Vinterföräldrartråden 2017/18

[FeatherCloud]

Västerbotten, utanför Skellefteå närmare bestämt, låter som det ska övergå till regn senare ikväll så lär ju bli ännu värre då

Tur vi har snöslungan iallafall

Vi fick med en snöslunga när vi köpte huset, sambon är mycket besviken för att han inte fått inviga den än

 

[cili]

Idag är en sån dag då jag känner mig både uppgiven och övergiven. Sambon orkade inte gå och äta frukost med mig, så där satt jag ensam bland dom andra familjerna (och hade ingen lust att vara social med okända eftersom allt känns skit).
Barnet har fått en syrgasgrimma, som hon dragit ur när jag kom dit imorse. Igår hade hon dragit av sig andningsmasken så den täckte munnen och låg och skrek på morgonen när jag kom in, utan att någon i personalen reagerade.
Jag orkar inte känna att jag måste vakta henne dygnet runt. Har inte sovit vettigt på tre veckor, pga konstant oro. Och till det den eviga maktlösheten när det enda som kan göras är att vänta på att hon växer sig större. Jag är mentalt slutkörd. Bryter ihop för minsta grej för att jag helt enkelt inte orkar hantera något mer, som vid frukosten idag. Hur ska jag kunna ta mig igenom tre månader till av det här? Och sen när hon kommer hem efter det och man står ensam?

 

[pollex]

Idag är en sån dag då jag känner mig både uppgiven och övergiven. Sambon orkade inte gå och äta frukost med mig, så där satt jag ensam bland dom andra familjerna (och hade ingen lust att vara social med okända eftersom allt känns skit).
Barnet har fått en syrgasgrimma, som hon dragit ur när jag kom dit imorse. Igår hade hon dragit av sig andningsmasken så den täckte munnen och låg och skrek på morgonen när jag kom in, utan att någon i personalen reagerade.
Jag orkar inte känna att jag måste vakta henne dygnet runt. Har inte sovit vettigt på tre veckor, pga konstant oro. Och till det den eviga maktlösheten när det enda som kan göras är att vänta på att hon växer sig större. Jag är mentalt slutkörd. Bryter ihop för minsta grej för att jag helt enkelt inte orkar hantera något mer, som vid frukosten idag. Hur ska jag kunna ta mig igenom tre månader till av det här? Och sen när hon kommer hem efter det och man står ensam?

heart

Så jobbigt du har det .

Vissa dagar är bara skit!

Du kommer inte ha det såhär i tre månader till. Det kommer att komma fler jobbiga dagar, självklart. Men varje dag kommer inte att vara som idag . Saker kommer sakta att röra på sig.

På min sons tremånadersdag blev vi utskrivna från neo. Då hade vi varit hemma med hemsjukvård i en månad - också en vårdsituation, men något helt annat än att bo på sjukhus. Det kommer att komma små steg - från CPAP till grimma (det har ni ju redan hunnit med ), från kuvös till värmesäng, från sondmatning till äta-själv-träning, som ändå gör skillnad. Och även om det känns ogreppbart idag så kommer det komma en dag när ni har en bebis som kryper och säger sina första ord . Hon kommer att bli en liten människa och inte ett litet vårdobjekt (när vi låg på neo upplevde jag vårt barn som en liten växt - man var tvungen att vattna och värma och dona och fixa och stod sedan maktlös inför ett blad som ändå började sloka (nej, jag har inte gröna fingrar ) - men det är inte så livet med barn är för alltid!)

Får du och sambon det stöd som ni behöver från t ex kuratorn (eller psykologen som du hade kontakt med sedan innan)? Finns det någon i personalen som du har särskilt gott förtroende för som du kan prata med om övervakningen av henne? Och har du chansen att komma ifrån lite grann och bara göra något annat?

 

[cili]

heart

Så jobbigt du har det .

Vissa dagar är bara skit!

