beslut jag måste ta själv men tänker att det kan vara nyttigt att veta lite hur andra tänker.

Vad är det du helst vill ha?
Utbildningen i andra landet eller stanna hemma?
Att få barn vid 33 är ju ingen omöjlighet generellt.

 

[Elisha]

Jag skulle nog åkt. Du kan Förhoppningsvis få barn efteråt men att åka när du har barn är ju svårare.

 

[Myrten]

Det är inte möjligt att tillbringa del av året i det andra landet och del i Sverige? I många ämnen är ju forskarstudier ganska fria med mycket tid då man arbetar självständigt.

Om jag tänker mig tillbaka tjugo år hade jag åkt (ja nu med), men jag har aldrig känt att jag vill ha barn.

 

[TinyWiny]

Jag förstår ditt dilemma. Du vet vad du har men inte vad du får.

Om du inte skulle åka, hur tänker du då när du ser tillbaka? Kommer du ångra att du inte tog chansen? Vad kommer det isåfall göra med din relation? Eller kommer du tänka att det var bra att du inte åkte? Hur kommer du då motivera det?

Att inte ta chanser i livet är att stoppa sig själv. För att utvecklas som människa måste man göra det man brinner för och det man drömmer om. Allt annat kommer man ångra. Visst kan besluten man tar leda till saker med ens liv som man kanske inte hade räknat med på både gott och ont men det är också endel i förändringen och utvecklingen.

Att få barn som 33-åring är normalt sett ingen omöjlighet och hur det än är så är det bra mycket svårare att ha med sig barn på en sådan sak om du ändrar dig, förhållandet tar slut eller att du av någon annan anledning vill åka senare.

 

[Sleepy]

Hen vill inte följa med mig... Distansförhållande har jag haft och vill inte ha igen

Som jag ser det så får såna här dilemman inte finnas i en relation. Såna här förändringar är naturliga och när de uppstår så stöttar man varandra i det - antingen flyttar man med eller så hanterar man ett distansförhållande under tiden. Att undvika chanser och möjligheter i livet, det gör man inte. Med andra ord; åk.

 

[nickan1]

Okej, här kommer ett sådant där dilemma som en egentligen bara kan bestämma själv, men jag vet verkligen varken ut eller in och tänker därför att reflektioner från utomstående kanske kan vara av hjälp. Saken är då såhär:
Jag är inne på sista året på en masterutbildning och kommer med stor sannolikhet få möjlighet att ta en Ph.D. i ett annat land på ungefär andra sidan jorden. Det här landet har jag bott i tidigare och jag har alltid drömt om att få åka tillbaka och bo där igen under en längre tid, men hade börjat ge upp på den drömmen. Och så dyker den här möjligheten upp. Mitt problem då? Ja, kärlek såklart. Har en partner sedan ca 3 år tillbaka som jag verkligen älskar, vi har en rätt fantastisk relation och har det liksom... så himla bra tillsammans på alla plan. Hen vill inte följa med mig, vilket jag självklart förstår då hen har sitt jobb och sina vänner här. Jag skulle aldrig kräva det. Men vad tusan ska jag göra? Distansförhållande har jag haft och vill inte ha igen, jag behöver fysisk närhet och skulle aldrig orka vara ifrån varandra flera månader åt gången. Till saken hör även att jag är 28, och vill så hemskt gärna ha barn ganska snart. Men åker jag kommer jag vara 33 innan det kan bli möjlighet och jag känner liksom att tiden rinner ifrån mig.

Så hur hade ni tänkt? Förstår som sagt att detta är ett beslut jag måste ta själv men tänker att det kan vara nyttigt att veta lite hur andra tänker.

Å ena sidan har jag sett förhållanden gå i kras av distansförhållanden. Å andra sidan är det lika stor risk att det ändå gör det. Jag har sett folk som har avstått chanser i livet som inte kommer tillbaka på grund av ett förhållande. Då har de oftast omedvetet skyllt detta på partnern, att det är partnern som hindrat dem från att ta chansen när den kom och det är väldigt sällan ett förhållande klarar det i längden. Idag finns många goda möjligheter att kommunicera med en person som befinner sig på andra sidan jordklotet. Jag tror du kommer att ångra dig resten av livet om du avstår. Åk är mitt råd. I slutändan är det naturligtvis ditt val.

 

[ainasoja]

Du måste bestämma dig för vad du vill. Vill du renovera huset, ta dit "din" häst, skaffa barn och bo kvar eller vill du skjuta på allt och försöka ha ett distansförhållande alt separera.

Du har ganska många funderingar att bena igenom.

 

[Lovisaleonora]

Den enda möjligheten som inte kommer igen/kvarstår är att åka iväg enligt detta upplägget. Den försvinner om du inte gör det nu.

Jag hade åkt.

