Är ni inte rädda för förlossningen??

[Casper]

Hejsan!
Jag har alltid sagt att jag inte vill ha barn pga av förlossningen och jag ska helt ärligt säga att jag är fruktansvärt rädd för själva förlossningen smärtan och att man "lämnar" ut sig till folk som står runt omkringen osv..
Ni som känner som jag,och kanske har skaffat barn ändå, hur övervärde ni er rädsla så pass så ni tog steget?

 

[Beemergirl]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Intressant tråd, jag känner likadant.... Har inga barn och vet inte om jag vill heller pga denna rädsla.... Blir intressant att läsa om det är nån som har nån bra medecin!

 

[Casper]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Intressant tråd, jag känner likadant.... Har inga barn och vet inte om jag vill heller pga denna rädsla.... Blir intressant att läsa om det är nån som har nån bra medecin!

kul att du tycker den e intressant nä jag förstår dig till punkt o pricka, alla säger alltid att det släpper så fort du får bebisen på magen osv, men det hjälper ju inte mig när jag väl ligger där
och att många spricker och måste sys utan bedövning osv nä fy tusan *skräck*

Känner panik redan nu..och vi ska inte ens skaffa än pappas tjej sa att det kändes som att skita ut en melon

 

[jerseyko]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

För varje dag som går och ju närmare förlossningen jag kommer ju mindre orolig är jag.

Innan jag blev gravid ville jag helst typ bli nedsövd och ett planerat snitt, idag föder jag gärna den naturliga vägen med hjälp av kanske lustgas och alla duktiga barnmorskor. Hellre nu att de klipper lite och syr än ett snitt.

Får väl se vad jag tycker efter studiebesöket på förlossningen

 

[TinyWiny]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Hejsan!
Jag har alltid sagt att jag inte vill ha barn pga av förlossningen och jag ska helt ärligt säga att jag är fruktansvärt rädd för själva förlossningen smärtan och att man "lämnar" ut sig till folk som står runt omkringen osv..
Ni som känner som jag,och kanske har skaffat barn ändå, hur övervärde ni er rädsla så pass så ni tog steget?

Att förbereda sig mentalt gör att man inte behöver "lämna ut sig" till de som står omkring, det behöver inte ens vara någon runt omkring

En bra barnmorska märks inte! hon bara är där

 

[Beemergirl]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Jamen precis, dom säger ju det dom som vet att så snart det är över och bebben är ute så är det värt all möda och smärta.... Ehhh jag vet inte om jag i dagsläget är beredd att vilja känna sån smärta....

 

[oz_joj]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Jag brukar försöka lugna folk eftersom jag har positiva erfarenheter av min (hittills) enda fölossning. För det första så kryllar det inte av folk direkt. Oftast var det en eller två inne och någon gång kikade förlossningsläkaren snabbt in, då var de tre men han bara konstaterade att allt var helt Ok och gick ut igen. Dessutom var vi långa stunder bara jag och min man. Jag var inte rädd/orolig innan fölossningen och jag tror faktiskt det påverkade mig positivt. Dessutom var jag ultrakoncentrerad på skeendet och ville ej bli störd av småprat etc. Personalen var lyhörd och det funkade bra med dem.

Lycka till!

 

[Tink]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

man "lämnar" ut sig till folk som står runt omkringen osv..

Det där är vad jag är mest oroad inför...
Smärtan, visst den kan jag ta, alla gånger!
Men jag vill helst vara ifred känns det som, med enbart pappan till barnet. Det känns som att det är en så privat, så intim grej mellan oss.

 

[cirkus]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Jag var varken rädd för smärta eller för att känna mig utlämnad. Så egentligen borde jag knipa käft :-)

Första förlossningen hade jag rummet fullt av folk - jag brydde mig inte, jag var så koncentrerad på att föda att det runtomkring inte spelade någon roll. De var ju där för att de var på jobbet liksom.

Smärtan är förfärlig, men ofarlig - det är det som är det fina i kråksången. Samma smärta utan att föda barn hade varit ... läskigt.