Du kommer inte ha det såhär i tre månader till. Det kommer att komma fler jobbiga dagar, självklart. Men varje dag kommer inte att vara som idag . Saker kommer sakta att röra på sig.

På min sons tremånadersdag blev vi utskrivna från neo. Då hade vi varit hemma med hemsjukvård i en månad - också en vårdsituation, men något helt annat än att bo på sjukhus. Det kommer att komma små steg - från CPAP till grimma (det har ni ju redan hunnit med ), från kuvös till värmesäng, från sondmatning till äta-själv-träning, som ändå gör skillnad. Och även om det känns ogreppbart idag så kommer det komma en dag när ni har en bebis som kryper och säger sina första ord . Hon kommer att bli en liten människa och inte ett litet vårdobjekt (när vi låg på neo upplevde jag vårt barn som en liten växt - man var tvungen att vattna och värma och dona och fixa och stod sedan maktlös inför ett blad som ändå började sloka (nej, jag har inte gröna fingrar ) - men det är inte så livet med barn är för alltid!)

Får du och sambon det stöd som ni behöver från t ex kuratorn (eller psykologen som du hade kontakt med sedan innan)? Finns det någon i personalen som du har särskilt gott förtroende för som du kan prata med om övervakningen av henne? Och har du chansen att komma ifrån lite grann och bara göra något annat?

Vet inte om hon får ha kvar grimman, eftersom den inte sitter som den ska

Stöd får vi knappt alls. Vi har mött kurator respektive psykolog en gång var på tre veckor. Personalen har bytts ut helt när vi var tvungna att byta rum för två dagar sen (pga operation av annat barn i hennes gamla rum).
Vi kan åka iväg, men det är mest förenat med stress över vad som händer när vi inte är här. Har tvingats tackla fyra dödsfall sedan i våras, så jag är livrädd för ett till.

 

[Sleepan]

Vet inte om hon får ha kvar grimman, eftersom den inte sitter som den ska

Stöd får vi knappt alls. Vi har mött kurator respektive psykolog en gång var på tre veckor. Personalen har bytts ut helt när vi var tvungna att byta rum för två dagar sen (pga operation av annat barn i hennes gamla rum).
Vi kan åka iväg, men det är mest förenat med stress över vad som händer när vi inte är här. Har tvingats tackla fyra dödsfall sedan i våras, så jag är livrädd för ett till.

Asså, fy fan. Sådär ska du ju inte behöva ha det... Finns det något, vad som helst, som jag eller vi på Buke kan hjälpa dig med?
Jag hoppas det vänder snart, att du får den hjälp du behöver och att du får känna dig starkare och friskare. Kram!

 

[athena_arabians]

Asså, fy fan. Sådär ska du ju inte behöva ha det... Finns det något, vad som helst, som jag eller vi på Buke kan hjälpa dig med?
Jag hoppas det vänder snart, att du får den hjälp du behöver och att du får känna dig starkare och friskare. Kram!

Jag håller med om ovanstående @cili, snälla säg till om vi kan göra något

 

[cili]

Asså, fy fan. Sådär ska du ju inte behöva ha det... Finns det något, vad som helst, som jag eller vi på Buke kan hjälpa dig med?
Jag hoppas det vänder snart, att du får den hjälp du behöver och att du får känna dig starkare och friskare. Kram!

Tror inte det . Det enda som kan göras är att vänta, vänta och åter vänta. Hon har ju fortfarande problem med sina njurvärden, och vi blir kvar här i Stockholm tills dom stabiliserats.

 

[Sleepan]

Tror inte det . Det enda som kan göras är att vänta, vänta och åter vänta. Hon har ju fortfarande problem med sina njurvärden, och vi blir kvar här i Stockholm tills dom stabiliserats.

En dag i taget.

