Idag nådde vi en ny rock bottom. Ebba har mått väldigt dåligt och gallskrikit hela dagen, tillslut bröt jag ihop och störtgrät en timme. Maken fick komma hem från jobbet och gå runt och vanka på henne på sin stukade fot. Liten har ont och är trött, mamma och pappa har ont och är trötta.
Jag känner mig som världens sämsta mamma och känner att jag behöver göra upp med min egen självbild mitt i allt. Innan vi fick barn kände jag lite irritation över personer som ständigt klagar på sina barn. De sover inte, skriker, äter inte, stökar ner osv. och jag tänkte i mitt stilla sinne att ja.. barn tar plats. Det är inte rättvist att klaga på dem, de är små och gör sitt allra bästa. Jag trodde att jag skulle vara den mildaste och mest kärleksfulla modern som fanns. Nu finner jag mig trött, har ont, och när det blir som värst så stänger jag ner. Jag orkar inte sjunga för henne, och orkar inte prata med henne. Jag bara vankar fram och tillbaks i tysthet och hon är sååå ledsen. Det är hemskt att se mig själv såhär, att den goda modern i mig liksom falnar
Hon förtjänar inte det.
Nu har jag fått sova ett tag och har ny energi. Vi ska till BVC på onsdag på 2-månaders kontroll och tänkte prata om hennes mage och ta hjälp. Annars hankar vi på en dag i taget. Vi har inte testat magdroppar eller pysventil ännu så det finns fortfarande saker att testa. Vi får nog även växla upp magmassagen ytterligare. Nu har hon äntligen somnat på mitt bröst så kramar och pussar på henne så mycket jag bara kan.