 

[thisisnotokay]

Först och främst, tack för alla svar. Det var precis det här jag var ute efter, att få lite motfrågor och reflektera över sådant som jag kanske inte tänkt på innan.

Distansförhållande är som sagt inte ett alternativ, har haft det förut och även om det inte var det som var anledningen till att det tog slut vill jag inte utsätta mig själv för det igen. Speciellt inte när det handlar om en sådan lång distans att vi inte skulle kunna träffas mer än kanske två gånger per år under minst tre års tid, då är jag rädd att det förmodligen skulle ta slut ändå.

Grejen är såhär, jag tror att jag vet innerst inne, som även flera av er menat på, att jag kommer ångra mig om jag inte åker. Det gör bara så fruktansvärt ont när jag tänker på att lämna min fina sambo. Men jag tror att i det långa loppet kommer jag bli olycklig och förmodligen ångra att jag inte åkte. Om jag får den här möjligheten nu kommer den antagligen inte komma igen och det är verkligen en helt fantastisk sådan, det är ett stipendie som täcker alla utgifter inklusive resa till landet, under hela perioden. Är det någon som stått inför en liknande situation? Hur tusan gör en egentligen såna här val?

 

[thisisnotokay]

Vad är det du helst vill ha?
Utbildningen i andra landet eller stanna hemma?
Att få barn vid 33 är ju ingen omöjlighet generellt.

Jag vill ha båda! Skämt åsido, jag vet faktiskt inte. Självklart är det inte en omöjlighet men jag känner bara stress inför att det kanske kommer ta tid (nåja, vet ju inte ens om jag kan få barn) och inför de risker som finns med att skaffa barn som lite äldre. Plus att åker jag måste jag ju hitta någon att få barn med också... men kanske tänker jag för mycket här?

Det är inte möjligt att tillbringa del av året i det andra landet och del i Sverige? I många ämnen är ju forskarstudier ganska fria med mycket tid då man arbetar självständigt.

Om jag tänker mig tillbaka tjugo år hade jag åkt (ja nu med), men jag har aldrig känt att jag vill ha barn.

Problemet är att det är ett stipendie som kräver att jag måste vara på plats under hela tiden, annars hade det helt klart varit en lösning!

Jag förstår ditt dilemma. Du vet vad du har men inte vad du får.

Om du inte skulle åka, hur tänker du då när du ser tillbaka? Kommer du ångra att du inte tog chansen? Vad kommer det isåfall göra med din relation? Eller kommer du tänka att det var bra att du inte åkte? Hur kommer du då motivera det?

Att inte ta chanser i livet är att stoppa sig själv. För att utvecklas som människa måste man göra det man brinner för och det man drömmer om. Allt annat kommer man ångra. Visst kan besluten man tar leda till saker med ens liv som man kanske inte hade räknat med på både gott och ont men det är också endel i förändringen och utvecklingen.

Att få barn som 33-åring är normalt sett ingen omöjlighet och hur det än är så är det bra mycket svårare att ha med sig barn på en sådan sak om du ändrar dig, förhållandet tar slut eller att du av någon annan anledning vill åka senare.

Så himla mycket klokt och tänkvärt. Och ja, tar förhållandet slut och jag inte åkte nu kommer inte just den här chansen komma igen. Detta är ett land där det är sjuuukt svårt att få visum och att studera där är dyrt, så det är verkligen inte en möjlighet som ramlar i knät, om en säger så.

 

[Philosophia]

Okej, här kommer ett sådant där dilemma som en egentligen bara kan bestämma själv, men jag vet verkligen varken ut eller in och tänker därför att reflektioner från utomstående kanske kan vara av hjälp. Saken är då såhär:
Jag är inne på sista året på en masterutbildning och kommer med stor sannolikhet få möjlighet att ta en Ph.D. i ett annat land på ungefär andra sidan jorden. Det här landet har jag bott i tidigare och jag har alltid drömt om att få åka tillbaka och bo där igen under en längre tid, men hade börjat ge upp på den drömmen. Och så dyker den här möjligheten upp. Mitt problem då? Ja, kärlek såklart. Har en partner sedan ca 3 år tillbaka som jag verkligen älskar, vi har en rätt fantastisk relation och har det liksom... så himla bra tillsammans på alla plan. Hen vill inte följa med mig, vilket jag självklart förstår då hen har sitt jobb och sina vänner här. Jag skulle aldrig kräva det. Men vad tusan ska jag göra? Distansförhållande har jag haft och vill inte ha igen, jag behöver fysisk närhet och skulle aldrig orka vara ifrån varandra flera månader åt gången. Till saken hör även att jag är 28, och vill så hemskt gärna ha barn ganska snart. Men åker jag kommer jag vara 33 innan det kan bli möjlighet och jag känner liksom att tiden rinner ifrån mig.