 

[maybebaby]

Idag är en sån dag då jag känner mig både uppgiven och övergiven. Sambon orkade inte gå och äta frukost med mig, så där satt jag ensam bland dom andra familjerna (och hade ingen lust att vara social med okända eftersom allt känns skit).
Barnet har fått en syrgasgrimma, som hon dragit ur när jag kom dit imorse. Igår hade hon dragit av sig andningsmasken så den täckte munnen och låg och skrek på morgonen när jag kom in, utan att någon i personalen reagerade.
Jag orkar inte känna att jag måste vakta henne dygnet runt. Har inte sovit vettigt på tre veckor, pga konstant oro. Och till det den eviga maktlösheten när det enda som kan göras är att vänta på att hon växer sig större. Jag är mentalt slutkörd. Bryter ihop för minsta grej för att jag helt enkelt inte orkar hantera något mer, som vid frukosten idag. Hur ska jag kunna ta mig igenom tre månader till av det här? Och sen när hon kommer hem efter det och man står ensam?

Fy vad jobbigt Otroligt dåligt tycker jag att det inte finns mer stöd för er, i en sådan traumatisk situation det ändå är. Och med tanke på hur graviditeten varit för dig redan från början. Många kramar till dig/er! heart

 

[Kilauea]

@cili - jag har för mig jag läst att ni hade gravidförsäkring. I den brukar det ingå krisstöd för bägge föräldrar. Kanske kan vara nåt att kolla upp.

 

[Tassetass]

@cili - jag har för mig jag läst att ni hade gravidförsäkring. I den brukar det ingå krisstöd för bägge föräldrar. Kanske kan vara nåt att kolla upp.

Kan också finnas i olycksfallsförsäkringen (tänker på dödsfallen som @cili drabbats av sen innan).

 

[Sofie_B]

Tror inte det . Det enda som kan göras är att vänta, vänta och åter vänta. Hon har ju fortfarande problem med sina njurvärden, och vi blir kvar här i Stockholm tills dom stabiliserats.

Usch, låter verkligen jättejobbigt allting. Jag lider med er och önskar att jag kunde göra något.

 

[Rugge]

Blää.
Senaste nätterna har varit jobbigt. Inte många timmars sömn.
Mycket knuffar och tryck på revbenen nu. Märks att tösen börjar får de trångt.
Hade riktigt mycket sammandragningar igår kväll/natt.
Har även dröm de senaste nätterna att det hela satt igång, men fått ångest över att det inte är dags än. Jag är inte redo än mentalt känns det som.
Är så inställd på 11 december att allt annat känns otänkbart.

Totalt 0 energi idag.
Ska göra doftprov (nosework med hunden ikväll). Har sett fram emot det länge nu.

Möts ständigt av förvånade blickar och kommentarer över att jag ska ha barn om 2 veckor. Magen är ungefär i storlek med någon som är i 6-7 månaden....

Förlåt blev ett gnälligt inlägg idag.
Nu ska jag ta ut mina nybakade sega chokladsnittar ur ugnen

 

[FeatherCloud]

Blää.
Senaste nätterna har varit jobbigt. Inte många timmars sömn.
Mycket knuffar och tryck på revbenen nu. Märks att tösen börjar får de trångt.
Hade riktigt mycket sammandragningar igår kväll/natt.
Har även dröm de senaste nätterna att det hela satt igång, men fått ångest över att det inte är dags än. Jag är inte redo än mentalt känns det som.
Är så inställd på 11 december att allt annat känns otänkbart.

Totalt 0 energi idag.
Ska göra doftprov (nosework med hunden ikväll). Har sett fram emot det länge nu.

Möts ständigt av förvånade blickar och kommentarer över att jag ska ha barn om 2 veckor. Magen är ungefär i storlek med någon som är i 6-7 månaden....

