Åk 2 matematik typ, hjälp

[mamman]

Man brukar inom ”skolvärlden” prata om att Sverige är ett av de länder i världen där vi av någon anledning tror mer på ”talang” än träning. Om man frågar en ”svensk” elev så tror de att deras klasskamrater (som är ”bra” på matte) bara ÄR det. Frågar du en elev från t ex ett asiatiskt land så svarar den att de har tränat/pluggat hårt.

Här är det på något konstigt sätt bättre att vara duktig utan att träna så mycket... Då hyllas man extra mycket.

Jag får borst i nacken varje gång jag hör ”jag har aldrig tagit en sånglektion” som om det vore någon form av bedrift och automatiskt gör dennes sångförmåga är bättre än någon som slitit hårt för det. Tänk om vi kunde börja hylla de som verkligen varit urusla från början och tränat ihjäl sig istället.
Ridsporten är inget undantag - det pratas sällan om alla timmars träning och många hästar eliten har ridit, utan mer om deras fantastiska ”känsla” som om de var några sorts utomjordingar som fötts med ridskickligheten inprogrammerad.

Just matematik är ett sånt skolämne. Undrar hur många som går omkring och tror att de är dåliga på matte just bara för att de tror att de saknar ”talang”? Tyvärr har mattelärare genom årtiondena också spätt på den föreställningen. Att det sedan finns de med väldiga svårigheter/dyskalkyli är en annan sak, jag tänker mer på ”folk i största allmänhet”. Och jag tror att onödigt många tror att de inte fattar något.

Jag trodde själv att jag var värdelös på matte under hela min skoltid och klarade mig med nöd och näppe. När jag sedan, i vuxen ålder, läste matematik på högskolan insåg jag att jag var tom ganska duktig - bara jag tränade på rätt saker.

Som lärare är bland det värsta som kan hända på ett utvecklingssamtal att en förälder bekräftar (om eleven har lite jobbigt i matte) med orden ”ja, jag hade också svårt för matte” med ett lite urskuldrande skratt. Man ser riktigt hur eleven tänker; OK, jag är född med ”dåligamattegener” så det spelar ingen roll vad jag gör...

Fram för mer positiv grundsyn på ”hatämnet” matte!

En vän berättade om en studie (som jag misstänker gjordes i USA eftersom vännen bor där) där man jämförde vad som uppfattades som "talang" hos barn/ungdomar i en viss ålder med hur mycket de hade övat på det som de hade "talang" för. Det visade sig att det fanns ett samband mellan "talangen" och antalet träningstimmar de hade bakom bakom sig. Nu är det förstås så att om man från början har "talang"/fallenhet för något så blir det förstås mycket roligare att öva och så blir det en kombination av båda.

 

[mamman]

Ett fel många gör är att de försöker tänka ut lösningen och det är inte så matematik fungerar utan man lär sig fasta regler som man använder. Man tänker inte ut någonting, det är egentligen bara på riktigt hög nivå det behövs.

När jag var yngre (och mycket bättre på matte än idag) så tyckte jag att en del av det roliga med matte var att det (ibland) fanns flera olika sätt att räkna på. Men alla följde förstås vissa givna regler.

 

[mamman]

Jag kan känna tvärtom. Det har blivit på mode att köra med ”jag gillar inte matte” / jag är dålig på matte som ett slags statement.

Att lära sig räkna är basal livskunskap precis som att läsa, så det är synd om de som inte får eller tar möjligheten.

Sedan är räknereglerna en promille av matematikens värld, och själva mekaniska räkningen kan maskiner göra.

Egentligen är det inte så viktiga regler, för i ett praktiskt problem ställer man själv upp parenteserna efter vilket resultat man är intresserad av.

Ska man bli en jäkel på att räkna fort o rätt på miniräknare ska man ställa om hjärnan till RPN (omvänd polsk notation )

RPN Innan datorerna slog igenom och man var hänvisad till (programmerbara) miniräknare, då var omvänd polsk notation räddningen. Men hjärnan har jag nog inte lyckats ställa om

 

[kökshäxan]

Man brukar inom ”skolvärlden” prata om att Sverige är ett av de länder i världen där vi av någon anledning tror mer på ”talang” än träning. Om man frågar en ”svensk” elev så tror de att deras klasskamrater (som är ”bra” på matte) bara ÄR det. Frågar du en elev från t ex ett asiatiskt land så svarar den att de har tränat/pluggat hårt.

