What to do?

Egentligen förväntar jag mig inte att någon har något svar. Jag har det verkligen inte själv

Som många vet har det senaste året varit väldigt turbulent för mig och min häst. Han blev plötsligt dålig i slutet av förra sommaren och det har varit många turer till veterinären, resor till Helsingborg för ct, igångsättning, behandling igen, rehab, sjukgymnast osv.
Energin och pengarna var verkligen totalt slut. Från väldigt osäkert om han skulle kunna ridas alls till han bör kunna återgå i full träning. Oro stress, osäkerhet, fler frågor än svar.

Så sattes han tillslut igång, träningen byggdes på successivt med fortsatt hjälp av sjukgymnast.
Har hela tiden haft väldigt bra hjälp och stöd från en mycket duktig veterinär som är baserad utomlands men är i Sverige i arbetetar en gång i månaden. Hon har kollat igenom honom, svarat på frågor osv.

Träningen har gått bra med ett uppehåll för lymfangit i somras. Han har fått hoppa en del och vi har även tränat lite terräng. Ridit för ny tränare i dressyren och han är nu finare än någonsin.

Samtidigt som det har gått bra har jag kämpat med glädjen och motivationen. Oron ligger som en våt filt över mig, mår han verkligen bra? Är det verkligen värt alla pengar, all energi osv.

Så för en dryg vecka sedan protesterade han våldsamt under en dressyrträning. Hade tur att det utländska veterinären skulle till stallet samma helg. Hon hade gjort en koll av honom bara två veckor tidigare och då var allt toppen. Nu såg hon en knappt engradig hälta höger fram, troll en lättare vickning. Gjorde ultraljud för säkerhets skull som såg bra ut. Inflacam, två veckors vila och sen två veckors skritt.

När han protesterade kände jag hur all ork bara försvann. Jag vill inte mer, jag orkar inte mer.
Det är inte roligt längre. Jag orkar inte börja om, mer utredningar, mer behandlingar, mer pengar. Det går inte längre, jag vill inte längre.

Men så kommer jag till stallet, han gnäggar när jag ropar på honom, följer mig till grinden. Jag borstar och pysslar med honom och känner hur otroligt mycket jag tycker om den där hästen och att vara i stallet.

När jag är hemma känns det så enkelt. Låna ut honom till någon för sällskap och lättare ridning. Sälja känns omöjligt med hans bagage, risken att det blir totalt fel känns enorm.
När jag är i stallet så känns det återigen omöjligt att lämna bort honom.
Min underbara lilla häst.

Jag är så trött, så himla trött, jag vill återhämta mig mentalt och ekonomiskt samtidigt så vill jag inte svika honom.

 

[Bison]

Equiterapeuten var här i onsdags, en väldigt erfaren person som är mycket uppskattad av mina stallkompisar.
Han hittade egentligen inget att klaga på mer än lite ömhet i ett muskelfäste på vänster sida ovanför bogen, troligtvis pga jag sitter lite snett. En gammal ovana efter mina frakturer.
Annars tyckte han att Molnet var en rejäl och välmusklad häst i god kondition.
Det var ju väldigt positivt

Han får börja ridas som vanligt nu, känns pigg, glad och fräsch
Jag kommer dock fortsätta ta det lugnt, främst pga min arbetssituation. Jag har för mycket i huvudet, energin och orken finns inte. Jag måste fokusera på att komma in i allt det nya på nuvarande jobb samt förbereda mig inför mitt nya jobb. Hjärnan kokar över lite

Men stallet är samtidigt ett andningshål. Jag känner det mer än någonsin nu när allt runt omkring är rörigt. Så länge inget extremt händer, arbetslös, plötsligt svårt sjuk osv så stannar Molnet här.
Byta stall är uteslutet, kan verkligen inte ha det bättre och jag tycker så himla mycket om mitt lilla hästdjur.

