Sv: 11rnas tråd del 4
Svar till allihopa.
Balder var pytteliten när jag köpte honom för drygt ett år sen (132). Han var lika liten som årsfölen, hade massor med mask och var tunn och tanig och väldigt efter. Med tanke på det tillsammans med att jag tidigare hört att kallbloden växer långsammare och behöver längre tid på sig så har jag hela tiden tänkt vänta tills i höst med inridningen. Han har varit barnslig och ojämn och allmänt bebis hela tiden. Han drog igång och växte som satan (senast jag mätte honom var han 143,5) och är nu ganska jämn. Men han är fortfarande barnslig i sig själv. Det är därför jag velar kring inridning. Han växer fortfarande, om än inte riktigt lika häftigt.
Jag har hela tiden haft planen:
Vinter/vår 2013, inkörning
Sommar 2013, bete och premiering
Höst/vinter/vår 2013-14 fortsatt körning, konditionsträning, lägga till lite precision i skogen, köra in för rockard, kanske dra stock
Sommar 2014, bete, upprepning inför premiering, premiering, mer bete
Höst 2014, inridning
Den planeringen hade jag fortsatt följa om han inte dummat sig med körningen... Jag tänker som så att hade jag kunnat köra honom hade jag kunnat ut och motionera bara rakt fram på alla underbara vägar som finns häromkring (travnissar överallt som underhåller grusvägarna), varvat med mer skogskörning, åka iväg och prova dra stock osv. Men nu blev det ju som det blev och vi började om på ruta 1, utan hjälp av farbror Prins. Hade jag haft farbror hade han kunnat hänga med ut bredvid honom också och fått motion på det viset, men nu har jag bara ponnyn att ta med honom bredvid och det skulle aldrig funka. Hon gillar inte honom, är både lägre och betydligt smäckrare och han är alldeles för busig och burdus för att jag skulle våga.
Så nu står han ju mest bara... Jag försöker ju tömköra och träna med skaklarna, men det är så enerverande och energidödande när jag VET att han gått alldeles utmärkt att köra förut, och när jag ser hur stressad och osäker han blir av bara en enkel skakel känns det som om vi ligger på steg minus tio. Så för tillfället drar han bara energi och jag blir bara less när jag ser honom. Jag hoppas att det är en fas som går över, för såhär är det inte kul att känna. Jag pratade med en kompis idag som har körhästar (samma som jag varit och kört hos förut) och ville helt enkelt bara klaga av mig om hur jobbigt det känns, men fick bara rappa svar tillbaka om att det minsann inte är hästen det är fel på och att jag skulle sluta klaga... Det hjälpte inte. Jag vet väl att det inte är nåt fel på hästen, men jag kan inte hjälpa att det känns hopplöst ändå.
Jag hade gärna skickat iväg honom på inkörning, men jag vet inte vart och jag tror inte att ekonomin tillåter en alltför lång bortavistelse. Jag har några grannar häromkring som jag kan fråga, men de har alla starthästar så jag tvivlar på att de har tid att ta på sig ett inkörningsprojekt, en av dem har redan nekat pga tidsbrist... Jag har även frågat ovan nämnda kompis förut men fått nej, men nu idag sade hon plötsligt att jag får väl ta mig i kragen och släpa dit hästen en helg och sluta tycka synd om mig själv. Typ. Lite tvetydigt...
Hej och hå vilket vemodigt inlägg. I helgen kommer syrran hit, får se om vi hittar på nåt med Balder.