Här är det på något konstigt sätt bättre att vara duktig utan att träna så mycket... Då hyllas man extra mycket.

Jag får borst i nacken varje gång jag hör ”jag har aldrig tagit en sånglektion” som om det vore någon form av bedrift och automatiskt gör dennes sångförmåga är bättre än någon som slitit hårt för det. Tänk om vi kunde börja hylla de som verkligen varit urusla från början och tränat ihjäl sig istället.
Ridsporten är inget undantag - det pratas sällan om alla timmars träning och många hästar eliten har ridit, utan mer om deras fantastiska ”känsla” som om de var några sorts utomjordingar som fötts med ridskickligheten inprogrammerad.

Just matematik är ett sånt skolämne. Undrar hur många som går omkring och tror att de är dåliga på matte just bara för att de tror att de saknar ”talang”? Tyvärr har mattelärare genom årtiondena också spätt på den föreställningen. Att det sedan finns de med väldiga svårigheter/dyskalkyli är en annan sak, jag tänker mer på ”folk i största allmänhet”. Och jag tror att onödigt många tror att de inte fattar något.

Jag trodde själv att jag var värdelös på matte under hela min skoltid och klarade mig med nöd och näppe. När jag sedan, i vuxen ålder, läste matematik på högskolan insåg jag att jag var tom ganska duktig - bara jag tränade på rätt saker.

Som lärare är bland det värsta som kan hända på ett utvecklingssamtal att en förälder bekräftar (om eleven har lite jobbigt i matte) med orden ”ja, jag hade också svårt för matte” med ett lite urskuldrande skratt. Man ser riktigt hur eleven tänker; OK, jag är född med ”dåligamattegener” så det spelar ingen roll vad jag gör...

Fram för mer positiv grundsyn på ”hatämnet” matte!

Jag kommer att tänka på en kompis från när jag läste de första grundkurserna på universitetet. Jag hoppade över föreläsningar och gick nästan aldrig på övningarna medans min kamrat var ordentlig och gick alltid på allt men körde ändå på flera tentor. Jag tyckte det var konstigt tills jag såg kamratens kollegieblock, bara några få sidor med räkneuppgifter gjorda och jag hade fyllt mitt block helt. Jag räknade säkert fem-tio gånger så många uppgifter.

 

[kökshäxan]

När jag var yngre (och mycket bättre på matte än idag) så tyckte jag att en del av det roliga med matte var att det (ibland) fanns flera olika sätt att räkna på. Men alla följde förstås vissa givna regler.

En del är bra på att tänka ut lösning på ett "ickematematiskt" sätt och det kan fungera ganska bra på lägre nivåer men det håller inte när det är mera komplicerade uppgifter. Formalismen i matematiska språket, hela dess uppbyggnad, går ut på att behöva "tänka" så lite som möjligt och istället använda strikt definierade regler och bevisade satser. Bygger man upp det så, bit för bit, blir det otroligt mycket enklare.

Däremot behöver de flesta träna in räknereglerna, få personer klarar att tillämpa dessa utan att räkna många övningsuppgifter.

Det står förstås inte i motsats till det du skrev, att olika lösningar är en del av det roliga tycker jag också.

 

[Zetronis]

Man brukar inom ”skolvärlden” prata om att Sverige är ett av de länder i världen där vi av någon anledning tror mer på ”talang” än träning. Om man frågar en ”svensk” elev så tror de att deras klasskamrater (som är ”bra” på matte) bara ÄR det. Frågar du en elev från t ex ett asiatiskt land så svarar den att de har tränat/pluggat hårt.

Här är det på något konstigt sätt bättre att vara duktig utan att träna så mycket... Då hyllas man extra mycket.

Jag får borst i nacken varje gång jag hör ”jag har aldrig tagit en sånglektion” som om det vore någon form av bedrift och automatiskt gör dennes sångförmåga är bättre än någon som slitit hårt för det. Tänk om vi kunde börja hylla de som verkligen varit urusla från början och tränat ihjäl sig istället.
Ridsporten är inget undantag - det pratas sällan om alla timmars träning och många hästar eliten har ridit, utan mer om deras fantastiska ”känsla” som om de var några sorts utomjordingar som fötts med ridskickligheten inprogrammerad.