 

[via]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Nu är jag kanske inte rätt person att svara, eftersom jag aldrig har lidit av någon förlossningsskräck.
Jag har fått ett barn. (väntar mitt andra.) Att föda barn var skitkul, och smärtan går inte att jämföra med vanlig smärta. Det är ju ont med ett syfte så att säga, och mellan värkarna gör det ju inte ont. Då kan man passa på att vila. Jag använde lustgas, men jag tror att det mest var som ett moraliskt stöd.
Jag upplevde inte att det var något spring i rummet, utan det var lungt och skönt, i början var jag och min man själva, sedan var BM där tätare och tätare, och i slutet hela tiden. En sköterska var där periodvis. (Jag behövde värkstimulerande dropp på slutet då jag krystade.) Den klantiga sköterskan stack sönder ett kärl i min hand, så handryggen blev som en ballong. Efter förlossningen var det handen som gjorde ondast!
Jag sprack lite, vilket inte kändes alls, man har liksom annat att tänka på då. Det syddes efteråt, men MED bedövning.
En grej som gjorde ont dock, var när de lade min dotter på min mage.. Hennes navelsträng var väldigt kort, så när de lade henne där drog det både i livmodern, och där jag hade spruckit. De tog ner henne igen, och klippte navelsträngen, sedan var det bara helmysigt.
Den enda oro jag känner inför nästa förlossning, är samma som jag kände inför den första: Kommer barnet att må bra?

 

[mimmipigg]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Oftast tror jag att man växer ifrån rädslan, man lär sig mer under tiden man väntar och saker är inte längre så skrämmande när förlossningen är en realitet. Sedan är det något man inte kommer undan och när det väl sätter igång blir man upptagen av annat.
Kvinnor har klarat att föda barn sedan tidernas begynnelse med mindre hjälp än vad som finns att få idag, det var min tröstetanke när jag väntade första.
Nu slutade det i kejsarsnitt så jag har aldrig varit med om "slutet" eftersom mina två andra grav har varit planerade snitt.
Däremot körde jag stundtals ut alla från rummet när det gjorde som mest ont, även karln, som just då kändes som "roten till det onda"!
Vilket tydligen inte är ett helt ovanligt beteende hos födande.

 

[indian-charlie]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Det där med att "lämna ut sig" glömmer du bort i förlossningsarbetet, det finns inte ens med i tankarna.

Smärtan finns det hjälp mot och själva förlossningen upptar all din kraft och alla dina sinnen.

Visst har jag varit rädd varje gång jag fått barn (tre st) men varje gång har det liksom bara funnits ett underbart samarbete mellan mig, fadern/barnet och personalen.

Skulle det mot förmodan kännas för jobbigt att våga skaffa barn pga smärtan så finns det ju idag underbar hjälp att få innan/under och efter.

 

[Naggur]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Jag va livrädd ja...

Men längtan efter barn va större än förlossningsrädslan.

I början av graviditeten ville jag ha snitt. men rädslan gick sakta men säkert över och jag vart istället rädd att nått skulle hända så jag var tvungen att snittas=)

Jag intalade mig själv att nästan varenda kvinna som levt har fött barn, å flera gånger om dessutom. så kan dom så kan jag. och så fruktansvärt kan de inte vara eftersom man gör om det=)

klart att de gjorde ont, men kroppen är nprogramerad att klara av det, och barnmorskorna var väldigt bra och lugnande.

sen så finns de ju massa olika smärtlindringar. jag hade lustgas bara. tog ryggbedövning eftersom att alla mina kompisar sa att den tog bort nästan all smärta. men den hjälpte inte ett skit på mig=/
Men jag överlevde med bara lustgas och smärtan går över=)

 

[Bellatrix]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Jag var det tills jag blev gravid.
Nu känner jag mig lugn, det är ju bara att inse att det är ofrånkomligt nu och acceptera läget.

 

[Rotterö]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Jag tycker inte att ni skall oroa er.
Detta är kvinnans mest naturliga sak att föda barn.
I alla år har det fungerat att kvinnan föder barn.
När man blir gravid så ställer kroppen in sig på förlossnings dagen helt naturligt. Då vill man bara ha ut sin lilla baby.

Det finns i dag så fina bedövnings grejer
Det finns akupunktur,bubbel bad,så givet vis sprutor.
Ingen oro det blir bra när ni kommer dit.

Jag har 4 barn Det bästa som hänt mig

 

[Tokmaja]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Kände verkligen så inför min första förlossning.
Gjorde väldigt lite mental förberedelse och så blev det också så att allt blev kaos, jag hade noll kontroll kände jag.
Inför min andra förlossning förberedde jag mig mycket mentalt, avslappningsskivor och peppningar.
Under den förlossningen hade jag full kontroll under i stort sett hela, de gånger jag började förlora fotfästet hade jag en superbra barnmorska som tog mig tillbaka.
Smärtan, det finns effektiv smärtlindring idag, EDA är suveränt säger de som fått det.
Själv hann jag inte med det utan hade första gången bäckenbottenbedövning, som inte funkade plus lustgas.
Andra gången fick jag morfin för att kunna få vila lite, funkade utmärkt, tog bort topparna och sen då även lustgas.
Sen är det faktiskt så att så fort barnet är ute glöms den värsta smärtan bort.
Vid min första förlossning hände ju det jag var rädd för, kaoset, utelämnandet, smärtan som jag -för att jag fick panik- inte kunde kontrollera osv osv, men det var ÄNDÅ värt varenda sekund.
Den smärtan glömmer jag aldrig.
Vid andra förlossningen där jag var mer förberedd (och bättre bm), ja där kommer jag inte ens ihåg att jag hade ont!! Jag vet ju att jag skrek, det kommer jag ihåg, men inte kommer jag ihåg smärtan alls!
Vi skrattade och skämtade oss igenom hela förlossningen också för den delen.

