What to do?

Egentligen förväntar jag mig inte att någon har något svar. Jag har det verkligen inte själv

Som många vet har det senaste året varit väldigt turbulent för mig och min häst. Han blev plötsligt dålig i slutet av förra sommaren och det har varit många turer till veterinären, resor till Helsingborg för ct, igångsättning, behandling igen, rehab, sjukgymnast osv.
Energin och pengarna var verkligen totalt slut. Från väldigt osäkert om han skulle kunna ridas alls till han bör kunna återgå i full träning. Oro stress, osäkerhet, fler frågor än svar.

Så sattes han tillslut igång, träningen byggdes på successivt med fortsatt hjälp av sjukgymnast.
Har hela tiden haft väldigt bra hjälp och stöd från en mycket duktig veterinär som är baserad utomlands men är i Sverige i arbetetar en gång i månaden. Hon har kollat igenom honom, svarat på frågor osv.

Träningen har gått bra med ett uppehåll för lymfangit i somras. Han har fått hoppa en del och vi har även tränat lite terräng. Ridit för ny tränare i dressyren och han är nu finare än någonsin.

Samtidigt som det har gått bra har jag kämpat med glädjen och motivationen. Oron ligger som en våt filt över mig, mår han verkligen bra? Är det verkligen värt alla pengar, all energi osv.

Så för en dryg vecka sedan protesterade han våldsamt under en dressyrträning. Hade tur att det utländska veterinären skulle till stallet samma helg. Hon hade gjort en koll av honom bara två veckor tidigare och då var allt toppen. Nu såg hon en knappt engradig hälta höger fram, troll en lättare vickning. Gjorde ultraljud för säkerhets skull som såg bra ut. Inflacam, två veckors vila och sen två veckors skritt.

När han protesterade kände jag hur all ork bara försvann. Jag vill inte mer, jag orkar inte mer.
Det är inte roligt längre. Jag orkar inte börja om, mer utredningar, mer behandlingar, mer pengar. Det går inte längre, jag vill inte längre.

Men så kommer jag till stallet, han gnäggar när jag ropar på honom, följer mig till grinden. Jag borstar och pysslar med honom och känner hur otroligt mycket jag tycker om den där hästen och att vara i stallet.

När jag är hemma känns det så enkelt. Låna ut honom till någon för sällskap och lättare ridning. Sälja känns omöjligt med hans bagage, risken att det blir totalt fel känns enorm.
När jag är i stallet så känns det återigen omöjligt att lämna bort honom.
Min underbara lilla häst.

Jag är så trött, så himla trött, jag vill återhämta mig mentalt och ekonomiskt samtidigt så vill jag inte svika honom.

 

[Bison]

Tack alla
Vill bara kräkas när jag tänker på det. Någonstans hoppades jag ändå att det skulle gå att lösa, lite mer tid tillsammans. Att han skulle kunna gå som sällskapshäst och kanske skrittas lite.
Men han hoppade på tre ben, hasen var som en handboll. Han hade så himla och ont och veterinären var tydlig, lägger han sig ner så kommer han troligen inte kunna resa sig upp igen.

I måndags såg allting jättebra ut, han var pigg och glad, kall och torr i alla benen och jag hade en positiv känsla för att han skulle kunna ha ett lugnt och trevligt liv.

 

[lingonben]

Nu finns han inte mer, det fanns ingenting de kunde göra

Så jättesorgligt Bison, beklagar verkligen

 

[nightcrawler]

Vet inte inte vad jag ska skriva. Det låter så futtigt vad jag än skriver. Beklagar verkligen cry:

 

[MJLee]

 

[Lovisaleonora]

Tack alla
Vill bara kräkas när jag tänker på det. Någonstans hoppades jag ändå att det skulle gå att lösa, lite mer tid tillsammans. Att han skulle kunna gå som sällskapshäst och kanske skrittas lite.
Men han hoppade på tre ben, hasen var som en handboll. Han hade så himla och ont och veterinären var tydlig, lägger han sig ner så kommer han troligen inte kunna resa sig upp igen.

I måndags såg allting jättebra ut, han var pigg och glad, kall och torr i alla benen och jag hade en positiv känsla för att han skulle kunna ha ett lugnt och trevligt liv.

Krossade drömmar och ett brustet hopp gör ont. Djävligt ont. Låt det gå ta sin tid

 

[QueenLilith]

Fy, vad ledsen jag blir av att läsa detta varit i samma sits själv med mitt sto. Lång historia kort, fick ta bort henne då hon hade KS och hade förkalkat sig helt i nacken, sadelläget och bak. Har varit hästledig i 5 år nu, red lite på andras hästar ett bra tag från samma stall, väldigt mysigt, men inte alls samma sak/känsla och sug som att rida min tjej. Har varit bra med paus, har lagt pengar på annat, men nu saknar jag det som tusan, letat medryttarehäst etc, men nu blir det köpa ny häst. Jag tar chansen och så ser vi hur det går vägen. Blir en Spansk häst denna gången, tröttnat på halvblod och skador Hade en valack som första häst, som aldrig hade en enda dag med hälta eller problem, sen mitt sto som va fram och tillbaka till klinik, massör, kiro, laser- allt. Så mycket pengar, tid och tårar för att få rida väldigt lite. Blev också några avsittningar som inte va så roliga, men detta va helt klart pga hon hade ont. Jag förstår dock folk som inte orkar det alls. Det tar kål på en. Jag gråter fortfarande när jag tänker på henne. Blev också snackis i stallet för jag tog bort henne, men jag skiter helt i dom som snackar skit. Jag kände min häst, och hon blev helt livsfarlig mot slutet, inte alls sig själv. Det va rätt beslut att ta bort henne, har aldrig ångrat det, även om jag saknar henne och önskade det hade blivit annorlunda.

 

[underensten]

Beklagar