- Svar: 106
- Visningar: 11 441
Egentligen förväntar jag mig inte att någon har något svar. Jag har det verkligen inte själv 
Som många vet har det senaste året varit väldigt turbulent för mig och min häst. Han blev plötsligt dålig i slutet av förra sommaren och det har varit många turer till veterinären, resor till Helsingborg för ct, igångsättning, behandling igen, rehab, sjukgymnast osv.
Energin och pengarna var verkligen totalt slut. Från väldigt osäkert om han skulle kunna ridas alls till han bör kunna återgå i full träning. Oro stress, osäkerhet, fler frågor än svar.
Så sattes han tillslut igång, träningen byggdes på successivt med fortsatt hjälp av sjukgymnast.
Har hela tiden haft väldigt bra hjälp och stöd från en mycket duktig veterinär som är baserad utomlands men är i Sverige i arbetetar en gång i månaden. Hon har kollat igenom honom, svarat på frågor osv.
Träningen har gått bra med ett uppehåll för lymfangit i somras. Han har fått hoppa en del och vi har även tränat lite terräng. Ridit för ny tränare i dressyren och han är nu finare än någonsin.
Samtidigt som det har gått bra har jag kämpat med glädjen och motivationen. Oron ligger som en våt filt över mig, mår han verkligen bra? Är det verkligen värt alla pengar, all energi osv.
Så för en dryg vecka sedan protesterade han våldsamt under en dressyrträning. Hade tur att det utländska veterinären skulle till stallet samma helg. Hon hade gjort en koll av honom bara två veckor tidigare och då var allt toppen. Nu såg hon en knappt engradig hälta höger fram, troll en lättare vickning. Gjorde ultraljud för säkerhets skull som såg bra ut. Inflacam, två veckors vila och sen två veckors skritt.
När han protesterade kände jag hur all ork bara försvann. Jag vill inte mer, jag orkar inte mer.
Det är inte roligt längre. Jag orkar inte börja om, mer utredningar, mer behandlingar, mer pengar. Det går inte längre, jag vill inte längre.
Men så kommer jag till stallet, han gnäggar när jag ropar på honom, följer mig till grinden. Jag borstar och pysslar med honom och känner hur otroligt mycket jag tycker om den där hästen och att vara i stallet.
När jag är hemma känns det så enkelt. Låna ut honom till någon för sällskap och lättare ridning. Sälja känns omöjligt med hans bagage, risken att det blir totalt fel känns enorm.
När jag är i stallet så känns det återigen omöjligt att lämna bort honom.
Min underbara lilla häst.
Jag är så trött, så himla trött, jag vill återhämta mig mentalt och ekonomiskt samtidigt så vill jag inte svika honom.
Som många vet har det senaste året varit väldigt turbulent för mig och min häst. Han blev plötsligt dålig i slutet av förra sommaren och det har varit många turer till veterinären, resor till Helsingborg för ct, igångsättning, behandling igen, rehab, sjukgymnast osv.
Energin och pengarna var verkligen totalt slut. Från väldigt osäkert om han skulle kunna ridas alls till han bör kunna återgå i full träning. Oro stress, osäkerhet, fler frågor än svar.
Så sattes han tillslut igång, träningen byggdes på successivt med fortsatt hjälp av sjukgymnast.
Har hela tiden haft väldigt bra hjälp och stöd från en mycket duktig veterinär som är baserad utomlands men är i Sverige i arbetetar en gång i månaden. Hon har kollat igenom honom, svarat på frågor osv.
Träningen har gått bra med ett uppehåll för lymfangit i somras. Han har fått hoppa en del och vi har även tränat lite terräng. Ridit för ny tränare i dressyren och han är nu finare än någonsin.
Samtidigt som det har gått bra har jag kämpat med glädjen och motivationen. Oron ligger som en våt filt över mig, mår han verkligen bra? Är det verkligen värt alla pengar, all energi osv.
Så för en dryg vecka sedan protesterade han våldsamt under en dressyrträning. Hade tur att det utländska veterinären skulle till stallet samma helg. Hon hade gjort en koll av honom bara två veckor tidigare och då var allt toppen. Nu såg hon en knappt engradig hälta höger fram, troll en lättare vickning. Gjorde ultraljud för säkerhets skull som såg bra ut. Inflacam, två veckors vila och sen två veckors skritt.
När han protesterade kände jag hur all ork bara försvann. Jag vill inte mer, jag orkar inte mer.
Det är inte roligt längre. Jag orkar inte börja om, mer utredningar, mer behandlingar, mer pengar. Det går inte längre, jag vill inte längre.
Men så kommer jag till stallet, han gnäggar när jag ropar på honom, följer mig till grinden. Jag borstar och pysslar med honom och känner hur otroligt mycket jag tycker om den där hästen och att vara i stallet.
När jag är hemma känns det så enkelt. Låna ut honom till någon för sällskap och lättare ridning. Sälja känns omöjligt med hans bagage, risken att det blir totalt fel känns enorm.
När jag är i stallet så känns det återigen omöjligt att lämna bort honom.
Min underbara lilla häst.
Jag är så trött, så himla trött, jag vill återhämta mig mentalt och ekonomiskt samtidigt så vill jag inte svika honom.
Jag beklagar så! 