Just matematik är ett sånt skolämne. Undrar hur många som går omkring och tror att de är dåliga på matte just bara för att de tror att de saknar ”talang”? Tyvärr har mattelärare genom årtiondena också spätt på den föreställningen. Att det sedan finns de med väldiga svårigheter/dyskalkyli är en annan sak, jag tänker mer på ”folk i största allmänhet”. Och jag tror att onödigt många tror att de inte fattar något.

Jag trodde själv att jag var värdelös på matte under hela min skoltid och klarade mig med nöd och näppe. När jag sedan, i vuxen ålder, läste matematik på högskolan insåg jag att jag var tom ganska duktig - bara jag tränade på rätt saker.

Som lärare är bland det värsta som kan hända på ett utvecklingssamtal att en förälder bekräftar (om eleven har lite jobbigt i matte) med orden ”ja, jag hade också svårt för matte” med ett lite urskuldrande skratt. Man ser riktigt hur eleven tänker; OK, jag är född med ”dåligamattegener” så det spelar ingen roll vad jag gör...


Fram för mer positiv grundsyn på ”hatämnet” matte!

Förstår vad du menar med bekräftande föräldrar dock hade jag det helt tvärtom, far var en fena på siffror och bokföring och mor var väl normalbegåvad som jag minns det, mina syskon var medelbra till riktigt duktiga. I min familj troddes det ett tag att jag var:
1: lat
2:spelade dum
3: var ointresserad och säkert skulle fatta om jag ansträngde mig.
4: dum på riktigt.

Viljan fanns där men det gick helt enkelt inte och jag trodde ett tag själv att jag var lat, dum och ointresserad. Blev inte smartare av att få det inbankat heller så är så tacksam för diagnoserna idag, en räddning för att inte bli helt galen och miserabel

 

[kökshäxan]

Självförtroendet är också väldigt viktigt, går det inte bra är det inget kul och då lär man sig inte mycket heller.

 

[MM]

Jag kommer att tänka på en kompis från när jag läste de första grundkurserna på universitetet. Jag hoppade över föreläsningar och gick nästan aldrig på övningarna medans min kamrat var ordentlig och gick alltid på allt men körde ändå på flera tentor. Jag tyckte det var konstigt tills jag såg kamratens kollegieblock, bara några få sidor med räkneuppgifter gjorda och jag hade fyllt mitt block helt. Jag räknade säkert fem-tio gånger så många uppgifter.

Jag räknade alla uppgifter i boken förra året 3 ggr om så jag memorerade boken utantill + de uppgifter min make gav mig. Fattar ändå inte. Jag borde ju ha fattat till det nationella med tanke på att, jag kan ärligt säga, la ner hela min själ på att försöka förstå. Klarade nationella med nöd och näppe.
Den frågan jag alltid ställt när någon försöker förklara ett tal är Varför är det så här? Varför ska man göra så här? Och ingen kan förklara. "Så här har det varit i 2000 år och det är så man gör" är svaret.
Men jag tillhör inte de allmänna som tycker det är svårt utan de som har det som ett handikapp.

Uppvuxen med en mamma och pappa med mattesinne och en helbror som läst ekonomi. Så han verkade fatta iaf. Och han har inte övat speciellt mycket. Han hade en fallenhet för det redan som liten och skröt rätt bra om det.

Det blev lite allmänt det sista här. Men din kompis kunde givetvis pluggat mer. För mig spelar det ingen roll hur mycket jag än pluggar så ser jag inga lösningar på uträkningarna. Jag kan inte heller multiplikationstabellen rakt av såsom vissa kan räkna upp den i sömnen eller svara på vad 8*9 är utan att behöva räkna på fingrarna till viss mån. Nu klarade jag ju proven så lite kan jag ju men fattar det gör jag inte.

 

[Elo]

För det första; exempeltalet är inte lågstadiematte. Det är mellanstadiet (om det nu hjälper nåt...)

En hel del svårigheter i matte tycker jag beror på att*:
1- man har fått för sig att matte är svårt, och kan då inte lösa tal på enkelt sätt. En enkel lösning kan inte vara rätt för att matte är svårt.

2- man tror att man inte har talang för matte så då ger man liksom upp, tycker jag det är svårt så kan jag inte (typexempel är att när jag gick i skolan var man antingen bra på matte eller på språk. Det var en lag.