Vid en förlossning ska man vara koncentrerad, och det BLIR man, jag hade inte velat ha massor av folk inne på rummet, det kan man också neka -om det inte blir något akut då förståss- så i de allra flesta fallen är det bara en bm ev en sköterska inne.

Känner mig betydligt mer utelämnad vid en vanlig gynundersökning....

Och, det ÄR värt allt slit!!

 

[Mammadutt]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Med facit i hand så kan jag konstatera att om man är påläst, och då menar jag verkligen PÅLÄST har man inget att vara rädd för. UT ska barnet! På ett eller annat sätt. Men man ska verkligen läsa på, för att inte bli besviken om det tex inte blir som man tänkt.
Om man då sen får planerat snitt, vaginalt, akutsnitt eller katastrofsnitt... spelar inte så stor roll i det hela (enl mig) bara man är såpass förberedd att man kan hantera sina känslor efteråt.

Det viktiga är de kommande 20-30-40 åren med sitt barn.

 

[Flyttfogel]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Jag väntar mitt första barn i början av september och känner ingen oro eller nervositet inför förlossningen. Jag är mer förväntansfull! Jag väljer att se det så att det ska bli intressant, är fullt medveten om att det kommer göra ont utav bara helsicke, utmattad till bristningsgräns alldeles säkert men istället för att bli rädd för det så vill jag försöka "ta emot" det, det är ju nåt jag inte kommer ifrån o måste arbeta mej igenom, jag längtar efter vår bäbis! Snitt vill jag absolut undvika om det går.

Har läst lite om födseln o i just den boken togs en intressant sak upp. Många blivande mammor som kommer in till BB "lämnar över" när de kommer in på BB och förväntar sej bli förlösta. Det är nog lätt hänt att det blir så, man kommer in o känner att nu är man i rätta händer, dom vet hur man gör och man nästan väntar sej att nån annan ska göra jobbet åt en, och det kan göra förlossningen jobbigare o mer traumatisk än den hade behövt vara.
Därför ville de använda ordet födsel istället för förlossning, och det kan ju ligga nåt i det. Man ska vara medveten om o förbereda sej på att det är jag som ska _föda_ det här barnet och hjälp finns tillgänglig, men de kan aldrig ta över mitt jobb.

Men hos en del ligger ju rädslan så djupt, och då finns det hjälp att få. Min sambos syster har total förlossningsskräck och fick sina 2 barn med planerat kejsarsnitt.

 

[skogstomten]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Det där med att "lämna ut sig" glömmer du bort i förlossningsarbetet, det finns inte ens med i tankarna.

Joho
Jag hann med att skämmas
Fast jag är rätt duktig på det (inte för att det är något att vara duktig på men...)
Skämdes över mina totalt sönderkliade ben, hade rejält med klåda på slutet och mina orakade ben bla.

När barnmorskan som skötte själva förlossningen sen ringde efter några dagar hemma (hon hade inte hunnit prata med oss på BB) och ja vi pratade lite hit och dit. Jag hade ju lite väl dålig koll på hur det skulle gå till det hela, när jag skulle ta i och krysta osv. Så jag bad lite om ursäkt över det och mumlade något om att jag var lite frustrerad över att jag var så gnällig över tröttheten och att det gjorde ont (hade inget smärtstillande)
Ledde till ett litet frustande i andra enden av luren och "du var ju som en urkvinna" kändes väl som en komplimang just då.
En stund senare när vi slutat prata började jag fnissa för mig själv och fundera på att det kanske snarare var mitt lurv på benen och andra ställen () som hon syftade till som urskogskvinna typ....

Men jag tror inte det, men på så vis har mina tankar fladdrat.

Då är jag egentligen inte en sån som bryr mig så mycket skulle inte raka mig för min egen skull, inte för sambon för han bryr sig inte men däremot för andra för att de inte ska äcklas, vilket väl egentligen är helt fel men hm.
Jag bryr mig ju inte ett dugg om hur andra gör.

 

[Acses]

Sv: Är ni inte rädda för förlossningen??

Jag är livrädd. Jag börjar gråta bara jag tänker på förlossningen, och värre blir det. Ska föda i November.. känns som att det är alldeles för nära.