Är ni inte rädda för förlossningen??

[Nussikan]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Man gör vad man måste Jag blev tillsllut så förbannad på sköterskorna som drog och slet (gjorde ju skitont!) i stygnen så det känndes bättre att göra det själv. Jag har lättare för att ta smärta om det är jag själv som orsakar den, är det någon annan är jag jätte fjantig!

 

[Fnyfniken]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Jag menade inte alls att förringa din upplevelse, det var inte det.

Jag kan tänka mig att du kanske tog det lika dåligt som jag i så fall. Mitt problem är då (förutom att jag känner mig orättvist behandlad) att jag riskerar att råka ut för samma sak igen. Om detta hade varit mitt 2:a eller 3:e barn hade jag nöjt mig med att svensk förlossningsvård suger och Aurorabarnmoskan har skällt ut avdelningschefen efter noter.

Nu kommer jag tyvärr att drabbas av paniken redan innan förlossningen eftersom detta trauma är färskt i minnet. Lite som om du skulle göra samma operation igen på samma klinik och med samma personal.

Sen tror jag att jag upplevde det värre eftersom det är i underlivet skadan sker. Alla är där och gräver, det går sönder härs och tvärs och det ignoreras. Man har jätteont, blöder som en gris, är toksvullen och stygnen sticker ut åt alla håll, och ändå ska man gå på toa och sitta och amma sitt barn som vanligt.

Det hade inte kännts lika mycket som ett övergrepp om det hade varit foten, eller för den delen magen.

Fny

 

[Nussikan]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Det förstår jag, min poäng var bara att man kan inte räkna med att allt går lättare och att man blir bättre behandlad bara för att man snittas, men jag förstår att du inte vill gå igenom det igen. Jag kan komma att behöva fler bukopperationer och då sker det på samma sjukhus och avdelning som den första och då troligtvis med samma personal (+/- några som börjat/slutat sen dess) men det känns som att skulle det bli likadant den gången (vilket jag inte tror att det blir) så har jag nog mer vett att ryta ifrån (fast man knappt kan prata) och jag kommer meddela innan hur illa det sköttes förra gången. Smärtan i tre veckor efteråt lär jag inte komma undan, men kanske paniken man kände av att bli så illa behandlad och att ingen lyssnade.