Sv: 04-ornas tråd edition 5
Kan svara för mig o Tiger och andra unghästar ang hjälpmedel
(sitter med en seeeeeeg labrapport o behöver paus från alla tusen mikroskopibilder och spektra
)
Jag rider typ alltid med spö, ett kort hoppspö. På dressyrträningarna rider jag med ett dressyrspö, likaså gjorde jag det på kvalitén men jag har det inte när jag tränar dressyr hemma. På hoppträningar rider jag med ett längre spö, 70 cm.
Till och från får jag perioder då jag vill rida utan spö men jag återkommer alltid till det korta spöet då han förstår korrigering så bra. Slutar han ta ena skänkeln (pga dålig ridning för mig eller en kombination av det och överdrivet tänkande av hästen eller överskottsenergi) kan jag lägga på spöet precis bakom skänkeln, varken hårt eller flera gånger men han tänker till och förstår direkt. Det fungerar alltså mest för att bryta sådant destruktivt snurr i huvudet på honom när han hakar upp sig och inte förstår utan stressar vidare. Han är heller inte alls beroende av ett pet på baken i rätt ögonblick vid sådana problem därför räcker det korta spöet gott.
Vid dressyrträningar kan ett pet på baken behövas för att hålla igång galoppen vid jobbigt galopparbete och i början behövdes det vid sidvärtsrörelser (det funkade utmärkt hemma över vägen men i ridhus fanns det ju inget logiskt att flytta sig mellan
). Hemma "pressar" jag aldrig honom så mkt att jag känner behov av ett långt spö utan jag brukar klara den avvägningen rätt bra med att öka/bryta av när det blir för jobbigt. Och bryter han själv av är det bara att fatta om, han försöker aldrig maska och bryta av av "lathet".
På andra unghästar eller andra hästar överlag rider jag helst alltid med dressyrspö, gärna vid hoppning med. Eftersom jag aldrig har den ridningen på andras hästar jag vill så ser jag ofta ett pet på baken som hjälp.
Sporrar rider jag helst utan över lag. Stora, tunga hästar kan jag ha det på men ponnyer ser jag sällan (iaf inte hittills) ngt större behov av dem. Dressyrträningar kan de hjälpa vid jobbiga galoppövningar men jag använder dem aldrig för att förfina mina hjälper, jag rider för lite med skänkeln för det (om man nu inte räknar en sporre i sidan som förfinad hjälp om hästen vill bryta av
).
På Tiger hade jag små sporrar (8 eller 9 mm, går knappt utanför sporrskyddet
) på 2 dressyrträningar innan kvalitén och på kvalitén och fick bara positiv respons från pålle. Får se om jag fortsätter rida med dem på dressyrträningarna framöver. Hoppningen lämnar jag dem gärna hemma. Hemma rider jag ALDRIG med sporrar.
Hjälptyglar använder jag inte, spec inte när jag rider. Inte heller martingal, jag tycker bara den är i vägen. Andras hästar kan jag longera med vanlig inspänning eller chambon men min egen longerar jag inte och skulle aldrig sätta på honom ngt som håller hans huvud minsta fast. Över min döda kropp på den punkten
Bett är vanliga tränsbett. Nu och sedan ett tag tillbaka trivs han bäst på ett tvådelat, anatomisk bett med fasta ringar och tjejpad led tillsammans med engelsk nosgrimma. Han vill ha mjuka bett som ligger still, därav fasta rignar o tejp. Men en av de ista ridturerna så hade han bitit tejpen en såpass lång bit att leden var lös, så på jullovet ska jag testa om han inte kan nöja sig utan tejp. Tidigare så har man fått typiska "hästen gillar inte tvådelat" effekten där han har bitit i bettet, gapat och vräkt sig på det och blivit spänd när man inte tejpat. Medan han på tredelat inte vågat ta alls samma stöd och inte längt ut överlinjen på samma sätt som på tvådelat.
Men jag tror fullt och fast på att hästarna blir mindre kräsna med bett ju mer välridna och utbildade de är så jag hoppas som sagt på att kunna slopa tejpen framöver. Men man ska ju ha en tillräckligt ridbar häst för att vidareutbilda den så därför är det lite meck med bett som kan tillåta en komma vidare utan allt för mkt fokus på bettet.
Det är verkligen en njutning att se er (som vanligt) 
