Hon hade aldrig varit inomhus eller sett möbler förut, inte rumsren, jag har katt och fågel också och visste inte hur hon skulle reagera, men var säker på att jag skulle kunna få det att fungera. (Jag brukar kunna få ordning på andras hundar när ägarna själva inte kan.) Hon visste inte att man kunde sitta i soffan, det fick jag lära henne, och hon trodde att mitt datorbord var ett "krypin", så hon kröp in där bakom sladdarna och tittade ut, hon trodde nog det var en hundkoja. Första natten sov hon på kuddarna i min säng, draperad över mitt huvud. Nätterna därefter sov hon på golvet bredvid sängen, så jag lade dit en filt, och sedan tog jag upp Wikus bur som han aldrig använt (hon verkade gilla mörka krypin), och det är sedan dess
hennes plats.
Allt gick över förväntan. Hon gick i trappor som ingenting, lärde sig snart hissen (vi bor bara på andra våningen men Wikus har ett dåligt knä så han vill ibland åka hissen, hon lärde sig att den var ofarlig lika fort som han gjort), blev rumsren
för det mesta på några veckor (efter ett halvår var hon 100%, för Wikus tog det ett år). Hon fick inte vara lös den första månaden eller två, men efter att ha bott i en sovrumsstor bur i hela sitt liv var det klart att hon
älskade att vara lös och springa, och av de tre hundar jag ägt så är hon den lättaste att kalla in. (Däremot har hon rymt några gånger och varit borta i 5-30 minuter, men det gjorde min svenska whippet också...)
Hon har väldigt stark jaktinstinkt med katter och harar ute, men katten och fågeln hemma lärde hon sig snabbt att de tillhör flocken, och jag är helt trygg med att ha dem tillsammans.
Det stora problemet det första halvåret var hennes skygghet. Hon är väldigt undergiven och "blyg" i sitt sätt och om hon har minsta misstankar om att jag är arg så gör hon precis tvärtom vad jag säger. (Om jag står i en dörröppning, även idag, och säger "Gå dit" springer hon och gömmer sig istället. Säger jag istället "kom hit!" så kommer hon glatt springande genom dörren som om det var ingenting.)
De första veckorna var hon livrädd för att gå mellan husen (vi bor bland hyreshus som är upp till fyra våningar), speciellt öppna ytor, skogen var bättre. Hörde hon skrikande barn i närheten (och här finns både lekparker för boende och en skola alldeles i närheten) började hon slita som en vildhäst för att komma loss, och var helt okontaktbar. Det tog ett tag innan jag fick bukt med det där, men nu bryr hon sig inte om barn så länge de inte kommer för nära.
Människor överlag, alltså alla utom mig, är hon rädd för än. Min syster och mamma har hon träffat många gånger, även varit hemma hos och varit på en stor släkträff, men hon gör aldrig mer än att sniffa på någons hand. Kommer de för nära morrar hon dovt, en gång högg hon i luften när personen i fråga lutade sig över henne med handen utsträckt, i ett hörn när hon var i koppel. (Jag är noga med vad folk får och inte får göra men de lyssnar inte lika bra som hundar...)
Imorgon ska jag åka och resa en halv vecka och hon och Wikus ska bo på hundpensionat. Han var där ett par veckor som valp, så han kommer tycka det är skitkul, och hon är van att bo i hägn så det blir inget nytt så (och hon har ju Wikus, filtar och leksaker med sig hemifrån), så det blir nog inga problem. Det blir bara intressant att se hur de på pensionatet klarar att hantera henne, men hon blev ju "tam" väldigt fort med mig, så det ska nog gå bra också.
Hade det varit skönt och bekvämt att ha en hund som är helsnäll med folk och älskar alla? Ja, det hade det definitivt. Men nu har jag, av olika anledningar, valt livet med två hundar som inte är så. Hyena för att hon är rädd och vill hålla sig borta från folk (en fördel egentligen då hon aldrig springer fram till folk när hon är lös, inte ens om de har hundar), Wikus för att han är en skarp vakthund som tar sitt jobb på allvar (så jag var redan van att ha hund som man inte kan vara 100% avslappnad med i alla situationer).