3- totalt jävla opedagogiska lärare (tyvärr) som istället för att förklara säger 'det är så bara' eller hävdar att man måste kunna gångertabellen för att få betyg (eller för den delen inte lär ut sakerna som kommer på provet och sen endast betygsätter efter provet...). Här faller även saker som att man inte klickade med läraren (speciellt i yngre ålder) och därför missat något viktigt.

4 - att man missat någon liten del i grundläggande matte och därför trasslar all svårare matte som bygger på att man kan det grundläggande till sig.

Jag var den där konstiga människan i skolan som var bra på både matte OCH språk. WTF alien liksom. Jag läste extra matte på gymnasiet osv. MEN, två gånger i min matte-karriär så tog det bom-stopp. Floppade totalt på 'diagnoserna' som vi hade efter kapitlen. Gick från ca 24 av 25 rätt till typ 7 av 25. På grund av kass lärare som dels inte förklarade saker (jag var tjej + att jag gick samhäll, jag behövde inte förstå matte) och avsnitt där jag inte kunde klura ut själv hur det funkade.

BTW:

Jag kan inte heller multiplikationstabellen rakt av såsom vissa kan räkna upp den i sömnen eller svara på vad 8*9 är utan att behöva räkna på fingrarna till viss mån

Detta räknas bäst ut som 8 * 10 - 8, dvs 8 plus en nolla (80) minus originaltalet (åttan) blir 72. (Jag har heller inte automatiserat gångertabellen....)

*Med undantag för tex dyskalkyli och andra sådana utmaningar.

 

[Kirre]

Den frågan jag alltid ställt när någon försöker förklara ett tal är Varför är det så här? Varför ska man göra så här? Och ingen kan förklara. "Så här har det varit i 2000 år och det är så man gör" är svaret.

Här undrar jag ju vad för usla lärare du har haft. Åtminstone på lägre nivå. Sen finns ju vissa saker inom matte som faktiskt bara är så. Tex att multiplikation och division alltid går före addition och subtraktion. Måste man ha svar på det för att kunna räkna ut talet, ja då kan det ju bli lite jobbigt.

 

[kökshäxan]

Jag räknade alla uppgifter i boken förra året 3 ggr om så jag memorerade boken utantill + de uppgifter min make gav mig. Fattar ändå inte. Jag borde ju ha fattat till det nationella med tanke på att, jag kan ärligt säga, la ner hela min själ på att försöka förstå. Klarade nationella med nöd och näppe.
Den frågan jag alltid ställt när någon försöker förklara ett tal är Varför är det så här? Varför ska man göra så här? Och ingen kan förklara. "Så här har det varit i 2000 år och det är så man gör" är svaret.
Men jag tillhör inte de allmänna som tycker det är svårt utan de som har det som ett handikapp.

Uppvuxen med en mamma och pappa med mattesinne och en helbror som läst ekonomi. Så han verkade fatta iaf. Och han har inte övat speciellt mycket. Han hade en fallenhet för det redan som liten och skröt rätt bra om det.

Det blev lite allmänt det sista här. Men din kompis kunde givetvis pluggat mer. För mig spelar det ingen roll hur mycket jag än pluggar så ser jag inga lösningar på uträkningarna. Jag kan inte heller multiplikationstabellen rakt av såsom vissa kan räkna upp den i sömnen eller svara på vad 8*9 är utan att behöva räkna på fingrarna till viss mån. Nu klarade jag ju proven så lite kan jag ju men fattar det gör jag inte.

Jag känner igen det du beskriver om att det på grundskole- och gymnasienivå inte lärs ut varför och den största anledningen är nog att lärarna själv inte vet. Det är en av anledningarna till att jag tyckte det blev mycket lättare på universitetet än på gymnasiet. Och precis som du skriver hjälper det inte jättemycket att bara lära sig uppgifterna utantill, man måste själv klara av att lösa dem (de flesta åtminstone) för att det skall ge något.

(Jag använder själv ibland fingrarna till hjälp, det är inget fel alls.)

 

[BornAgain]

Jag anser att det är lika viktigt att kunna räkna som att kunna läsa. Jag blir galen på folk som koketterar med bristande matematikkunskaper. Och på folk som inte respekterar dem som försöker fast de tycker att det är svårt. Och att man inte tar tag i ämnet när så många lämnar skolan och det de lärt sig på matten är att det är svårt och "inte för dem".

PS jag har skaffat mig ett par böcker i grundläggande matematik och räknar lite när jag hinner. Jag är ofrivilligt usel på matte.

 

[sjoberga]

Fram för mer positiv grundsyn på ”hatämnet” matte!