Dagens skrittrunda i solen

 

[Bison]

Och 10 dagar senare kan jag konstatera att det inte går bra, alls.
Han skrittades varan dag ungefär utan bekymmer. Förra helgen kändes han lite motig men det var väldigt hårt i backen så förra måndagen skrittade vi i ridhuset.
Kände direkt när jag tog tygeln att han sköt rygg och när jag testade att trava så slog han bakut direkt, bokstavligt talat. Han slår rejält, inte bara några sparkar.
Hoppade såklart av direkt och ringde kliniken.
Hade tur att vår gamla veterinär som varit med från början var på plats.
Hon blev såklart väldigt bekymrad och imorgon ska vi dit.

Jag var tydlig med att det räcker nu, inga fler omfattande utredningar och behandlingar. Jag kan inte utsätta varken mig eller Molnet för det. Det går inte, jag klarar det inte en gång jag till.
Hon förstod helt, speciellt med tanke på hur ny tid han fått. Jag har gjort allt jag har kunnat och lite till. Han har en jävla skalle och kör ända in i kaklet så att han fortsätter göra såhär nu är illa, riktigt illa.

Han är tydligt besvärad i vardagen, slår mycket med svansen, vilar bakben konstant. Får konstiga utbrott i hagen osv.
Sen tänker jag såklart på hans aggressivitet mot andra hästar som gjort att han får gå ensam, att han slår i väggarna osv.
Allt jag valt att blunda för och litat på veterinärenas ord, han mår bra han har inte ont.
Vad har jag egentligen gjort mot min häst?

I stallet vacklar jag såklart, självklart ska jag fortsätta kämpa, lite till och lite till. Det kan ju gå att lösa, det måste gå att lösa.
Min sambo ska följa med, han är väl insatt i allting och kan säga nej, nu räcker det.
Jag kommer antagligen tjuta och säga ja till allt

 

[_Taggis_]

I stallet vacklar jag såklart, självklart ska jag fortsätta kämpa, lite till och lite till. Det kan ju gå att lösa, det måste gå att lösa.
Min sambo ska följa med, han är väl insatt i allting och kan säga nej, nu räcker det.
Jag kommer antagligen tjuta och säga ja till allt

Ta med sambon, bra val. Ibland behövs nyktra ögon, öron och hjärnor.

Och nej, allt går inte att lösa. Allt handlar inte om god vilja, kämpa och tid. Däremot är vi skyldiga djuren att inte utsättas för onödigt lidande, det är det minsta vi kan ge dem för allt de ger oss

 

[Bison]

Ta med sambon, bra val. Ibland behövs nyktra ögon, öron och hjärnor.

Och nej, allt går inte att lösa. Allt handlar inte om god vilja, kämpa och tid. Däremot är vi skyldiga djuren att inte utsättas för onödigt lidande, det är det minsta vi kan ge dem för allt de ger oss

Ja, han tycker om Molnet men med mer distans. Han har sett hur det senaste 1.5 året har slitit på mig. Han kan säga ifrån när jag tvekar.

Jag vill inte mer samtidigt som jag vill allt.
Det är så lätt att vara krass hemma och säga stopp. Sen när jag är där så vill jag ge det lite mer tid, bara ett försök till, det kanske går, det kanske finns något mer vi kan göra.

 

[_Taggis_]

Jag vill inte mer samtidigt som jag vill allt.
Det är så lätt att vara krass hemma och säga stopp. Sen när jag är där så vill jag ge det lite mer tid, bara ett försök till, det kanske går, det kanske finns något mer vi kan göra.

Jag vet precis hur du menar. Har gjort det där själv ett par ggr. Jag kan berätta hur det varit för mig och hur det utvecklats, jag kan inte säga att det är samma för dig men detta är min sanning...
För mig har det till slut mest varit en känsla av plikt, att man verkligen måste göra allt. Glädjen och tron på en lösning har dock innerst inne varit obefintlig, men man är så van att bara kämpa i motvind att det känns som att det kvittar om man gör det en stund till, eller ett år. För min egen del kan jag se det nu med facit i hand, som den enskilt största orsaken till att jag gått in i väggen. Det gör nåt med en när man alltid får kämpa i motvind, värst är det känslomässigt. För mig ledde det till att jag blev avtrubbad, körde på autopilot och till slut tappade jag förmågan att ens knyta an och känna så mkt för hästar. Jag har aldrig mer kunnat känna den där glöden för häst och ridning.