Förlåt blev ett gnälligt inlägg idag.
Nu ska jag ta ut mina nybakade sega chokladsnittar ur ugnen

Om sömnen inte funkar tycker jag allt annat blir jobbigt också, så gnäll på! Jag sover också riktigt uselt just nu, vaknar runt 3 nästan varje natt och sen är det lögn att somna om. Ofta somnar jag senast 22 på kvällen så får ändå runt 5 timmar, men de sista tre timmarna när jag mest ligger och skruvar är inte alls kul!
Härom natten vaknade sambon också (av annan orsak) och när han tyckte synd om mig blev jag nästan hysteriskt ledsen över att inte kunna sova , som om jag plötsligt tillät mig att känna hur kämpigt det är...

 

[FeatherCloud]

Min mage växer också, och märks att bebis tar mer plats! Igår kom det ett par riktiga "snärtar" där inifrån så antingen har han vänt sig igen, eller är på god väg!

Ang. vad folk tror om mage vs hur långt det är kvar så stör jag mig som fasen på folk på jobbet just nu. Har börjat gå långsammare pga ont i höfterna/fogarna och att jag är flåsig, och det märker ju såklart kollegorna. Varför måste alla låta så sabla hurtiga och glada när dom frågar "Nu börjar det bli jobbigt va???!! " (ja, smileysarna finns där även muntligt, fast i tonfallet )
Hade inte stört mig lika mycket om någon kunder tänka sig att låta, jag vet inte, lite deltagande och förstående?

Mvh sömnbristsmonstret

 

[Rugge]

Ta

Om sömnen inte funkar tycker jag allt annat blir jobbigt också, så gnäll på! Jag sover också riktigt uselt just nu, vaknar runt 3 nästan varje natt och sen är det lögn att somna om. Ofta somnar jag senast 22 på kvällen så får ändå runt 5 timmar, men de sista tre timmarna när jag mest ligger och skruvar är inte alls kul!
Härom natten vaknade sambon också (av annan orsak) och när han tyckte synd om mig blev jag nästan hysteriskt ledsen över att inte kunna sova , som om jag plötsligt tillät mig att känna hur kämpigt det är...

Tack .
Det är verkligen drygt med sömnbristen.
Jag brukar vakna efter 2 timmar och sen är det i princip kört att försöka somna om.
Det enda som funkar är att kolla på något hjärndött program på TV gör att släppa alla tankar som far runt.
Mannen sover för tillfället i barnrummet, mest för att jag inte ska störa honom med TVen. Älskade karl, han gör verkligen vad han Kan för att underlätta.
Kan inte ligga i soffan just nu då det inte är så bekvämt med gravidmagen. Annars brukade jag gå ner och titta TV i soffan.

Förstår det där med att bryta ihop och att inte tillåta sig själv att känna sig trött/ledsen orklös mm.
Men tror ändå det är viktigt att inse att kroppen och knoppen inte är sig själv just nu.
Har precis själv börjat göra det. Nu när det inte är så långt kvar

 

[Rugge]

Nästan lite

Min mage växer också, och märks att bebis tar mer plats! Igår kom det ett par riktiga "snärtar" där inifrån så antingen har han vänt sig igen, eller är på god väg!

Ang. vad folk tror om mage vs hur långt det är kvar så stör jag mig som fasen på folk på jobbet just nu. Har börjat gå långsammare pga ont i höfterna/fogarna och att jag är flåsig, och det märker ju såklart kollegorna. Varför måste alla låta så sabla hurtiga och glada när dom frågar "Nu börjar det bli jobbigt va???!! " (ja, smileysarna finns där även muntligt, fast i tonfallet )
Hade inte stört mig lika mycket om någon kunder tänka sig att låta, jag vet inte, lite deltagande och förstående?