Du formulerar bra precis det jag menade!

Min favoritupplevelse är ett föräldramöte för 10 år sedan där en grupp föräldrar var i krigsstämning mot läraren (en riktigt duktig sådan, framförallt på att förmedla naturvetenskaplig kunskap) för att hen gav barnen läxor som föräldrarna beskrev som "Du kan inte ge eleverna uppgifter som inte ens vi föräldrar förstår. De ska väl inte behöva lära sig mer än vad vi kan!"

Gjorde mig starkt impopulär genom att helt ensam försvara läraren och försöka förmedla den egentliga frågan jag trodde var bakgrunden. Jag tolkade det mer som en begäran om hjälp på "jag klarar inte att hjälpa mitt barn med matematikuppgifterna, hur kan vi lösa det?", med min positiva grundsyn på mina medmänniskor, men där gick jag bet.

De insisterade på att barnen aldrig skulle lära sig mer än sina föräldrar, och inom matematik innebar det att barnen fick stanna på att räkna kottar, tunnland, kor och eventuellt multiplicera havresäckar i antal under 10.

Förvånad gick jag därifrån och insåg att det fanns föräldrar som verkligen vill begränsa sina barn till att aldrig någonsin få ett annat, bättre eller för barnen mer självvalt och intressant liv än de själva haft. Intressant nog gällde det just bara MATEMATIK-ämnet och inget annat för det var krigsföräldrarna "dåliga på"/"gillar inte matte"/"har aldrig lyckats lära mig"- i alla fall just då.

Och jag menar inte att någon som är svag på matematik inte skulle få säga det alls - men det är banne mig inget statement som ska överföras på andra, absolut inte ens egna barn, precis som @Cha9 beskrev ovan.

 

[sjoberga]

Däremot ekvationer med X x Y osv, det har jag glömt hur man räknar ut, har ingen använding av det i vardagen.

Nu är jag klart biaserad som utbildad civilingenjör och jobbar med matematik dagligen, men just ekvationer och problemlösning är VERKLIGEN det jag har användning av på min fritid och i vardagen (utöver ren räkning).

Bygga saker, montera saker, ekonomi, sy och reparera, välja prylar för inredning, konstruera lösningar.

Jag tror att det också där handlar om att man kanske lärt sig matten för att klara provet/betyget/kursen och inte fått den där aha-upplevelsen som är förunnat en del.

När det gäller ekvationer och ekvationssystem tycker jag aha-upplevelsen består mycket i att förstå hur en ekvation ser ut visualiserad. Då blir det inte "x+y+2z=18", utan istället en N-dimensionell bild i hjärnan och det blir lätt att förstå hur lösningar, distributioner och singulariteter ser ut. Då får man möjligheten att använda ekvationssystem utan att behöva räkna så mycket i räkneregler, man "ser" lösningarna. Det riktigt listiga är att man kan "se" saker i fler dimensioner än den verkliga världen kan betraktas med genom våra ögon....

(Sedan får man kanske acceptera att man får nördstatus i vissa kretsar när man slänger ihop ett ekvationssystem för att lösa allehanda diskuterade problem, det verkar vara en ganska allmän uppfattning att ekvationssystem bara är applicerbart för matematiska problem som löses inom utbildningssfären och att de ska lämnas därhän efteråt.)

Men själva grunden är att vi behöver en mer positiv syn på ämnet matematik - och det innebär inte att man dissar de som inte har förmåga. Precis som en positiv syn på ämnet idrott inte betyder att de som inte har förmåga dissas. Snarare alldeles precis tvärtom.

 

[kökshäxan]

Du formulerar bra precis det jag menade!

Min favoritupplevelse är ett föräldramöte för 10 år sedan där en grupp föräldrar var i krigsstämning mot läraren (en riktigt duktig sådan, framförallt på att förmedla naturvetenskaplig kunskap) för att hen gav barnen läxor som föräldrarna beskrev som "Du kan inte ge eleverna uppgifter som inte ens vi föräldrar förstår. De ska väl inte behöva lära sig mer än vad vi kan!"

Gjorde mig starkt impopulär genom att helt ensam försvara läraren och försöka förmedla den egentliga frågan jag trodde var bakgrunden. Jag tolkade det mer som en begäran om hjälp på "jag klarar inte att hjälpa mitt barn med matematikuppgifterna, hur kan vi lösa det?", med min positiva grundsyn på mina medmänniskor, men där gick jag bet.