Det finns två sorters hundar jag gillar speciellt: Molosser, som min Ca de Bou (mastiffer, bulldoggar, ovtjarkor, den typen), och urhundar, som Jindo dog, till viss del Akita, nakenhundar, varghundar osv. Och nu när det inte fanns någon ras jag ville skaffa den här gången, så blev det en gatuhund att "träna" på, och lära mig mer om. Jag är inte den enda som skaffat rumänsk hund av den här anledningen, det stod t.o.m på Dinas Arks hemsida i alla fall förut, att vissa gör det för de är intresserade av hundars beteende och vill ha något "mer ursprungligt". För Hyena har inga raser direkt i sig, utan det är många generationers naturligt urval i henne.
Precis som vargar och varghundar som jag nämnde förut, så har gatuhundar även väldigt tydligt kroppsspråk, annorlunda från våra svenska hundar, och de är kända för att vara väldigt "språkkunniga" med andra hundar. (Det kan jag understryka med Hyena, hon lärde ju min äldre hund en del språkvett, och är jättebra med andra.)
Med det i åtanke, så är hon precis vad jag ville ha. Hon har lärt mig mer om skygga och rädda hundar (och jag hade redan lite träning från min mammas och systers relativt skygga och fobiska shelties), jag har fått anpassa mitt sätt med henne (måste vara mycket mindre sträng än med Wikus, då hon är rätt känslig), och är en perfekt lekkompis till Wikus. Hon är också, av de sex hundar jag levt med, en av bara två hundar jag kan göra
vad jag vill med. Jag kan dingla henne i mina armar, upp och ned om jag så vill, och hon bryr sig inte.
Man kan inte rädda alla, men jag vet med 100% säkerhet att hon är lyckligare här än hon någonsin skulle vara i ett rumänskt hägn.
För henne spelar det roll. Och pengarna jag gav går till att Dinas Ark kan rädda och kastrera många, många fler hundar.
"Man kan inte rädda alla" är som att säga till en kirurg, "Vad opererar du folk för? Det kommer alltid finnas folk som behöver opereras, du kan inte rädda alla, så varför försöker du ens?" (Inte min jämförelse, jag lånar den.)
Det är så dumt så det finns inte.
Häromveckan såg jag den här dokumentären om hur hundar har det i Rumänien och vad politikerna gör (eller inte gör!) åt det, och jag vill bara se den igen: Inga otäcka bilder, bara en kort stund och det varnas alldeles innan.
Och från min kontaktperson på Dinas Ark, hon som träffat Hyena tidigare:
*Länk raderad av moderatorn*
Från en volontär; inte någon som har ett monetärt intresse:
*Länk raderad av moderatorn*
Om det är någon som vill rädda en hund istället för att köpa en valp, så lyssna på de som faktiskt har erfarenhet. Vi tjänar inga pengar på det här, vi bara vet hur det gick för oss med våra hundar. Sedan är det inte för alla, och då kanske ni tar en svensk omplacering istället som är mer "vår kultur" (det är då mer för ägaren än för hunden, om den inte känner att den klarar av en gatuhund, vilket är bra, man ska känna till sina gränser), eller en valp.
Men det lönar inget till att lyssna på moraliserande PK-folk som tror att de vet allt även om de aldrig ens träffat en gatuhund, eller bara någon en kort stund på en promenad. Eller media för den delen - som vi vet så vinklar de alltid åt hållet som säljer.
Ang. Uppdrag Granskning om Julie Rescue, så är JR känd sedan länge som en oseriös organisation. Skulle ni, om ni såg en dokumentär om hunduppfödare, kanske backyard-breeders eller hundfabriker, tänka "Men gud, hunduppfödare är onda, bryr sig inte om hundarna utan vill bara ha pengar! Köp aldrig valpar från uppfödare!" Nej, såklart inte. Det kommer alltid finnas rötägg som bara är ute efter pengarna, men de flesta är seriösa och vill verkligen djurens väl.