Så hur hade ni tänkt? Förstår som sagt att detta är ett beslut jag måste ta själv men tänker att det kan vara nyttigt att veta lite hur andra tänker.

Om jag inte hade tyckt att något av alternativen var riktigt bra så hade jag letat alternativ. Mitt alternativ hade sett ut så här: Sök doktorandstjänst i Sverige och försök sedan tillbringa en tid av utbildningen utomlands. Det senare brukar dessutom vara önskvärt att man gör, så hittar du bara finansiering och någon som vill ta emot dig på universitetet där du ska vara gäst så är det definitiv ett realistiskt alternativ.

 

[ainasoja]

Vad säger hjärnan, hjärtat och magkänslan?

 

[nickan1]

@thisisnotokay Har du sökt detta aktivt eller är det något du bara blivit utvald till? om du sökte hur tänkte du då? Var du i ett förhållande då? Är du säker på att ni bara skulle kunna träffas två gånger på ett år? Är det omöjligt för din partner att få besöksvisum till landet och komma på sin semester t.ex.? Åker man t.ex. över jul och nyår finns det ju goda möjligheter att dryga ut sin semester till några veckor i sträck t.ex. Eller att du kommer hem den perioden och din partner sen tar semester direkt på och åker med dig tillbaka några veckor. Det finns många sätt att lösa det på som gör att tre år kan bli uthärdligt och inte kännas som en evighet.

 

[mandalaki]

Jag kan förstå att det är svårt. Tre år är en lång tid. Och jag försöker sätta mig in i hur jag själv skulle tänka. Det jag kommer fram till är att jag skulle tycka det var förbannat tråkigt att missa en jättechans för att vara hemma och ägna mig åt mitt förhållande så att det leder till barn. Det skulle kännas som om jag prioriterade att boa, som en annan pippifågel. Urtråkigt. Inte minst för att förhållandet ju faktiskt kan ta slut.

 

[thisisnotokay]

@thisisnotokay Har du sökt detta aktivt eller är det något du bara blivit utvald till? om du sökte hur tänkte du då? Var du i ett förhållande då? Är du säker på att ni bara skulle kunna träffas två gånger på ett år? Är det omöjligt för din partner att få besöksvisum till landet och komma på sin semester t.ex.? Åker man t.ex. över jul och nyår finns det ju goda möjligheter att dryga ut sin semester till några veckor i sträck t.ex. Eller att du kommer hem den perioden och din partner sen tar semester direkt på och åker med dig tillbaka några veckor. Det finns många sätt att lösa det på som gör att tre år kan bli uthärdligt och inte kännas som en evighet.

Jag har sökt, och vi var tillsammans då. Min tanke var väl lite att jag söker och tar beslutet senare, inte särskilt genomtänkt, vilket jag är mycket medveten om. Trodde liksom aldrig att jag skulle få det ändå men skulle ångra mig om jag inte sökte, ungefär. Min partner skulle kunna få långtidsvisum om vi gifter oss, problemet är att hen inte vill flytta från Sverige. Sedan vill jag verkligen inte ha distansförhållande, kanske är jag trångsynt gällande detta men jag tror bara jag skulle må ännu sämre av det, faktiskt.

 

[thisisnotokay]

Jag kan förstå att det är svårt. Tre år är en lång tid. Och jag försöker sätta mig in i hur jag själv skulle tänka. Det jag kommer fram till är att jag skulle tycka det var förbannat tråkigt att missa en jättechans för att vara hemma och ägna mig åt mitt förhållande så att det leder till barn. Det skulle kännas som om jag prioriterade att boa, som en annan pippifågel. Urtråkigt. Inte minst för att förhållandet ju faktiskt kan ta slut.

Alltså, när du säger det sådär känns det så självklart. Jag har alltid sagt att jag aldrig ska avstå från det jag vill göra på grund av en partner, och så står jag här och velar. Men antar att det kan vara lite ålderskris inblandad? Vänner börjar få barn och jobb och tja... känner lite stress över det helt enkelt. Vilket egentligen är helt absurt, jag är ju för tusan bara 28!

 

[mandalaki]

Alltså, när du säger det sådär känns det så självklart. Jag har alltid sagt att jag aldrig ska avstå från det jag vill göra på grund av en partner, och så står jag här och velar. Men antar att det kan vara lite ålderskris inblandad? Vänner börjar få barn och jobb och tja... känner lite stress över det helt enkelt. Vilket egentligen är helt absurt, jag är ju för tusan bara 28!

Jag förstår dig! När ens omgivning börjar yngla av sig är det lätt att bli påverkad. Väldigt mycket normer säger Man Ska när det gäller barnfrågan.

Men ändå ... Välja bort något när man är 28 för att man vill ha barn i framtiden. Jag skulle nog själv inte klara det. Om förhållandet tog slut sedan skulle jag inte riktigt förlåta mig själv.