De insisterade på att barnen aldrig skulle lära sig mer än sina föräldrar, och inom matematik innebar det att barnen fick stanna på att räkna kottar, tunnland, kor och eventuellt multiplicera havresäckar i antal under 10.

Förvånad gick jag därifrån och insåg att det fanns föräldrar som verkligen vill begränsa sina barn till att aldrig någonsin få ett annat, bättre eller för barnen mer självvalt och intressant liv än de själva haft. Intressant nog gällde det just bara MATEMATIK-ämnet och inget annat för det var krigsföräldrarna "dåliga på"/"gillar inte matte"/"har aldrig lyckats lära mig"- i alla fall just då.

Och jag menar inte att någon som är svag på matematik inte skulle få säga det alls - men det är banne mig inget statement som ska överföras på andra, absolut inte ens egna barn, precis som @Cha9 beskrev ovan.

Jag håller nog med föräldrarna om att det är bättre att lära sig grunderna ordentligt än att hafsa igenom mer avancerade saker för att det ser fint ut på pappret. Det lärare nu upplever på universitetsnivå är att studenterna inte ens kan grunderna i ämnen som matematik och svenska.

 

[sjoberga]

Jag håller nog med föräldrarna om att det är bättre att lära sig grunderna ordentligt än att hafsa igenom mer avancerade saker för att det ser fint ut på pappret. Det lärare nu upplever på universitetsnivå är att studenterna inte ens kan grunderna i ämnen som matematik och svenska.

Nu var det inte alls vare sig vad dessa föräldrar förmedlade eller sade eller läraren genomförde, så kommentaren är helt irrelevant i förhållande till inlägget du citerade.

 

[kökshäxan]

Nu var det inte alls vare sig vad dessa föräldrar förmedlade eller sade eller läraren genomförde, så kommentaren är helt irrelevant i förhållande till inlägget du citerade.

Då får du gärna utveckla föräldrarnas syn på undervisningen lite mer för så uppfattade jag det du skrev.

 

[Kirre]

Då får du gärna utveckla föräldrarnas syn på undervisningen lite mer för så uppfattade jag det du skrev.

Står ju ingenting om vilken nivå det var på så jag förstod inte heller hur du fick det till att vara närmre universitetsnivå?

Bara i den här tråden är det ju många som inte skulle kunna hjälpa sina barn med matten på mellan/högstadiet så skulle det vara ok att de ifrågasätter läraren i att hålla för svår nivå på sin undervisning? Vilken bara mest troligt håller sig till läroplanen. Detta för att de själva inte kan.

 

[sjoberga]

Då får du gärna utveckla föräldrarnas syn på undervisningen lite mer för så uppfattade jag det du skrev.

Synen = "vi förstår inte barnens matematikuppgifter, alltså behöver barnen inte lära sig det, ni lär ut matte på fel nivå. Elever kan aldrig behöva lära sig mer matematik än vad deras föräldrar som hatar matematik vill lära sig och har lyckats lära sig. Eleverna ska begränsas i sin kunskap till samma nivå som de föräldrar som kan minst i just detta ämne.".

Jag trodde ju också att det bottnade i ett problem som handlade om att föräldrarna kände att de inte kunde hjälpa barnen och att de ville ha hjälp med det (vilket jag tycker är ett riktigt och stort problem med läxor, att det ofta förutsätts att det finns personer i barnens omgivning som kan hjälpa dem på rätt nivåer.)

Men det gjorde det inte, när jag bidrog till att gräva lite djupare.

Om det bidrar till förståelse så handlade det om matematik på mellanstadiet.

 

[MM]

Jag måste inflika här att dagens matte räknar man lite annorlunda. Alltså, de lär ut på ett annat vis så när mellanungen kom hem med sina läxor så hade min make som är duktig på matte svårt att lära henne för han hade lärt sig på ett sätt och hon höll på att lära sig på ett annat. Uppställningar och sådant var inte lika.
Läraren reagerade på detta och ordnade en mattelektion för föräldrarna!
Så maken gick på den och nu kan han hjälpa henne på det sättet de lär ut och på utvecklingssamtalet mellan i höstas till nu hade hon gått från godtagbara kunskaper till mycket väl godtagbara kunskaper i matte

Ett tips till andra om ni känner att ni kanske skulle vilja ha någon liknande hjälp från skolan.