Mvh sömnbristsmonstret

Nästan som de hånar en för att man blir tjock och flåsig.
Har ju god lust att be dem hålla käft och hämta bananen till mig i fruktkorgen 2 våningar upp istället

 

[FeatherCloud]

Nästan lite


Nästan som de hånar en för att man blir tjock och flåsig.
Har ju god lust att be dem hålla käft och hämta bananen till mig i fruktkorgen 2 våningar upp istället

Jamen typ! Inser ju att de menar väl och gläds med mig över bebis, men hur kan det liksom vara så himla kul att jag går långsamt + pustar och stånkar och kommer efter?

 

[Monifa]

Jag har denna vecka börjat märka av att orken verkligen tryter. Detta går framförallt ut över hunden. Jag orkar inte gå några roliga promenader efter jobbet utan det blir en runda på asfalt (det är mörkt när jag kommer hem så vill inte gå i skogen) och det är inte särskilt stimulerande. Jag orkar inte heller åka iväg och träna, trött och sur är inget framgångsrecept när jag tränar hund helt enkelt. Försöker träna lite hemma men det är tungt att böja sig/sätta sig så det blir mest halvhjärtat om det ens blir något. Detta leder ju till understimulerad hund som blir svinjobbigt och jag blir bara sur på henne. På nätterna är tassar hon runt mycket, får för sig att hon behöver gå ut och kissa eller är bara allmänt inte tillfreds och tar ett varv i sovrummet. Hon lyssnar inte heller när jag säger till henne att gå och lägga sig så måste resa mig ur sängen för att säga till henne på skarpen. Då är jag redan förbannad, har sammandragningar och är klarvaken.

Brösten läcker, fiffin läcker, hunden är understimulerad, jag har dåligt samvete, jag är trött och inte fasiken finns det någon skön sovställning heller (på rygg = ont i ryggen, på sidan = bröst som läcker, armar som domnar)

Idag var sambon ute och gick med Bettan och körde lite pinnsök i skogen. Så himla tacksam över att han gjorde det att jag gråter lite. Imorgon har vi brukssök inplanerat, även om jag egentligen inte känner att jag orkar så får jag bege mig ut. På söndag har jag tävling, orkar inte med det heller....

 

[Sofie_B]

Jag har denna vecka börjat märka av att orken verkligen tryter. Detta går framförallt ut över hunden. Jag orkar inte gå några roliga promenader efter jobbet utan det blir en runda på asfalt (det är mörkt när jag kommer hem så vill inte gå i skogen) och det är inte särskilt stimulerande. Jag orkar inte heller åka iväg och träna, trött och sur är inget framgångsrecept när jag tränar hund helt enkelt. Försöker träna lite hemma men det är tungt att böja sig/sätta sig så det blir mest halvhjärtat om det ens blir något. Detta leder ju till understimulerad hund som blir svinjobbigt och jag blir bara sur på henne. På nätterna är tassar hon runt mycket, får för sig att hon behöver gå ut och kissa eller är bara allmänt inte tillfreds och tar ett varv i sovrummet. Hon lyssnar inte heller när jag säger till henne att gå och lägga sig så måste resa mig ur sängen för att säga till henne på skarpen. Då är jag redan förbannad, har sammandragningar och är klarvaken.

Brösten läcker, fiffin läcker, hunden är understimulerad, jag har dåligt samvete, jag är trött och inte fasiken finns det någon skön sovställning heller (på rygg = ont i ryggen, på sidan = bröst som läcker, armar som domnar)

Idag var sambon ute och gick med Bettan och körde lite pinnsök i skogen. Så himla tacksam över att han gjorde det att jag gråter lite. Imorgon har vi brukssök inplanerat, även om jag egentligen inte känner att jag orkar så får jag bege mig ut. På söndag har jag tävling, orkar inte med det heller....

Åh, förstår att det är jobbigt och tungt! Är det mest mentalt eller fysiskt hunden behöver tröttas ut? Om det är det senare kanske du kan cykla med henne eller sambon springa med henne (lite mer uttröttande iaf) och om det är det tidigare kanske någon typ av aktivitetsleksak kan hjälpa en liten bit på vägen?