Sv: 11
rnas tråd del 4
*kl*
Usch, känner mig så beklämd av Charlottes tragiska historia att jag mest av allt vill åka ut till stallet och krama min hästar godnatt.
Nåväl, idag har Pricken och jag diskuterat vissa ledarskapsrelaterade frågor. Vi kan kalla det ett samråd...
Hon går i hagen med Battis hela dagarna och är så kär att hon börjat brunsta...
Battis är tack och lov en gentleman och inser att hon är ett barn så han låter henne tråna utan att bete sig, men visst värmer det mattes hjärta att se båda älsklingarna stå och äta ur samma höhög, omslingrat klia varandra på manken och synkront röra sig runt i hagen som varandras skuggor (nåja, mest hon som är Battis skugga, men ändå). Hennes behov av hästkompis var givetvis stort - men inte visste jag att hon skulle bli så här lycklig.
Idag var det dock dags att bryta myspyset med lite transportträning. Fröken har ju trasslat lite vid lastning och det känns lite som att det är "på nåder" när hon går på, inte som att det är på grund av att hon faktiskt vet att hon SKA utan att hon velar lite och sedan så liksom "hamnar hon" ombord.
Sagt och gjort - hockeyutrustning på hästen och repgrimma på - och så diskuterade vi lite huruvida man går på matte eller inte. Hon är verkligen en raring, men dels förstår hon inte alltid och dels så blir hon frustrerad när hon inte förstår. Upplever henne aldrig som provokativ - förutom när hon försöker stämpla mig på fötterna genom att stå nedanför lämmen och fullkomligt kasta upp sina låååånga framben och bara "råka" landa på mattes skor varje gång. Sambon kallar det humor, jag vet inte om det är humOr eller humÖr.
Efter ngn halvtimma hade hon i alla fall gått på ensam med mig kvar utanför två gånger och tryggt stått och käkat mat därinne. Det stora problemet tror jag är att hon tycker det är äckligt att backa av mitt släp - rampen är för brant och hal. Hon vevar och har sig och känner efter som om hon oroar sig för att det inte "bär". Låter henne hållas - ska hon demolera ngt släp för att bli säker på att hon vågar så är det lika bra hon gör det med det här gamla släpet som ska bytas ut...
Hon knatade i vart fall av lugnt två gånger också utan att kasta sig, så det går nog åt rätt håll hoppas jag.
Hon är oerhört rolig att arbeta med, hon tänker, tuggar, klurar och har liksom alltid lite fokus kvar på mig och vad jag kan tänkas vilja. Underbart!