Jag kan numera känna en sorg för vad de här åren gjort med mitt hästintresse. Det har varit ett sånt enormt slöseri. Hade jag släppt taget tidigare hade jag kanske fortfarande haft ork kvar och kunnat njuta av den häst jag har idag. Men så är det inte. Jag blev utbränd och jag är övertygad om att mina hälsoproblem utvecklades väldigt mkt av alla dessa år med ständig stress och utmattning. Det har Inte varit värt det, min senaste häst fick leva ett år till men jag har tappat hela mitt liv. Jag tror inte hon tackar mig från hästhimlen för att hon fick vara skogsmulle ett år till, med samma resultat dvs att hon dömdes ut en gång till efter det året....

 

[Modest]

Usch vad tråkigt att läsa Bison. Lider med er båda!

 

[Bison]

Och en grej till som påverkar mig väldigt mycket.
Reaktionerna som kommer bli om jag avlivar honom. Har redan fått höra från vänner om andra "vänner" som frågat om jag tänker göra mig av med honom.
Tack för den kängan.
Molnets problem är medfödda alternativt från hans uppväxt, det är inget jag kunnat påverka alls. Livdelen kommer inte falla ut och jag kommer inte köpa någon ny häst.
Jag blir så himla less på folk.

 

[_Taggis_]

Och en grej till som påverkar mig väldigt mycket.
Reaktionerna som kommer bli om jag avlivar honom. Har redan fått höra från vänner om andra "vänner" som frågat om jag tänker göra mig av med honom.
Tack för den kängan.
Molnets problem är medfödda alternativt från hans uppväxt, det är inget jag kunnat påverka alls. Livdelen kommer inte falla ut och jag kommer inte köpa någon ny häst.
Jag blir så himla less på folk.

Om folk har åsikter kan du ju be dem ta över. Självklart ska de inte göra det, men det är så lätt att ha en massa åsikter om hur andra ska göra när man slipper ta i det själv...

 

[Karro-Lina]

Och 10 dagar senare kan jag konstatera att det inte går bra, alls.
Han skrittades varan dag ungefär utan bekymmer. Förra helgen kändes han lite motig men det var väldigt hårt i backen så förra måndagen skrittade vi i ridhuset.
Kände direkt när jag tog tygeln att han sköt rygg och när jag testade att trava så slog han bakut direkt, bokstavligt talat. Han slår rejält, inte bara några sparkar.
Hoppade såklart av direkt och ringde kliniken.
Hade tur att vår gamla veterinär som varit med från början var på plats.
Hon blev såklart väldigt bekymrad och imorgon ska vi dit.

Jag var tydlig med att det räcker nu, inga fler omfattande utredningar och behandlingar. Jag kan inte utsätta varken mig eller Molnet för det. Det går inte, jag klarar det inte en gång jag till.
Hon förstod helt, speciellt med tanke på hur ny tid han fått. Jag har gjort allt jag har kunnat och lite till. Han har en jävla skalle och kör ända in i kaklet så att han fortsätter göra såhär nu är illa, riktigt illa.

Han är tydligt besvärad i vardagen, slår mycket med svansen, vilar bakben konstant. Får konstiga utbrott i hagen osv.
Sen tänker jag såklart på hans aggressivitet mot andra hästar som gjort att han får gå ensam, att han slår i väggarna osv.
Allt jag valt att blunda för och litat på veterinärenas ord, han mår bra han har inte ont.
Vad har jag egentligen gjort mot min häst?

I stallet vacklar jag såklart, självklart ska jag fortsätta kämpa, lite till och lite till. Det kan ju gå att lösa, det måste gå att lösa.
Min sambo ska följa med, han är väl insatt i allting och kan säga nej, nu räcker det.
Jag kommer antagligen tjuta och säga ja till allt

Har följt er lite på avstånd och vill egentligen bara säga att jag är ledsen för er skull och att er resa inneburit så mycket ledsamheter.

Vill också säga att jag tycker att man ska försöka se på alternativet att säga ”stopp, det räcker här” som ett privilegium mer än en skyldighet. Vi har den fantastiskt fina möjligheten att låta våra älskade fyrbenta få slippa det onda när vi känner att vi nått vägs ände. Att ta ansvar för sin häst och finnas där för dem i den stunden är en gåva att ge dem, hur ont det än gör i våra hjärtan.

Lycka till och oavsett vad det landar i så är det ditt beslut (ditt privelegium att få välja) och du kommer att göra det som är rätt. Vad andra anser och säger tycker jag du skall strunta i. Det är din hjärtevän och du tar ansvar för honom på det finaste vis man kan göra om det nu skulle sluta på sorgligaste tänkbara sätt

 

[Bison]

Stallägaren ringde förut, när hon skulle ta ut honom ville han inte sätta ner vänster bak alls. Det är benet som ser sämst ut på ct.
Ringde kliniken ocm vi kunde få komma tidigare men det var helt fullt.
Han får stå i sin box tills vi ska åka om några timmar.
Har bara 5 km att köra som tur är.

 

[emma-vsm]

Jag tänker på er idag

 

[Zpunk]

Fy så tråkigt det utvecklat sig. Bra att du har sällskap till kliniken.

 

[Fjordfrälst]

Skickar styrkekramar

 

[Kilauea]

 

[pepp]

❤❤

 

[Amanda_F]

 

[athena_arabians]

 

[sorbifolia]

Tänker på dig

 

[Bufera]

Equiterapeuten var här i onsdags, en väldigt erfaren person som är mycket uppskattad av mina stallkompisar.
Han hittade egentligen inget att klaga på mer än lite ömhet i ett muskelfäste på vänster sida ovanför bogen, troligtvis pga jag sitter lite snett. En gammal ovana efter mina frakturer.
Annars tyckte han att Molnet var en rejäl och välmusklad häst i god kondition.
Det var ju väldigt positivt

Han får börja ridas som vanligt nu, känns pigg, glad och fräsch
Jag kommer dock fortsätta ta det lugnt, främst pga min arbetssituation. Jag har för mycket i huvudet, energin och orken finns inte. Jag måste fokusera på att komma in i allt det nya på nuvarande jobb samt förbereda mig inför mitt nya jobb. Hjärnan kokar över lite

Men stallet är samtidigt ett andningshål. Jag känner det mer än någonsin nu när allt runt omkring är rörigt. Så länge inget extremt händer, arbetslös, plötsligt svårt sjuk osv så stannar Molnet här.
Byta stall är uteslutet, kan verkligen inte ha det bättre och jag tycker så himla mycket om mitt lilla hästdjur.

Dagens skrittrunda i sol

Stallägaren ringde förut, när hon skulle ta ut honom ville han inte sätta ner vänster bak alls. Det är benet som ser sämst ut på ct.
Ringde kliniken ocm vi kunde få komma tidigare men det var helt fullt.
Han får stå i sin box tills vi ska åka om några timmar.
Har bara 5 km att köra som tur är.

Så ledsen för din skull, följt dig sen länge.
Tänker på er idag och hoppas på det bästa❤

 

[tuaphua]

Stallägaren ringde förut, när hon skulle ta ut honom ville han inte sätta ner vänster bak alls. Det är benet som ser sämst ut på ct.
Ringde kliniken ocm vi kunde få komma tidigare men det var helt fullt.
Han får stå i sin box tills vi ska åka om några timmar.
Har bara 5 km att köra som tur är.